Problematiken med översättningen av ordet sharia speglar ett generellt problem när det gäller hur Koranen ska översättas och/eller tolkas - ett problem som får konsekvenser för hur islam ska formuleras.
Rättssystemets framväxt och syfte
När Muhammed levde anses han ha varit auktoriteten i såväl religiösa, politiska som rättsliga frågor. I de frågor som Koranen inte berörde fick senare sedvänja, tradition och framförallt sunna (profeten som vägledande exempel) gälla.
Det muslimska samhället expanderade snabbt och allteftersom samhället tog fastare form ökade behovet av en kodifierad rätt. Det var under århundradena efter Muhammads död som ett rättssystem växte fram, med ambitionen att reglera en muslims liv i syfte att visa en islamisk väg att leva. Det är viktigt att påpeka att det inte är en rätt som bara handlar om religiösa frågor. Inte heller är det en "lag" som omfattar enbart det vi ser som juridikens område. Sharia omfattar regler för det religiösa såväl som det sociala, politiska och ekonomiska livet, och bör reglera muslimens handlande i specifika situationer inom livets alla områden.
När sharia utvecklades formades olika "rättsskolor" eller "riter". Skillnaderna mellan dem ska inte överdrivas och en muslim kan fritt "låna" praxis från en annan "rit" om han eller hon så önskar. Men praxis från olika rättsskolor får inte blandas och på så vis förändras. Det rör sig i regel om principfrågor, som t.ex. när det är lämpligt att använda personliga "åsikter" och om rituella detaljfrågor, som hur tvagningen (tvättning) före bönen ska utföras.
Inom islams till antalet utövare största riktning, sunni, finns fyra skolor: den shafiitiska, malikitiska, hanafitiska och hanbalitiska riten.
Arbetet med att utforma rättssystemet växte till en vetenskap under det islamiska samhällets första århundraden. Den traditionella åsikten är att sharia är grunden för att döma alla handlingar som goda eller onda. En sådan dom kan endast komma från Gud. Detta är som regel förklaringen till att rätten måste baseras på religionens källor. Det har medfört att många forskare som studerat islam anser att sharia är islams kärna.
Fyra grundvalar för rättssystemet
Rättssystemets främsta källor eller grundvalar är fyra:
- Den första är Koranen.
- Den andra är sunna, (den heliga och normerande seden).
- Den tredje är qiyas (analogi eller analogislut). Det innebär att man drar slutsatser från något liknande fall som finns beskrivet i Koranen eller Sunna. Ett berömt exempel är analogin från islams vinförbud till ett generellt förbud mot alla droger.
- Den fjärde källan är ijma (konsensus, samstämmighet). Det betyder att försöka finna en enig mening, något som kan ses som accepterad sed i islam.
Värt att notera är att det finns fler än dessa fyra källor i arbetet med rättssystemet. Det är t.ex. viktigt att tänka på vad som är bäst för samhället i tolkningen av sharia.
Det finns en viss enighet bland formellt utbildade religiöst lärde om hur sharias grunder ska tillämpas. Meningarna kan emellertid skilja sig om - och på vilket sätt - muslimen får använda sin egen åsikt i arbetet med att bestämma vilka handlingar som är goda eller onda eller uttryck för islam. Trots en viss enighet om principer för tolkning kommer religiöst lärde ofta till olika slutsatser när de ska förklara vad islams innebörd är i konkreta fall. Ett klassiskt exempel är om muslimer ska fira Muhammeds födelsedag. I Saudiarabien är det förbjudet, men i andra muslimska länder som t.ex. Indonesien, kan det vara en av årets stora fester.
Ett exempel på hur sharia kan användas
Systemet med grundvalarna (sharias källor) kan något förenklat fungera på följande sätt:
Om muslimer ställs inför ett problem, t.ex. könsstympning av kvinnor, vänder man sig till den främsta auktoriteten, Koranen (1). Finner man inget svar där, vilket man inte gör i detta fall, måste man gå vidare. Om Koranen hade uttalat klara regler om könsstympning av kvinnor hade frågan varit avgjord.
Den nästkommande auktoriteten är sunna (2). I traditionssamlingarna finns ett svagt stöd för könsstympning av kvinnor. Man skulle kunna nöja sig med detta, men nutidens starka kritik av företeelsen har medfört att man kan gå vidare.
Nästa grundval för den islamiska lagen är qiyas (3). Om man finner något analogt (jämförligt) fall till könsstympning av kvinnor i Koranen eller sunna skulle detta vara förenligt med islamisk rättstradition.
När så inte är fallet vänder sig den rättslärde till den fjärde källan ijma (4). Det innebär att det som är faktiskt accepterad sed i islam åberopas. I fallet kvinnlig könsstympning kan påstås att det inte är en accepterad sed bland alla muslimer (det råder inte konsensus). Dock är det en accepterad sed regionalt, främst i Egypten och Sudan. Formellt utbildade religiöst lärde, främst i länder där traditionen med kvinnlig könsstympning är stark, kan följaktligen bejaka denna och anse att det är något islamiskt, medan andra religiöst lärde kan anse att det inte tillhör islam och borde förbjudas.
En poäng i ovanstående är att notera att det finns skilda åsikter om vad som är sharia bland muslimer. Det finns följaktligen ingen entydighet i denna så kallade lag. Vad som även blir tydligt ovan är att i syfte att förstå hur sharia praktiseras och vad som är den allmänna uppfattningen blir tid och plats viktigt. Var vi är i historien och var vi är på kartan avgör till stor del vilket regelsystem som finns.
Rättssystemet klassificerar en muslims handlingar
Eftersom ambitionen i rättssystemet är att värdera handlingar, kan varje fråga som en muslim ställs inför få ett svar. Såväl en privatperson som en stats regim kan vända sig till en religiös lärd, som i egenskap av mufti (se grå rutan nedan) förklarar islams mening. I teorin ska den religiöst lärde börja sitt svar med att repetera frågan och sedan förklara islams ståndpunkt. Både fråga och svar ska formuleras generellt. I teorin är meningen att svaret ska kunna vara giltigt för alla muslimer.
Värderingen av en människas handlingar ska inte bara ge anvisningar (instruktioner) om hur livet ska levas, utan även ligga till grund för om människan efter sin död kommer till paradiset eller helvetet. På domens dag vägs människans goda handlingar mot hennes onda och det sammanlagda resultatet avgör var hon hamnar.
Svaret på om en handling är bra eller dålig kan dock vara olika starkt bindande. Inom den islamiska rättstraditionen finns en skala från det som är plikt till det som är förbjudet. Människans handlande klassificeras på en skala från gott till ont. Man skiljer mellan minst fem typer av handlande:
- Wajib (det påbjudna). En sådan handling är det människors plikt att utföra. Att bryta mot plikten anses som en synd mot Gud och ska bestraffas.
- Mustahabb (det rekommendabla eller önskvärda) är handlingar som anses som goda och berömvärda. Om en muslim inte utför dessa handlingar är det inte straffbart.
- Mubah (det neutrala eller oväsentliga). En handling av denna art är tillåten och är varken berömvärd eller dålig.
- Makruh (det förkastliga eller usla). Sådana handlingar bör undvikas, men det är inte straffbart att utföra dem.
- Haram (det förbjudna) är handlingar som det är en synd mot Gud att utföra och som är straffbara.
I vissa sammanhang räcker inte dessa fem kategorier till för en gradering av handlingar. I bl.a. Syrien har religiöst lärde utökat skalan med mellannivåer (1,5 och 2,5 osv). Det visar på problematiken som de religiöst lärde ställs inför då de ska värdera handlingar i nutida muslimska samhällen.
Tolkning av rättslärda eller lekpersoner?
Det finns några olika ämbeten som arbetar med islamisk rätt. En rättslärd teolog som deltar i arbetet med fiqh (rättsvetenskap), kallas faqih (rättslärd jurist). En faqih har kunskap om religionen och uttalar vad som är islamiskt. Ämbetet är främst knutet till utövandet av den religiösa rätten.
Ett resultat av de rättslärda juristernas arbete med rättssystemet är att det skrivits en mängd handböcker, som också kan kallas för lagböcker. Dessa kan fungera som uppslagsverk för en praktiserande muslim i bl.a. religiösa, juridiska och politiska frågor. I handböckerna finns - förutom självklara delar om islams etik och ritualer - exempelvis uppgifter om vilka musikinstrument som är tillåtna respektive förbjudna och om hur man ska umgås med det motsatta könet. Dessa skilda ämnen visar på rättssystemets höga ambition och omfattande kompetensområde.
När en faqih (en rättslärd) gör ett uttalande i en konkret situation om vad som är "rätt" eller "fel" islam gör han det i egenskap av mufti, dvs en som förklarar den islamiska rätten. Muftins utsaga (yttrande) kallas för fatwa.
I muslimska länder finns som regel statligt anställda muftis som kan fungera som experter. De ger sina utlåtanden i enlighet med sin rättsskolas principer. Både regimer och individer vänder sig till dessa kännare av den islamiska rätten för att få ett beslut om vad som är praxis i en konkret fråga. Detta gäller inte minst i de nya situationer som utvecklingen under 1900-talet och 2000-talet fört med sig.
Ett tredje ämbete är qadi (islamisk domare i sharia-rätt). Han är en domare vid sharia-domstolen.
Starkt förenklat finns det två riktningar i synen på arbetet med rättsvetenskapen:
- Den ena anser att formellt utbildade teologer är de auktoriteter som ska utfärda utlåtanden i alla frågor. Den riktningen kan ses som auktoriteternas islam. Tidigare har denna riktning uppfattats som konservativ och passiviserande för folket. De senaste årtiondenas utveckling har dock visat att de religiöst lärde inte är ett enhetligt kollektiv och att de även kan stå för förändring och aktivism. Islamistiska rörelser som palestinska Hamas, libanesiska Hizbollah, shia-rörelser i Irak, islamiska räddningsfronten i Algeriet eller politiskt aktiva sufiordnar i Turkiet har alla religiöst lärde inom sina led, vilka propagerar för förändring och förnyelse.
- Den andra riktningen menar att den enskilde ska ha rätt att själv söka svaret på olika frågor genom att studera Koranen och hadithmaterial. Denna metod kallas ijtihad och avser tolkning av det islamiska regelsystemet i nya situationer. Denna riktning är möjligen mera "folklig". Metoden kan innebära att muslimer finner flera lösningar på ett och samma problem i det moderna samhället. Koranens verser som anses röra kvinnors klädsel kan t.ex. tolkas på olika sätt, och ändå kan varje uttolkare anse att de följer "rätt" islam. Det kan synas motsägande, men då uppmärksammas behovet att uppnå en ny samstämmighet och det är bl.a. dessa diskussioner om tolkning som gör islam till en på många sätt levande religion.
|
Sammanfattningsvis är sharia inte "lag" i samma mening som ordet brukas i t.ex. Sverige. Den är vidare och har ett större kompetensområde än vad juridiken brukar tilldelas. Ett på uppenbarelsen vilande rättssystem innefattar allt, har universell giltighet och gäller för människan i alla tider.
LÄS MER: Sharia - lagen
LÄS MER: Islam
LÄS MER: Koranen
LÄS MER: Synen på män och kvinnor inom rättssystemet och äktenskapet
LÄS MER: Matregler inom islam
Sharias strafflag
Islamisk rätt innehåller också en strafflag, som gäller dels brott som kan hänföras till privat rätt, dels brott som uttryckligen förbjuds i Koranen. De brott som nämns i Koranen kallas hadd (gräns). I många fall används också pluralformen hudud (gränser) som beteckning på dessa brott. Namnet betonar att det är Guds gränser som överskrids när en människa begår ett av brotten. Gud är målsägare, eftersom brotten är nämnda i Koranen och boken uppfattas som Guds ord till människor.
Vid t.ex. mord är inte staten utan den mördades efterlevande målsägare enligt islamisk rätt/tradition. Ett mord kan få dödsstraff som påföljd, men lika gärna en uppgörelse där mördaren får sitt straff efterskänkt mot ekonomisk ersättning till den dödes familj, en form av privat rätt som kan tillämpas på den arabiska halvön. I de flesta muslimska länder dömer dock den sekulära domstolen när det gäller mord.
Synen på "Guds gränser", som brott mot Gud, kan ge dessa lagar en övernationell status. En tolkning bland muslimer är att "Guds gränser" är lagar som ska följas, oavsett var en muslim befinner sig. Den åsikten har grupper av muslimer om islamisk rätt som helhet.
Uppfattningen att Koranen är evigt giltig får också följdverkningar på hur man betraktar lagen. Om bokens verser är givna av Gud i välvilja till mänskligheten kan det ses som en hädelse att kritisera dem. Det skulle kunna uppfattas som ett ifrågasättande av religionen och kanske t.o.m. som ett avfall från islam, vilket skulle vara shirk (dvs att sätta något vid Guds sida - polyteism), som är belagt med dödsstraff.
Till "Guds gränser" räknas traditionellt följande fem brott:
- Otukt, könsumgänge utanför äktenskapet. Kraven på bevisföringen är hårda. Det ska vara minst fyra vittnen. Detta beskrivs i t.ex. Koranen 4:15. När det gäller straff för otukt är Koranen ej precis, men dödsstraff kan tillämpas.
- Falsk angivelse för otukt. Straffet för detta brott tas upp i Koranen 24:4.
- Drickande av vin. I detta fall finns det två grunder för att straffas. Den första är drickande av vin i någon form och kvantitet och den andra när man på grund av berusning inte kan utföra någon handling. Vindrickandet ska, för att kunna straffas, ha skett frivilligt.
- Stöld. Straffet för stöld är avhuggande av hand, utmätt i Koranen 5:38. Det finns dock flera undantag när stöld inte faller under ramen för Guds gränser.
- Landsvägsröveri. Detta brott anses vara relaterat till stöld och till dråp, men är upptaget som ett fristående brott.
Ovanstående fem brott är alltså Guds rätt. De andra straffen inom islamisk rätt tillhör mänsklig rätt. I de flesta muslimska länder är lagstiftningen sekulär och den religiösa rätten kan ses som att den influerar vissa områden. När länder emellertid uttrycker en ambition att tillämpa islamisk rätt som i t.ex. Iran, Pakistan, Sudan och Saudiarabien betyder det ofta att ovanstående "Guds gränser" blir viktiga.
|
Litteratur:
Leif Stenberg och Jonas Otterbeck (red.), Islamologi : studiet av en religion. Carlsson, 2012
Birgit Schaebler och Leif Stenberg (red.), Globalization and the Muslim world : culture, religion, and modernity. Syracuse University Press, 2004
Koranen, i översättning av Muhammad Knut Bernström. Stockholm, 1998
Koranen, översatt av K.V. Zetterstén. 2:a uppl. Stockholm, 1979
Mikael Nordberg, Profetens folk. Stat, samhälle och kultur i islam under tusen år. Stockholm, 2001
Text: Leif Stenberg, professor i islamologi, Institute for the Study of Muslim Civilisations, Aga Khan University
Webbplats: Dr Leif Stenberg, Institute for the Study of Muslim Civilisations
Wikipedia: Leif Stenberg
