M

Tempelherreordens fall

På kvällen den 18 mars år 1314 tändes en eld på en liten ö i Seine vid Paris. På bålet stod två män vilka hördes skrika i förtvivlan när eldslågorna slickade deras kroppar. Det var inte första gången som det luktade bränt människokött i den franska huvudstaden och inte heller den sista, men just denna kväll var speciell. Människor i tusentals hade samlats för att se hur tempelherrarnas siste stormästare Jacques av Molay och hans närmste man Godefroid av Charney tvingades bestiga bålet. Den franske kungen Filip ”den sköne” hade fått de två riddarna fällda för en rad brott, de flesta påhittade, och dömda till döden. Det var ett av de värsta justitiemorden i Europas historia och kan jämföras med Dreyfusaffären 1894–1906 och Stalins skenrättegångar på 1930-talet. Varför ville den franske kungen så gärna se Tempelherreordens två ledande män brända på bål?
Bild:

Tempelherreordens siste stormästare Jacques av Molay och hans närmste man Godefroid av Charney på bålet. I verkligheten var de båda tempelriddarna med största sannolikhet inte iförda full stridsmundering då de brändes. Bilden kommer från Albert Gallatin Mackeys bok History of Freemasonry från 1898.

Det är en omdebatterad fråga som det inte finns något enkelt svar på. Säkert är dock att Tempelherreordens stora rikedomar spelade in. Kungen ville åt riddarnas stora jordegendomar i Frankrike. De hade haft lång tid på sig att bygga upp sina fantastiska rikedomar.

Tempelherreorden, Commilitiones Christi templique Salomonis (”Kristi och Salomos tempels fattiga riddare”), bildades 1119 i syfte att skydda pilgrimer på väg till Jerusalem från överfall och plundring. Deras högkvarter låg i palatset i Jerusalem där det mytomspunna judiska templet en gång legat. Just den detaljen skulle senare komma att bidra till mystiken kring riddarorden. Hade de funnit något värdefullt på tempelplatsen som de inte ville visa för kungen och påven och förföljdes därför? Idag vet vi att så inte var fallet, men det visste man inte då, när det begav sig.

Tillkomsten av Tempelherreorden måste ses mot bakgrund av medeltidens största krigsprojekt, korstågen mot muslimerna.

Tempelherreorden var en andlig riddarorden som både skulle kriga och be. Korståg fördes mot folk som kyrkan uppfattade som fiender. Det var en kombination av pilgrimsfärd och heligt krig och var sanktionerat av påven. Det anordnades flera korståg på medeltiden, från de tidiga (1095–1187) till de senare (1187–1291).

Tempelherrarna gjorde betydande insatser i dessa krig. Under sin storhetstid på 1100- och 1200-talen hyllades tempelriddarna som Kristi mest fulländade krigare och som hjältar i krigen mot ”saracenerna”, de otrogna. Saracener var ett annat medeltida namn för muslimer. De var kända i hela Europa. Den tyske skalden Wolfram von Eschenbach (död 1225) menade att tempelriddarna var så ädla att Gud utsett dem till att vakta den heliga Graalen.

Bild:

Tempelherreordens besittningar och fästen i Europa år 1300. Vid sidan av deras militära funktion, byggde tempelherrarna också upp ett handels- och bankimperium med förgreningar i både Mellanöstern och hela Västeuropa. Tempelherreorden blev därmed en av sin tids rikaste och mäktigaste organisationer.

Framgång födde framgång och trots att fattigdom utgjorde ett levnadsideal för tempelherrarna blev ändå Tempelherreorden mycket förmöget. De ägde stora gods och sysslade med bankirverksamhet. Kungarna lyssnade på stormästarens råd i inte bara ekonomiska frågor utan också politiska. Men de stora framgångarna födde också avundsjuka; vänner blev lätt fiender.

Det fanns flera konkurrerande militära ordnar på medeltiden. Ett exempel var Svärdsriddarorden, Fratres militiae Christi Livoniae (”Kristi ridderskapsbröder av Livland”), som grundades 1202. Det var en andlig tysk riddarorden som skulle hjälpa till att kristna Livland och andra områden i öst. Den förenades senare med en annan känd riddarorden, Tyska orden i Preussen, och bytte då namn till Ordo Theutonicorum in Livonia (”Tyska orden i Livland”).

Av alla riddarordnar kom Tempelherreorden att bli den mest beryktade. Detta på grund av de kätterianklagelser som den franske kungen förde fram i början av 1300-talet.

På 1230-talet inrättades av påven Gregorius IX en religiös domstol som kallades för inkvisitionen. I länder som Frankrike och Italien försökte man utrota kätteriet och sökte därför ständigt efter oliktänkande och misstänkta individer. Från och med 1252 blev tortyr inkvisitionens viktigaste medel att få fram ”sanningen” ur redan livrädda vittnen och anklagade. Efter att man pressat fram bekännelser brändes kättarna på bål.

Anledningen till att inkvisitionen började rikta sitt intresse mot Tempelherreorden var en längre tids utbredda missnöje med hur korstågen fördes. År 1291 föll de sista korsfararstäderna i det Heliga landet i fiendens händer. De kristna förlusterna var mycket stora och man började leta efter syndabockar.

Från kyrkans håll började man granska de andliga riddarordnarna och ställde sig även kritisk till att anordna nya korståg. Korstågen resulterade bara i att en massa människor dog i onödan, inga nya land förvärrades och skatterna uteblev. Det fanns därför ingen anledning att ha Tempelherreorden kvar. Från att ha varit hyllade krigshjältar omvandlades de i början av 1300-talet till giriga bankirer och kättare.

Bild:

Medlemskapet i de andliga riddarordnarna var exklusivt och innebar vid sidan av livet som krigare även ett liv som munk. Dessa krigarmunkar fungerade som de kristna arméernas spjutspets i de många krigen i det Heliga landet. Men de var också ofta inblandade i europeiska maktstrider som löstes på Europas slagfält.

Kung Filip av Frankrike slog till mot tempelherrarna år 1307. Han lät fängsla ett stort antal riddare och korsförhörde dem om allt möjligt: förskingring av pengar, homosexualitet och avgudadyrkan. De första avrättningarna startade i maj 1310. Två år senare förkunnade påven Clemens V vid det stora konciliet (koncilium= kyrkomöte) i Vienne i Frankrike att Tempelherreorden var upphävd. Det var nu som ordens högsta ledare ställdes inför rätta, vilket resulterade i stormästarens avrättning på bålet 1314.

Men varför ville kungen sätta dit självaste stormästaren? Jacques var en erkänd duktig korsfarare med en lång erfarenhet av att strida och tjänstgöra utomlands. Trots det anklagade man honom för kätteri och lastbart beteende. Man menade att han och hans krigarbröder skulle ha förnekat Kristus och spottat på korset. De sades ha en hemlig kult av något slag, som bara ett fåtal initierade fick ta del av. I de mörka valven skall de ha tillbett Antikrist i form av avgudadyrkan. Stormästaren beskylldes för osedliga handlingar och för homosexualitet, vilket var förbjuden enligt lag och straffades med döden. Man menade att orden utgjorde ett politiskt och militärt hot mot kungen. Under grym tortyr erkände de allt.

Orsaken till kungens misstänksamhet och hat gentemot tempelherrarna låg på ett ekonomiskt och politiskt plan. En viktig anledning, men en som man inte talade öppet om, var att kungen ville åt ordens stora rikedomar i Frankrike. Inte för egen del utan för att överföra jorden och slotten till johanniterna, som han hade större förtroende för. Johanniterna var en riddarorden som kom lindrigare undan kyrkans granskningar.

Den dramatiska rättegången mot stormästaren och hans närmaste har kommit att påverka eftervärldens bild av tempelherrarnas historia. Med upphävandet av orden försvann även deras stora arkiv och därmed öppnade sig en värld av konspirationer och hemliga sällskap. Både mer eller mindre seriösa forskare och populära författare har spekulerat vilt kring vad tempelherrarna egentligen sysslade med.

Visste du att:

  • På medeltiden delades samhället in i tre stånd, de som strider (bellatores), de som ber (oratores) och de som arbetar (laboratores); ibland ingick även handelsmännen som ett fjärde stånd.
  • Kvinnor ingick formellt sett inte i någotdera ståndet.
  • Tempelherreorden spelar en viktig roll i den italienske författaren Umberto Ecos roman Foucaults pendel.
  • I Dan Browns storsäljande Da Vinci-koden fick Jesus ett barn med Maria Magdalena och det var Tempelherreordens främsta uppgift att hålla släktlinjens existens hemlig.
  • Tempelherreorden återupprättades 1705 och finns idag.

Lästips:
Malcolm Barber, The Trial of the Templars, 1978
Malcolm Barber, Det nya ridderskapet. Tempelherreordens historia, Symposion, 1996
 

Text:
Bo Eriksson
,
fil dr. i historia, författare och forskare vid Stockholms universitet
Publicerad: 24 februari 2013
Uppdaterad: 18 oktober 2016