+ Visa hela artikelserien
M

Förintelsen, del 2: Antisemitismen

En komponent i den aggressiva nationalismen mot slutet av 1800-talet var antisemitismen - judehatet. Man ville bevara det egna landets kultur och ras mot främmande angrepp och då sågs judarna som ett av de största hoten. Juden var en tacksam måltavla. Århundraden av religiöst judehat hade lagt en grund som den rasistiska antisemitismen kunde bygga vidare på.
Bild:

Den evige juden (Der ewige Jude), är en tysk nazistisk och antisemitisk propagandafilm från 1940 där judarna skildras som ett ondskefullt och girigt folkslag, som vägrar arbeta och lever likt parasiter på sina värdfolk, i huvudsak ariska folk.

Vad är antisemitismen för något?

Med antisemitism menar man vanligen en antijudisk inställning. Det språk judarna under hela sin historia burit med sig, hebreiska, är ett semitiskt språk besläktat med arabiskan, etiopiskan och andra språk med rötter i Mellanöstern. Att vara antisemit borde därför innebära en negativ inställning till alla som talar eller vårdar ett semitiskt språk. Det är dock numera vedertaget att använda termen för att beskriva en negativ inställning till judar, den judiska religionen och det judiska folket.

Vem är jude?

Det är inte helt enkelt att fastställa vem som är jude. Enligt gammal judisk hävd är den som har en judinna till mor jude. Det låter enkelt och bra, fast i praktiken är det svårare. Om en jude lämnar sin religion och blir t.ex. muslim eller ateist, upphör han då att vara jude? Är en som konverterar (övergår) till judendomen en riktig jude? En person som är judiskt uppfostrad, utan att ha en judisk mor, kanske bara en judisk far, är han jude? Många judar har en judisk identitet men tror inte på Gud.

Under hela judendomens 4000-åriga historia har man diskuterat denna fråga och något definitivt svar finns inte. Ytterst berör det frågan om judendomen är en religion eller ett folkslag. Någon klar definition finns inte annat än det allmänna svaret: jude är den som känner sig som jude och vill vara jude.

Mytbildning kring judendomen

Juden som antihjälte
En antisemit har ofta en mycket klar bild av vad "juden" är, även om han inte har träffat någon. På samma sätt har den fördomsfulla ofta en klar bild av "negern", "zigenaren" eller "bögen". Var han har fått denna bild ifrån vet han kanske inte, "det är bara så", "det har jag hört" eller "det vet ju alla vad såna går för". Det är inte helt ovanligt att t.ex. juden får stå som motbild till de positiva myterna, de nationella hjältarna, som man kanske inte heller vet så mycket om, men ändå ser upp till. Det blir ett motsatsförhållande, en kamp mellan den negativa och den positiva myten, dyrkan och förakt går hand i hand och behöver varandra. Juden blir en pusselbit i identitetssökandet, han står för det onda, som behövs för att det goda skall framträda klart.

Utvaldheten - den judiska identiteten
Kärnan i den judiska identiteten har alltid varit förpliktelsen, bundenheten och kärleken till Torah, den gudomliga läran och lagen. Det som gör en människa till en människa i judiskt tänkande är hennes etiska medvetenhet, hennes förmåga att skilja mellan ont och gott, välja och ta ansvar för sina handlingar. Symbolen för detta är Torah, som judarna på ett särskilt sätt är utvalda av Gud till att följa. Det rör sig alltså om en etisk utvaldhet, inte att judarna betraktar sig som bättre andra människor. Utvaldheten förpliktar, den ger inga rättigheter. Ändå är denna utvalde en av grunderna för antisemitismen. Juden har anklagats för och anklagas alltjämt för att vara mallig och betrakta sig som för mer än andra.

Den konspiratoriske juden
En annan tacksam judemyt som exploaterades under 1800-talets nationalistiska era, var den konspiratoriske juden. I dessa sammanhang spökade ofta en skrift, som gick under namnet Sions vises protokoll.

Vi vet i dag att skriften Sions vises protokoll författades 1905 av en anonym officer i tsarens hemliga polis, okhrana. Året 1905 var ett orosår i Ryssland. Hemliga polisen ville få tsar Nikolaus II att bli mer judefientlig och skylla nationens olyckor på judarna. Man planterade skriften hos tsaren, vilket fick avsedd effekt. Skriften gjorde enligt samtida uppgifter, ett stort intryck på tsaren och judeförföljelserna intensifierades. juden och revolutionären blev ungefär samma sak för den ryska reaktionen. De var båda undergrävare av det "heliga Ryssland", det kristna fäderneslandet.

Sions vises protokoll fick en stor spridning i hela världen och används än idag i den antijudiska propagandan, i syfte att måla upp en bild av den judiska världssammansvärjningen.

Myten om den vandrande juden
När bilden av den infiltrerande juden presenterades, lyfte man fram gamla medeltida myter. En av dessa var myten om den vandrande juden.

Under medeltiden skapades myten om en judisk skomakare, Ahasverus, som hade sin verkstad vid "Via Dolorosa - den smärtornas väg Jesus gick upp till avrättningsplatsen. Enligt myten stannade Jesus utanför Ahasverus dörr, men blev avvisad. Som straff fick Ahasverus vandra runt i världen för evigt, utan hem, utan ro eller vila. Myten finns i många versioner, kärnan är alltid den av Gud förbannade juden, som är dömd att dra från plats till plats, ända till den yttersta dagen, då Gud skall straffa dem för deras svek och förräderi.

På 1800-talet blev den vandrande juden den fosterlandslöse och fosterlandsförädiske juden. Han hade på 2000 år inte haft något fosterland och var därför befriad från fosterländska känslor, känslor som nationalisterna av naturliga skäl lyfte fram som de viktigaste hos människosläktet

Bild:

Nazistisk propagandamålning från slutet av 1920-talet. En krökt, ful och lömsk judisk man i kontrast till en rakryggad, vacker och karaktärsfast arisk kvinna. Så ville nazisterna framställa de båda "raserna".

Judehatets historiska rötter

Före 1800-talets politiska och materiella omvälvningar var den grundläggande europeiska identiteten kristen. Full medborgarrätt tillkom enbart den döpte. Efter reformationen på 1500-talet gällde det även att tillhöra rätt kristen lära för att bli accepterad fullt ut. Minoriteter fick existera på nåder, så länge de var till nytta för det kristna samhället. Nu kunde minoriteter för all del vara kristna med ett vagt ursprung, romer, tattare t.ex., fast den stor minoriteten var judarna. De stod utanför det kristna enhetssamhället, de var ett främmande element, som när som helst kunde fördrivas.

Judarnas liv var hårt reglerat. De var oftast hänvisade till att bo på vissa ställen, fick bara arbeta med vissa yrken. De fick inte äga jord eller bedriva hantverk i något skrå. Det som oftast återstod för judarna var köpenskap och handel.

De var därför en tacksam måltavla när det gick dåligt för de kristna. Sjukdomar och naturkatastrofer kunde lätt skyllas på judarna, ofta med fördrivning eller lynchning som följd. Judarna fyllde två roller, de kunde göra det de kristna inte fick eller ville göra och de fungerade som en säkerhetsventil när missnöjet och vreden blev för stor bland befolkningen.

Antisemitismen ändrar karaktär på 1800-talet

Judeföraktet och judehatet ändrade karaktär under 1800-talet. De religiösa argumenten hade tidigare varit dominerande men under 1800-talet växte ett diffust rastänkande fram. I detta rastänkande fick judarna spela rollen som den farliga rasen, folket som inte har något fosterland, utan vandrar omkring, infiltrerar och förstör inifrån.

De tidigare religiösa argumenten om judarna som "Gudsmördare" spelade inte längre en framträdande roll. Ur "Gudsmordsargumentet" hade dock en rad andra fördomar vuxit fram. Argument som var tacksammare att lansera. Många av dessa argument fortlevde alltjämt i den rasistiska propagandan. Eftersom judarna avvisade Kristus som Messias betraktade man dem som otacksamma och opålitliga. Vem kan lita på en person som avvisar Gud? De måste ha dolda motiv, menade man, en lömsk plan att underminera andra kulturer och "smitta" ner andra raser. Den opålitliga och infiltrerande juden blev ett tacksamt motiv i 1800-talets aggressiva nationalism (läs mer här).

Bild:

Bland de hundratals tyskskpråkiga antisemitiska publikationer som kom ut i slutet av 1800-talet skulle Marrs obetydliga skrift Der Sieg des Judentum über das Germanentum ha varit lika glömd som de flesta andra om det inte var för en sak: Marr präglade termen antisemitism i betydelsen avståndstgande från och aktiv kamp mot judendomen.

Wilhelm Marr myntade begreppet "antisemitism"
Själva begreppet antisemitism myntades 1873 av den tyske journalisten Wilhelm Marr i skriften Der Sieg des Judenthums über das Germanenthum, vom nicht confessionellen Standpunkt - "Judarnas seger över germanerna, från en ickereligiös ståndpunkt". Redan i titeln betonar Marr det nya i sitt judehat, det är inte religiösa argument utan den "judiska rasen" han riktar in sig på. Han målar i denna skrift upp en kamp mellan det han kallar germanismen och semitismen och denna kamp är till stor del redan förlorad för germanernas del. Judarna har redan tagit över! Att se historien som en kamp mellan folk och kulturer är inte Marr ensam om, inte heller att se judarna som den stora fienden, men Marrs skrift fick ett sådant genomslag att han brukar betraktas som skaparen av begreppet antisemitism och det "rasmässiga" judehatet, som fick sin kulmen under Förintelsen. Skriften kom ut under depression som följde efter det fransk-tyska kriget 1870-1871. Judarna fick skulden för de ekonomiska motgångarna och i en rad länder i Europa.

Citoyenbegreppet - ny syn på medborgarskap
1800-talet innebar både framsteg och bakslag. Franska revolutionen införde ett nytt medborgarskapsbegrepp. Detta "citoyenbegrepp" gick i korthet ut på att alla som bor inom ett lands gränser är medborgare, oberoende av religion eller ras. Detta ledde till en unik möjlighet för Europas judar, de blev för första gången fullvärdiga medborgare. Fler och fler yrken öppnades för dem och de kunde bosätta sig var som helst.

De naturvetenskapliga framstegen - rasbiologin
Bakslaget kom paradoxalt nog i kölvattnet av de naturvetenskapliga landvinningarna. Biologins utveckling medförde en vulgärtolkning av begreppet ras. Man konstruerade en raslära för i stort sätt varje land, vare sig det fanns ett gemensamt biologiskt ursprung för landets invånare eller inte. Brittiska rasbiologer hävdade t.ex. att det fanns en särskild brittisk ras, trots att britterna har både keltiskt, romerskt, skandinaviskt, tyskt och franskt ursprung.

I detta rastänkande kom judarna ånyo i kläm. De betraktades nu som en främmande ras, inte bara som en icke-kristen minoritet. Eftersom judarna bodde i många länder var de opålitliga och landsförrädiska. Deras rasmässiga lojalitet mot det judiska folket var starkare än den rasmässiga lojaliteten till det egna landet.

Denna rasbaserade antisemitism kommer att visa sig vara mycket värre än den tidigare religionsbaserade, när den når sin kulmen i Förintelsen.
 

Svensk antisemitism

Fanns och finns det en svensk antisemitism och nazism?
Det fanns en rad små nazistpartier i Sverige under mellankrigstiden. Ofta bekämpade de varandra och fick aldrig något genomslag i rikspolitiken. Vid riksdagsvalen fick de knappt mätbara resultat. I vissa landsändar var de dock representerade i kommunal- och stadsfullmäktige. Vid kommunalvalen 1934 fick diverse nazistpartier ca 100 mandat i kommunala församlingar. Västkusten var t.ex. ett starkt nazifäste då så väl som nu.

Det första organiserade nazistpartiet grundades 1924 av de tre bröderna Furugård. 1930 gjordes ett försök att samla alla små nazigrupper i "Nysvenska Nationalsocialistiska Partiet". Riksledare blev Birger Furugård. Vid årsskiftet 1930/31 bytte Partiet namn till Svenska Nationalsocialistiska Partiet. I januari 1933 splittrades detta parti i en rad fraktioner.

Någon avgörande politisk roll kom aldrig de svenska nazisterna att spela. Det är omtvistat i hur stor utsträckning andra delar av det svenska samhället var nazifierat. Vi vet att det fanns nazistiska officerare, läkare, poliser osv. I vilken utsträckning dessa var representativa går det inte att säga.

Antisemitism i riksdagen
Öppna antisemiter fanns under 30-talet sällan på betydelsefulla poster i Sverige. Undantag fanns dock. Inom bonderörelsen fanns en utbred rasism. I Jordbrukarnas Riksförbunds program från 1919 står det t.ex. om behovet att "skydda den svenska folkstammen mot rasfrämmande element".

Mer om antisemitismen

Antisemitism är en form av rasism. Ända sedan begreppet myntades av den tyske journalisten Wilhelm Marr år 1873, har antisemitism varit liktydigt med judehat. Judehatet har en flertusenårig historia och har till stor del burits upp av ett antal myter, dvs osanna sagor och berättelser om judar. Judehatet ändrade något karaktär mot slutet av 1800-talet, då de religiösa motiven till judehatet ersattes av en antijudisk raslära. Man försökte ge judehatet en vetenskaplig framtoning, genom att använda ett naturvetenskapligt språk. Detta försök misslyckades fullständigt, men det rasmotiverade judehatet fick en katastrofal kulmen i Förintelsens massmord.

Antisemitismen har funnits och finns alltjämt i Sverige, även om den inte har varit lika utbredd som på kontinenten. Genom hela historien har det skrivits en uppsjö av antijudiska skrifter. Vill du studera några exempel på sådana skrifter av kända personer som Martin Luther, Richard Wagner och Adolf Hitler eller mindre kända som Wilhelm Marr eller Theodor Fritsch, så går det bra i artikelserien antisemitiska skrifter (kommer snart att publiceras).


Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
David F. Crew (red), Nazism and German Society, 1933-1945, London, 1994
SS, (ingår i bokserien Tredje riket ), 1991
Ockupation och förtryck, (ingår i bokserien Tredje riket ),1993
Claude Lanzmann, Shoah: de överlevande berättar, 1988
Hans-Ulrich Thamer, Verführung und Gewald: Deutschland 1933-1945, Berlin, 1994 (Band 5 av Die Deutschen und ihre Nation)
Bo Svensson och Brutus Östling (red), Terror och förhoppningar: vardag under nazismen och i dagens Västtyskland, del 1-2, , Stockholm, 1984
Friedrich Battenberg, Das Europäische Zeitalter der Juden, Darmstadt, 1990
Norman Cohn, Warrant för genocide, London, 1967
 

Text: Per Höjeberg, lektor i historia på Norra Reals gymnasium
 

Läs mer om

Publicerad: 03 oktober 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016