Landskapslagarna är de äldsta nedtecknade svenska lagarna och härstammar från 1200-talet och början av 1300-talet. Tidigare trodde forskarna att landskapslagarna representerade en sorts germansk urrätt med rötter i det förkristna samhällets sedvänjor. Detta tror få idag. Istället visar landskapslagarna tydlig påverkan från romersk rätt och kyrkliga rättsföreställningar, varför de måste ha tillkommit under kontakter med kontinenten.
Det var under Magnus Ladulås och Birger Magnusson som man började skriva ner landskapslagarna, troligtvis som ett led i förberedelserna till en rikslagstiftning.
Hälsingelagen (1300-tal) samt de flesta av de lagar som bevarats från Svealand - Upplandslagen (1296), Södermannalagen (1327) och Västmannalagen (ca 1300) - är lagböcker i egentlig mening, dvs de har godkänts av kungen. Övriga bevarade lagar - Skånelagen (ca 1210?), Gutalagen (1350), äldre Västgötalagen (1220-talet?), yngre Västgötalagen (1290-talet), Östgötalagen (1280-1300), Dalalagen (ca 1300) samt fragment av Smålandslagen (ca 1300) - är däremot s.k. rättsböcker, dvs. uppteckningar av lagen som gjorts av privatpersoner. Tänkbara författare är lagmännen i de olika landskapen, vilka hade till uppgift att på tinget "lag tälja och lag skilja". Förutom dessa bevarade landskapslagar vet man att det också har funnits en Närkeslag och en Värmlandslag.
Äldre Västgötalagen är den äldsta "svenska" lagen. Det bevarade exemplaret är från 1280-talet, men eftersom t.ex. Birger jarls edsöreslagar (från mitten av 1200-talet, se nedan) saknas i texten tror man att den skrevs ned betydligt tidigare första gången, kanske redan på 1220-talet. Västgötalagens handskrift innehåller även en förteckning över Västergötlands kristna kungar, som ligger till grund för historieböckernas regentlängder än idag. Även i de andra lagarna finns partier som verkar vara betydligt äldre än den förmodade nedskrivningstiden.
Landskapslagarna utgör - bortsett från runstenarna - de äldsta litterära texterna på svenska språket. De många allitterationerna (bokstavsrim) i texterna och de dramatiska, konkreta situationsbeskrivningarna visar att de varit avsedda att reciteras offentligt. I inledningen till Upplandslagen heter det:
Lag ska vara satt och skipad till efterrättelse för hela folket, både rika och fattiga, och till skillnad mellan rätt och orätt. Lag ska bevaras och hållas de fattiga till värn, de fridsamma till frid men de ospaka till näpst och skräck. Lag ska vara de rättvisa och rättfärdiga till heder men de vrånga och orättfärdiga till rättelse. Vore alla rättvisa, då behövdes ej lag.
Även om de svenska medeltidslagarna i ett europeiskt perspektiv inte är unika eller ens särskilt gamla, har de genom sådana ståtliga passager under senare århundraden kommit att spela en viktig roll för föreställningen om Sverige som en rättsstat med uråldriga traditioner.
LÄS MER: Brott och straff förr
LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden
LÄS MER: Ting
Land och lagsaga - ursprunget till de svenska landskapenLanden sammanföll under landskapslagarnas tid i stor utsträckning med lagsagorna, dvs de områden som lydde under gemensam lagstiftning. Södermanland, Närke, Västmanland, Dalarna och Värmland bildade egna lagsagor (liksom Gotland, som dock formellt inte ingick i lagsagaindelningen). I Uppland sammanslogs år 1296 Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland till en gemensam lagsaga i vilken även Gästrikland ingick. Hälsinglands lagsaga omfattade hela Norrland samt svenskbygderna i Finland. Finland nämns som egen lagsaga 1362. Östergötland och Västergötland var egna lagsagor. Dalsland ingick i Västergötlands lagsaga, norra och östra Småland i Östergötlands. Även Öland ingick till en början i Östergötlands lagsaga och tillämpade även senare Östgötalagen. Sydöstra Småland bildade en egen lagsaga, Tiohärad.
|
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
