Klockan 9.54 onsdagen den 28 oktober 1981 ringde telefonen på Marinstaben i Karlskrona. Fiskaren Ingvar Karlsson från Sturkö berättade att en ubåt gått på grund vid Hästholmen i Gåsefjärden. Området är militärt skyddsområde. När kommendörkapten Karl Andersson en halvtimme senare kom till platsen, kunde han konstatera att ubåten stod hårt på grundet. Den hade beteckningen U 137. Sovjetunionens röda flagga med hammaren och skäran var hissad i topp. Befälhavaren Anatolij Gusjtjin förklarade att han hade fått fel på instrumenten för navigation. Han var påtagligt generad. Ombord fanns 56 man. Av dem var 10 officerare. Hemmahamn var militärbasen Kaliningrad. Det fanns också annat ombord som kaptenen inte nämnde, skulle det senare visa sig.
Ubåt U 137 står hårt på grund långt inne i militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård.
Att utmana supermakten
Den svenska överbefälhavaren, general Lennart Ljung, larmades, och han tog omedelbart kontakt med regeringen och utrikesdepartementet. En kris mellan Sverige och supermakten Sovjetunionen blossade upp. Nio dramatiska dygn följde.
Vad hade hänt? Chefen för Karlskronas örlogsbas, Lennart Forsman, förklarade direkt att ubåtens kapten ljög, även om man från svensk sida av diplomatiska skäl inte använde ordet ljuga. "Det är tekniskt omöjligt att felnavigera så långt in i den svenska skärgården", sa Forsman. "Jag utgår från att kaptenen haft order om att testa det svenska försvaret och eventuellt kontrollera och informera sig om skyddsområdet."
ANNONS
ANNONS
Det visade sig vid den fortsatta utredningen att folk på öarna hela natten hade hört dånet från ubåtens dieselmotorer. Man hade trott att det svenska kustförsvaret höll på med en övning av något slag. Under minst nio timmar hade alltså ubåtens kapten försökt att ta sitt fartyg av grundet.
Kapten Gusjtjin var besvärad. Men ansvariga personer inom det svenska försvaret var också besvärade. Ubåten hade utan att upptäckas kunnat gå in i det militära skyddsområdet - där det därtill pågick känsliga prov med nya vapensystem!
Sverige ställer fyra krav
Utrikesminister Ola Ullsten kallade till sig Sovjetunionens ambassadör i Stockholm, Michail Jakovley, och överlämnade en protest: "Den svenska regeringen ser mycket allvarligt på denna grova överträdelse." I diplomatiska sammanhang är detta en skarp protest. Fyra svenska krav formulerades efter några dagar:
Sverige ska sköta bärgningen av ubåten.
Sovjet ska betala kostnaderna för bärgningen.
Sovjet ska framföra en ursäkt för kränkningen.
Förhör ska hållas med ubåtens befälhavare.
Krav 1-3 uppfylldes snabbt. Det fjärde kravet stötte på hårt motstånd. Ubåtskaptenen vägrade först att låta sig förhöras. Eftersom han hade radiokontakt med Kaliningrad och med sovjetiska ambassaden i Stockholm, kan man räkna med att hans vägran styrdes av order uppifrån.
Världspress och TV på plats
Snart hade inte bara svenska utan också internationella massmedier fullt pådrag. Karlskrona vimlade av journalister, fotografer och TV-tekniker.
Internationell TV kunde visa att svenska elitsoldater övade fullt stridsutrustade på holmarna kring ubåten. Utanför på öppet hav samlades sovjetiska krigsfartyg. På en sovjetisk jagare fanns infanteri, alltså soldater som kunde sättas in vid landstigningsförsök.
Ut över världen gick bilder av kapten Gusjtjin på väg till förhör omringad av svenska soldater. Det var förödmjukande för den sovjetiska supermakten. Den svenske ambassadören i Moskva, Carl De Geer, kallades också till ett sammanträde där höga sovjetiska militärer deltog. Han fick veta att Sovjets högsta ledning var missnöjd med att ubåtsaffären drog ut på tiden.
Kärnvapen ombord!
Den 5 november skärptes läget ytterligare. Vid en presskonferens meddelade statsminister Thorbjörn Fälldin att ubåt 137 sannolikt medförde kärnvapenladdningar. "Detta gör att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget", sa statsministern.
ANNONS
ANNONS
Experter från Försvarets forskningsanstalt hade gjort mätningar utanför ubåten men under vapenhot tvingats bort av ubåtens officerare.
Den 6 november gick så ubåt 137 ut mot öppet hav omgiven av stark svensk eskort. Det hela följdes av TV-kameror från hela västvärlden, och journalister ringde hem text för tidningarnas förstasidor.
Vid territorialgränsen väntade sovjetiska krigsfartyg på ubåt 137 och dess besättning.
De ovälkomna gästerna försvann i riktning mot Kaliningrad.
Uppdrag: spionera!
I slutet av december offentliggjordes delar av den rapport som överbefälhavare Ljung ställt samman. Där kunde man läsa att förhör med ubåtens besättning visat att deras båt gått på grund redan klockan 19.27 tisdagen den 27 oktober. Det skulle alltså ha dröjt 14 timmar innan svensk militär fick rapport om vad som hänt.
Rapporten visade också att ubåten gått in på svenskt vatten lördagen den 24 oktober och sedan under fyra dygn övat i området.
Överbefälhavarens slutsats var att ubåten sannolikt haft i uppdrag att spionera.
En rak fråga
Hans Dahlberg ställer i sin bok Östersjön: Kampen om ett hav 862-1990 följande fråga:
En natt i oktober 1981 fastnade en sovjetisk ubåt på ett grund djupt inne i ett militärt skyddsområde utanför Karlskrona. Ryssarna lanserade flera och skiftande förklaringar till fartygets uppdykande på platsen. En av de märkligaste, som Warszawapaktens militärattachéer i Stockholm försökte ge spridning åt, gick ut på att manskapet skulle ha haft en fest och alla var så fulla att de inte märkte att de seglade åt fel håll. I Sverige uppstod en säregen debatt där behjärtansvärda personer ville tro att ryssarnas avsikter var de bästa, men att de råkade ut för en förarglig felnavigering. Men också mer invecklade förklaringar än ryssarnas egna kom till uttryck i pressen. Kommentatorerna i väst fann bara ett verkligt mysterium i samband med händelsen: varför Sverige inte tog ubåten åtminstone temporärt i beslag, tömde den på dess besättning och inspekterade den - istället för att låta dykare i smyg utifrån uppmäta radioaktiv strålning som tydde på att det fanns kärnvapen ombord. Ubåten fick orörd fara hem när den dragits flott.
En bricka i det kalla kriget
Efter andra världskrigets slut 1945 framstod USA och Sovjetunionen som världens militärt starkaste stater. USA var därtill den ekonomiska stormakten i världen.
ANNONS
ANNONS
USA och Sovjet hade kämpat sida vid sida när Nazityskland besegrades. Men vänskapen mellan de stora upphörde snabbt efter krigsslutet. Redan 1948 var krig på väg att bryta ut mellan de båda supermakterna. Sovjet stängde alla järnvägar, landsvägar och vattenvägar till Berlin för att driva ut sina forna allierade - USA, Storbritannien och Frankrike - från Berlin.
Segrarmakterna hade mellan sig delat Tyskland i flera ockupationszoner. Berlin låg inne i den sovjetiska zonen, men den tyska huvudstaden hade på grund av sin betydelse också delats i fyra zoner mellan de fyra segrarmakterna.
Bild: USGOV-PD
I Berlin den 7 augusti 1948 vinkar och hurrar tyska barn när ett USA-plan lastat med mat svänger in för landning. De minns nog när allierade plan några år tidigare släppte ner en helt annan last, men nu har Berlin och Västtyskland andra fiender.
USA och Storbritannien satte hårt mot hårt i Berlin och upprättade en luftbro som försåg staden med livsmedel och andra nödvändiga varor. På återvägen förde planen exportvaror från Berlin, där industriproduktion börjat komma i gång.
Samma stora flygplan som bombat Nazityskland sönder och samman gjordes beredda än en gång. Över Atlanten sände USA bombplan som sedan stod startfärdiga på flygplatser i England.
Sovjet valde då att vika tillbaka. De stängda vägarna till Berlin öppnades.
Det kalla kriget
Berlinblockaden var antagligen det främsta skälet till att USA och Storbritannien och Frankrike slog ihop sina ockupationszoner till en enda stat: Västtyskland, som snart framstod som fullvärdig allierad med övriga västmakter. 1949 bildade västmakterna den militära alliansen NATO. Sovjet svarade med att 1955 bilda militäralliansen Warszawapakten.
1957 bildade de europeiska västmakterna den ekonomiska alliansen EEC, som senare utvecklades till våra dagars EU.
Hur påverkade dragkampen mellan Öst och Väst länderna kring Östersjön?
ANNONS
ANNONS
När andra världskriget bröt ut 1939, förklarade statsminister Per Albin Hansson: "För oss svenskar gäller det att endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget." Efter krigets slut 1945 sa han: "Vid varje tillfälle har vi haft för ögonen endast att hålla Sverige utanför, om det kunnat ske utan uppgivande av självständigheten."
Vid två tillfällen hade dock Sverige gjort avsteg från sin neutralitet, även om ledande svenska politiker då begripligt nog inte erkände detta.
När Stalins Sovjet 1939 angrep Finland, talade Sverige inte om sin neutralitet utan förklarade sig vara icke krigförande. Detta för att kunna sända vapen och frivilliga soldater för att hjälpa Finland.
Norge och Danmark gick med i NATO. Försvarsorganisationen bildades 1948 av väst- och sydeuropeiska stater och med USA och Kanada som medlemmar. Norges förbindelser över havet gick ju som vi sett tidigt västerut. Även Danmark var av tradition vänt västerut. Landet var också mer utsatt än Sverige - östtyska och sovjetiska pansarfordon skulle snabbt nå gränsen mot Jylland - om ett tredje världskrig mellan Öst och Väst bröt ut.
Finland, som varit i krig med Sovjet 1939-1940 och 1941-1944, kunde inte gå med. Det skulle ha uppfattats som en halv krigsförklaring mot Stalin och hans folk.
Sverige valde att stå utanför NATO. Hänsyn till Finland spelade roll för det valet. Hade Sverige gått med skulle sannolikt Sovjet valt att göra Finland till ett kommunistiskt lydrike.
Sverige valde också att stå utanför det ekonomiska samarbetet i EEC. En rad svenska politiker förklarade att vi inte tog ställning i det kalla kriget mellan Öst och Väst. Vi var alliansfria i fredstid för att kunna vara neutrala om det blev krig. Sverige byggde upp ett starkt försvar, mycket kostsammare än det som Norge och Danmark hade. Dessa länder skyddades ju av NATOS kärnvapenparaply. Under 1950-talet hade Sverige det fjärde eller femte starkaste flygvapnet i världen.
I efterhand har det sagts att Sverige alltså inte drog sig undan försvarskostnader och att alla, även herrarna i Moskva, visste att detta försvar var riktat österut. Sovjet var Sveriges enda tänkbara fiende. Blev det krig skulle Sverige få hjälp av NATO.
Vid mitten av 1990-talet avslöjades det också att Sverige under hela efterkrigstiden haft militär samplanering med NATO och USA. Sovjetunionens politiska och militära ledare kände till detta.Men visste kapten Anatolij Gusjtjin på ubåt 137 att han inte bara nosade nära en svensk örlogshamn utan också rörde vid en av NATO:s östliga utposter?
I den partipolitiska debatten har det ofta framhållits att Sveriges Östersjöpolitik har varit framgångsrik. Vi har varit alliansfria under fred med syfte att kunna vara neutrala under krig.
Vår neutralitet har respekterats av de krigförande, och så kommer det kanske att bli också i fortsättningen. Vi är ett litet, fredsälskande folk, har det sagts.
Bild: Armémuseum
Detta är en bild som många svenskar känner igen. Det hölls Finlandsaftnar runt om i Sverige, och pengar samlades in. Kampanjen för frivilligkåren resulterade i att 8 500 frivilliga soldater i februari 1940 fördes över till Finland.
Man kan då fråga: Finns det alltså små, krigsälskande folk? Och kanske stora, krigsälskande folk, vilket skulle vara ett konstant hot mot världsfreden?
När vi studerar historia får vi en rad exempel på vad det är som driver fram krig. Vi kan till exempel se att det första världskriget 1914-1918 bröt ut därför att ledarna för stora, militärt starka europeiska stater som Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Ryssland ansåg att de var så hotade att det var nödvändigt att gå ut i krig eller att de hade mycket att vinna på att börja krig.
Andra världskriget 1939-1945 drevs fram av Nazityskland, som ville ha revansch för nederlag och landavträdelser i det första världskriget.
Sverige drogs inte in i det andra världskriget. Berodde det på att vi var små och fredsälskande? Då borde ju Danmark, Norge och Finland ha sluppit ifrån kriget precis som vi gjorde?
Danmark ockuperades av Tyskland därför att herraväldet över Östersjön krävde detta, och Norge ockuperades därför att tyskarna ville hindra britterna från att lägga beslag på den viktiga långa kusten mot världshaven. Finland tvingades efter ett kort krig att överlämna en del värdefulla områden till Sovjetunionen.
Sverige blev inte ockuperat under andra världskriget. Det berodde inte på att vi var mer fredsälskande än våra grannländer. Orsaken var främst att Tyskland var beroende av handeln med Sverige. Järnmalm från våra gruvor och kullager och annan tekniktillverkning från våra industrier betydde mycket för Tysklands krigföring. Hade tyskarna ockuperat Sverige, skulle säkerligen brittiskt flyg ha bombat gruvor och fabriker som var viktiga för tyskarna.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Varför blev händelsen med U 137 en världsnyhet?
Vad angav Sovjetunionen för orsak till incidenten?
Vad ansåg den svenska försvarsmakten att U 137:s uppdrag utanför Karlskrona var?
Berätta kortfattat vad som hände under Berlinblockaden 1948.
Hur påverkade dragkampen mellan Öst och Väst länderna kring Östersjön?
I faktarutan längst ner i artikeln resonerar författaren kring devisen "ett litet fredsälskande folk", då Sverige lyckades förhålla sig neutralt och stå utanför andra världskriget. Var Sverige mer fredsälskande under andra världskriget än t.ex. de andra nordiska länderna? Motivera ditt svar.
Fundera på:
Varför ställde inte Sverige hårdare krav på Sovjetunionen efter incidenten med U 137 och konfiskerade ubåten eller genomsökte den?
Diskutera:
Är det troligt att en liknande händelse som den med U 137 skulle kunna hända idag? Motivera.
Borde Sverige bli medlem i NATO eller satsa på att vara hundra procent neutrala i alla framtida konflikter? Motivera.
Text: Lars Hildingson, historielärare och läromedelsförfattare
I veckans avsnitt (inspelat i slutet av januari 2022) pratar Mattias Axelsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap, om Krimhalvöns historia och bakgrunden till konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
I veckans avsnitt av I fokus berättar Mattias Axelsson (gymnasielärare i samhällskunskap, historia och religion) om talibanerna i Afghanistan. Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån?
