M

Tyskland under bombräderna och terrorväldet

Under andra världskriget släpptes omkring en halv miljon ton bomber över Tyskland med enorm förödelse som följd. Bortåt 30 miljoner civila tyskar drabbades av de allierades bombningar. De totala dödsoffren uppgick till över 500 000 människor - främst kvinnor, barn och gamlingar.
Bild:

Amerikanska bombplan över Tyskland. Amerikanerna och britterna turades om att göra räder över Tyskland så att bomberna skulle falla både på dagarna och nätterna.

Bombningarna av Tyskland

De allierades terrorbombningar av Tysklands städer började på allvar 1942. Dessa bombningar organiserades av den brittiske fätlmarskalken sir Arthur Harris, kallad "Bomber-Harris".

Kvällen den 20 maj 1942 chockerades hela Tyskland. Mer än 1000 brittiska flygplan vräkte 2000 ton bomber över Köln. Sedan följde andra städer. Hamburg till exempel hade knappt hunnit hämta sig från den första bombräden förrän 722 bombare slog till igen. Mellan 40 000-50 000 personer dödades och 40 000 skadades under dessa bombräder mot Hamburg. Skräck bröt ut överallt i de tyska städerna.

Att det allierade bombflyget kunde flyga hur de ville över Tyskland gav intryck av att kriget var förlorat.

I städerna väntade folk oroligt på att larmsignalerna skulle ljuda. Under natten sov man påklädd för att snabbt kunna ta sig till skyddsrummen. Äldre och barn placerades först i säkerhet. Bomberna dödade och skadade såväl nazister som motståndare till nazisterna. Men livet fortsatte som vanligt i städerna trots bombregnet.

Hitler tillhörde de personligheter som drog sig undan från allt obehagligt. Han besökte aldrig de bombade städerna för att försöka ge de drabbade hopp.

Bild:

Ödelagda kvarter i Hamburg efter de allierades bombräder.

Goebbels var den enda nazistledaren som hade modet att besöka de bombade städerna. Senare kom han att välkomna förstörelsen av de gamla vackra tyska historiska städerna. Istället skulle man nu återbygga städerna i nazistisk stil.

Under de allierades flygräder mellan 1940-1945 dödades över 500 000 tyskar och ännu fler skadades.  Därutöver gick otaliga oersättliga kulturhistoriska skatter förlorade. Stora delar av den tyska stadsbebyggelsen som vuxit fram sedan medeltiden, fanns inte längre.

Det totala kriget

Hitlers propagandaminister Goebbels höll ett tal den 18 februari 1943 i Sportpalatset i Berlin där han pratade om "det totala kriget":

Jag frågar er... Vill ni det totala kriget? Vill ni, om det är nödvändigt, ha det mer totalt och radikalt än det vi idag överhuvudtaget kan föreställa oss? ... Vi måste uppbringa beslutsamheten att underordna allt annat än krigsansträngningarna.

Bild:

Joseph Goebbels håller Sportpalatstalet 1943 om "det totala kriget".

Men tyskarna visste att läget var allt annat än ljust. I allmänhet kände de till ganska mycket mer än det som berättades genom den nazistiska propagandan. De hörde rykten och fakta. De lyssnade på förbjudna utländska radiokanaler, främst från London. De fick brev från sina anhöriga vid fronten (men de var ofta censurerade av den nazistiska propagandaapparaten).

Alla män och kvinnor registrerades och var skyldiga att delta i kampen för riket. Alla vapenföra män sändes till fronten. Kvinnorna visade sig dock inte alltid så benägna att offra sig för Tysklands sak. De avvek ofta för att handla svåråtkomliga varor, se till barnen och så vidare. Goebbels ansåg också att man även nu måste ta hänsyn till kvinnornas speciella situation. Det totala krig han efterfrågade fick inte rikta sig mot kvinnorna.

Man litade inte heller på någon. Att inte göra hitlerhälsning räckte för att bli misstänkt. Nazistiska angivare fanns överallt. Opartiska rättegångar hölls inte. Domen var fastställd på förhand.

Visste du att:

  • Den 28 mars 1942 anföll 234 brittiska bombplan den nordtyska staden Lübeck. Britterna fällde sina brandbomber över staden som till stor del bestod av trähus. Ungefär halva staden förstördes och drygt 15 000 personer blev hemlösa. Bombkommandot i Storbritannien införde en ny term i sitt ordförråd: ”att göra ett Lübeck” betydde att ”jämna med marken”.
  • Chefen för det brittiska bombkommandot Arthur Harris övertalade 1942 Winston Churchill att få anfalla Tyskland med 1000 bombplan. Churchill frågade då: ”Hur många plan kommer ni att förlora?” Harris svarade: ”Omkring 50.” ”Jag kommer att acceptera 100,” förklarade Churchill. Den 27 maj lyfte fler än 1000 bombplan från 53 baser i riktning mot Köln, Tysklands tredje största stad. Då hade de 800 000 Kölnborna redan fått utstå 106 bombanfall sedan kriget började. När bombanfallet var över brann staden så våldsamt att det röda skenet syntes ända ut till de holländska öarna, nästan 240 kilometer bort. Antalet döda uppgick till 474 och mer än 45 000 människor blev hemlösa. Förlusterna blev mindre än vad Harris hade förutsett, bara 40 av de 1046 bombplanen förlorades under attacken.
  • Den 25 juli 1943 anföll de västallierade staden Hamburg, anfallet var då den mest massiva attacken i flygkrigets historia. Britten Arthur Harris som var ansvarig för operationen valde kodnamnet Operation Gomorra efter den bibliska stad som förstördes av eld och svavel på grund av sin lastbarhet. Under nio dagar anfölls Hamburg. Attackerna skapade en eldstorm ”en eldtyfon som aldrig skådats tidigare, mot vilken varje mänskligt ingripande var utsiktslöst.” rapporterade Hamburgs polischef. Bombattackerna förstörde nästan hälften av stadens byggnader och omkring 50 000 människor omkom. Dödssiffran var ungefär densamma som de tyska bombattackerna kostade den brittiska befolkningen under hela kriget. Hitler blev rasande över attacken och sa: ”Enda sättet att få slut på denna terror är att sätta igång egna terrorbombningar. Vi måste sätta in motanfall.”
  • Amerikanerna ansåg att deras fyrmotoriga bombplan B17-Flygande fästningen och B 24-Liberator kunde motstå anfall från Luftwaffes jaktplan. Normalt hade de 10 st 13 millimeters kulsprutor och dessutom det nya Nordensiktet som påstods vara så träffsäkert att en bombfällare kunde pricka bomben i en tunna från 6000 meters höjd. Amerikanerna flög också i förband med minst 12 flygplan och fick då de en sådan stor eldkraft att de kunde klara av en angripare.
  • Det var svårt att skjuta ned en flygande fästning (Boeing B-17). Eftersom dess flygkropp var så hård att man måste träffa stjärten med mer än 20 stycken 20-millimeters skott för att det skulle störta. I genomsnitt sköt tyska piloter träff med två procent av sina projektiler. Det innebar att de tvingades skjuta mer än 1 000 skott för att skjuta ned en flygande fästning.
  • Besättningen bar en utrustning som vägde mer än 25 kilo. Förutom fallskärm bar de stålförstärkta västar som skulle skydda mot granatsplitter, en mycket tjock flygdräkt som skulle skydda mot kylan på höga höjder och en syrgasmask. En pilot beskrev syrgasmasken som”en klibbig hand som griper tag i nedre delen av ansiktet.”
  • De allierade flygarna hade stor respekt för det tyska luftvärnet. Under 1944 förstördes 3501 amerikanska flygplan av tyskt luftvärn. Det var närmare 600 fler än som sköts ned av jaktflyg.
  • Dödligheten var stor bland flygarna under kriget, men en del hade tur. Den amerikanske flygskytten James Raley störtade 5800 meter i det bortskjutna stjärtpartiet i hans flygande fästning. Han klarade sig då han landade i ett träd. Den tyske piloten Georg Peter Eder sköts ned 17 gånger men fortsatte att flyga till krigsslutet.

"Visste du att" är skrivet av: Carsten Ryytty, författare och SO-lärare

 

Litteratur:
Jörg Friedrich, Branden. Tyskland under bombkriget 1940-1945, Fischer & Co, 2008
Peter Englund, Brev från nollpunkten. Historiska essäer, Atlantis, 1996
Lars Ericson Wolke, "Bomba och bränn dom". Taktik och terror under 100 år av flygkrig. Historiska Media, 2009
David F. Crew (red), Nazism and German Society, 1933-1945, London, 1994
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare

Uppdaterad: 02 maj 2017
Publicerad: 07 mars 2016