M

Bakgrunden till den judiska diasporan

År 70 e.Kr intog romarna Jerusalem efter en tids belägring. Det stora judiska upproret hade krossats och i förödelsen brändes templet, judarnas heligaste byggnad och deras enda offerplats till Gud. Dessutom beslutades att en stor del av judarna skulle fördrivas från landet Israel. Den långa förvisningen - diasporan - inleddes.
Bild:

Plundringen och förstörelsen av Jerusalem 70 e.Kr. Målning av Francesco Hayez (1791–1882).

Ödesåret 70 e.Kr - diasporan inleds

Den romerska ockupationsmaktens behandling av judarna var förhållandevis mild fram till det stora judiska upproret började. Judarna hade fått behålla sin tro och sina seder, som folken i de flesta andra romerska provinserna.

Mycket förenklat kan vi säga att romarna lät de ockuperade folken sköta sig själva så länge de uppfyllde två regler: höll sig lugna och betalade sin skatt.

Judarna kom att bryta mot båda dessa regler. Till saken hör att romarrikets östgräns, mot det nypersiska riket, var den mest känsliga gränsen i hela imperiet. Här måste det vara lugnt.

År 66 e.Kr gjorde en del av judarna i Israel uppror mot det romerska förtrycket. Det var främst de s.k. seloterna (se nedan) som tog till vapen i en hopplös kamp mot de romerska legionerna. År 70 e.Kr var kampen över. Romarna hade då tröttnat på de uppstudsiga judarna och förstört deras religiösa och politiska centrum, templet i Jerusalem. Därefter dödades eller förslavades många av de judiska ledarna och medlemmar ur den judiska eliten. Många andra fördrevs från landet Israel.

135 e.Kr förbjuds judar att bo i Jerusalem och Israel

År 135 e.Kr inträffade ytterligare ett våldsamt uppror i Israel mot den romerska övermakten. Även detta uppror slogs ner brutalt av romarna, ledda av kejsar Hadrianus. Straffet blev ännu hårdare den här gången då romarna lät utföra ett förbud mot judar att bo i Jerusalem och Israel. Nu levde alla judar i diaspora.

Under nära tvåtusen år därefter levde judarna i exil, i förskingring, i diaspora.  Judarna tvingades ut på en tvåtusenårig vandring från land till land. Ingenstans var de riktigt välkomna. Först år 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, återupprättades en judisk stat i området.

Viktiga begrepp

Diaspora: Ett grekiskt ord som betyder kringspriddhet. Idag syftar begreppet på nationella befolkningsgrupper i förskingring (utspridda).

Seloterna: De var en slags fundamentalister för sin tid och ansåg att deras religion måste försvaras genom öppet uppror mot romarna. (Selot = ivrare)

Konvertera: Byta religion från en religion (eller en riktning inom en religion) till en annan.

Kollaboratör: En samarbetsman som för personlig vinnings skull, av ideologiska skäl eller av andra orsaker samarbetar med ockupationsmakten. Under andra världskriget var det vanligt med kollaboratörer. Tyskarna behövde inte be om hjälp mer än en gång förrän stora skaror visade sig villiga att hjälpa till. När krigslyckan vände hoppade många av dessa kollaboratörer av och blev motståndmän i stället. Den kanske mest kände kollaboratören är den norske majoren Vidkun Quisling. Han styrde Norge under den tyska ockupationen. Hans namn har sedan dess blivit liktydigt med kollaboratör på en hög nivå.

Det är värt att tillägga att majoriteten av alla judar faktiskt redan år 135 e.Kr levde utanför det som idag är Israel. Länge hade judar frivilligt lämnat de traditionella boplatserna och flyttat till andra ställen kring Medelhavet och dagens Mellanöstern där de slog sig ner och försörjde sig på handel och hantverk.

Judarna gjorde sig inte bara kända som skickliga köpman och hantverkare, deras religion hade därtill en stark inverkan på omgivningen. Det konsekventa och filosofiska sättet att handskas med de grundläggande livsfrågorna drog till sig sökare. Många konverterade därför till judendomen.

Troligtvis var den stora majoriteten av judar vid Kristi födelse personer som hade konverterat till judendomen. Historiker har försökt att uppskatta antalet judar i romarriket och siffror kring tio procent är inte ovanliga.

I alla större städer runt Medelhavet fanns det alltså judiska församlingar och en stor del av handeln och det avancerade hantverket bars upp av judar.

Framgång föder avundsjuka och redan under antiken fanns det starka antijudiska stämningar i Medelhavsområdet.

Det kan därför synas som om templets förstörelse år 70 och förvisningen från Jerusalem år 135 inte var så märkvärdig. Då måste vi komma ihåg att Jerusalem var centrum för den judiska religionen och en plats som det alltid hade gått att återvända till om man så ville. Men från år 135 till 1948 hade judarna ingen sådan plats längre, de var då utlämnade till andra människors godtycke. Det var lätt att måla upp "den vandrande juden" som ett hot. Den nationalitetslöse juden, en främmande fågel som orsakade katastrofer till de länder han kom. Även andra rykten och falska myter om judar spreds som en löpeld runt om i Europa.

Bild:

Västra muren i Jerusalem är en del av tempelbergets stödmur. Tidigare kallades muren ofta Klagomuren, men det är en kristen beteckning. Platsen är idag helig för både judar och muslimer vilket gör att människor från hela världen reser hit.

Templet i Jerusalem

Efter det att romarna grundligt förstört templet i Jerusalem stod tempelplatsen kvar som ett tomt fundament. En del av muren kring tempelplatsen kallas för klagomuren.

Klagomuren utgjorde den västra muren i det gamla templet och är så nära det ursprungliga templet en jude idag kan komma. När araberna erövrade Jerusalem på 600-talet e.Kr byggde de en moské där som fortfarande står på tempelplatsen med sin gyllene kupol.

Efter templets förstörelse år 70 e.Kr blev hemmet och synagogan de huvudsakliga gudstjänstlokalerna för de förskingrade judarna.

Seloterna

Vid Kristi födelse fanns det många grupperingar i det ockuperade Israel.

Seloterna var en slags fundamentalister för sin tid och ansåg att deras religion måste försvaras genom öppet uppror mot romarna.

Seloternas politiska verksamhet inleddes med en skatterevolt, organiserad av en Judas från Galiléen år 6 e.Kr. Kring Judas familj organiserades en militär motståndsaktivitet som i huvudsak gick ut på att mörda, inte bara romare men även judiska kollaboratörer.

Den grupp av konservativa judar som främst utmärkte sig som samarbetsmän med den romerska ockupationsmakten var de s.k. saddukéerna. Dessa betraktades som förrädare av seloterna. När det öppna upproret inleddes mot romarna år 66 blev det en kamp mellan judiska grupper. Efter hårda strider tog seloterna makten i Jerusalem år 68 och höll stånd där tills romarna förstörde staden år 70.

En rest av seloterna fortsatte sedan kampen i ytterligare tre år från ett fäste på Masadaklippan.

Masadaklippan

På den här nästan ointagliga klippan höll 960 judar ut i tre år efter templets förstörelse (år 70) och det romerska beslutet att fördriva många av de ledande judarna från deras land.

För att inta den 400 meter höga klippan och besegra judarna fick romarna lov att bygga en ramp upp till klippans topp. Då hade den romerske generalen Flavius Silva omringat klippan och belägrat den i nio månader med sina 15 000 man starka legioner, byggt en mur runt klippan och placerat ut åtta härläger att bevaka den.

Vid påsk år 73 var rampen klar. De 960 judarna visste nu att romarna snart skulle komma att inta deras fäste. Alla visste vad som väntade - de som överlevde den kommande attacken skulle bli tagna som slavar och transporterade till Rom för försäljning. Enda sättet att undgå fångenskap var döden. De stolta seloterna på Masadas klippa begick därför kollektivt självmord. Genom lottdragning utsågs tio bödlar till att utföra uppdraget. Den siste som tog livet av sig var Ben Yair, som hade lett försvaret av klippan.

När Masada föll år 73 var seloterna och judarna i grunden besegrade.

Masada har sedan dess varit en symbol för judiskt motstånd mot förtryckare. Inte minst under Förintelsen då man såg tillbaka på händelsen och lät sig inspireras av den, t.ex. under upproret i Warszawagettot 1943.
Läs mer om Masada - en symbol för judiskt motstånd >

Publicerad: 20 september 2015
Uppdaterad: 17 oktober 2016