I nästan alla samhällsklasser, framförallt de fattigare, utförde kvinnorna ytterligare arbete utöver omvårdnad och uppfostran. Hushållsarbete och omsorg om barn och gamla måste kombineras med jordbruksarbete, arbete i familjens verkstad eller butik eller annat arbete.
"Pastor Elsa"
Många yrken som enbart var reserverade för män förutsatte också en kvinnas arbetsinsatser. Ett exempel är prästyrket. Vid sidan av sitt husmorsarbete fungerade prästfrun också som oavlönad assistent åt sin man. Prästfrun skulle självklart hjälpa fattiga, sjuka och gamla i församlingen. Vid kyrkliga förrättningar hjälpte hon till med praktiska detaljer som brudklädsel, hon var ofta gudmor eller fadder vid dop och deltog i alla begravningar. Som "andlig moder" ledde hon psalmsång och andakter i hemmet.
Prästfrun var dessutom församlingens "käramor" som alla kunde gå till med sina bekymmer, och nog också förväntade sig få hjälp av. Alla prästfruar måste vara något av tusenkonstnärer. Kyrkoherde Grans hustru i Nederkalix på 1700-talet tycks ha varit det i ovanligt hög grad; hon kallades nämligen "pastor Elsa".
Kvinnor i manliga yrken
Ofta trädde kvinnorna dessutom in på männens arbetsområden. När en man dog fortsatte hans änka många gånger i hans hantverk eller ämbete. Kvinnor som blev änkor tog över "manliga" yrken som orgeltrampare och tapetserare, drev järnbruk och var postmästare.
Till och med i en krigssituation kunde en kvinna axla mannens uppgift; efter sin makes död ledde Kristina Nilsdotter Gyllenstierna försvaret av Stockholms stad mot den danska hären år 1520. Och för jordbrukets alla kvinnor innebar de ständiga krigen att de regelmässigt måste gå in och överta mannens arbetsuppgifter i lantbruket. Likadant var det om mannen var borta långa perioder på sjön eller i skogsarbete.
Bilden är entydig - när männen av olika anledningar inte kunde fullgöra sina arbeten, övertogs de av kvinnorna. Kvinnornas verksamhetsområden framstår därmed som mycket omfattande. I praktiken inkluderade de i stort sett alla arbeten och sysselsättningar.
Män i kvinnliga yrken?
Hur var det med männen? Tog de på motsvarande sätt över kvinnornas arbete? Det verkar inte så, även om det naturligtvis har funnits undantag. För en man var det i regel skamligt att överta en kvinnas arbete. Män skulle t.ex. inte sköta korna i ladugården eller mjölkningen. En dräng som utvandrat till Amerika på 1800-talet beskriver i ett brev hem de underliga förhållandena i det nya landet.
"Här är det män som sköter ladugården och mjölkar", skriver han och tillägger: "Men tala inte om det hemma, så folk får reda på det."
Matlagning, tvätt och annat hushållsarbete var naturligtvis ingenting för män. I de isländska sagorna förlöjligas män som gör sådant arbete.
Det var inte bara kvinnornas arbete i produktionen som männen inte kunde tänka sig att utföra. De skulle inte heller sköta små barn, mata dem och vårda dem så att de överlevde. När inte modern kunde vara hemma och sköta de små barnen, fick äldsta dottern eller någon kvinnlig släkting ta på sig ansvaret.
I regel ansågs det vara under en mans värdighet att utföra typiska kvinnoarbeten. Men penningens makt är stor... I slutet på 1700-talet var efterfrågan på textilvaror stor, och ju mer tid kvinnorna kunde ägna sig åt vävning, desto mer tjänade hushållet. För att kvinnorna i Mark i Västergötland mer ostört skulle kunna ägna sig åt den inkomstbringande vävningen övertog männen en del av kvinnornas arbete inom jordbruket, framför allt skötsel av djur och ladugård.
Osynlig i historieskrivningen
Om en familjefar dog lyckades i allmänhet hustrun på något obegripligt sätt att försörja och hålla ihop familjen. Men om modern dog upplöstes ofta familjen. Fadern gick inte in och tog över moderns roll i försörjningen och ansvaret för barnen, trots att fadern i de flesta fall hade en bättre ekonomisk och juridisk ställning än modern.
Först sent i vår tid har det blivit vanligt och allmänt accepterat att också fadern vårdar och tar hand om små barn. Men modern gick regelmässigt in och tog över faderns roll. För barnen fanns ingen viktigare vuxengestalt än modern.
Historien om kvinnorna är därmed en historia med utgångspunkt i ett i grunden fastlåst system, där nästan enbart kvinnorna överskrider gränserna. Kvinnorna kämpar sig till eller får genom omständigheterna ibland vidgade, ofta dubbla verksamhetsområden och möjligheter. Männen går däremot inte över gränsen till kvinnornas ansvarsområde. Detta historiska faktum har på ett olyckligt sätt bidragit till att kvinnor och barn i stort sett blivit osynliga i historieskrivningen.
Hade männen på motsvarande sätt rört sig över gränsen mot kvinnors ansvarsområde, skulle en historieskrivning - även om den var enbart inriktad på män - inte kunnat undgå att uppmärksamma denna osynliggjorda del av samhället.
Kvinnans många arbeten
För att överleva var barnen beroende av omvårdnad från sin mor. Men mödrarna gjorde ju också stora insatser i produktionen. Mellan dessa båda områden - arbetet i produktionen och omsorgen om barnen - fanns en samhällelig konflikt som inte var erkänd. Eftersom den utspelade sig i de enskilda kvinnornas liv, blev mannens bristande ansvar överhuvudtaget inte historiskt synligt och uppmärksammat.
Vilket var viktigast: arbetet i produktionen eller arbetet med barnen? I 1700- och 1800-talens Österbotten (som var en del av det svenska riket fram till 1809) var männen borta från hemmet under långa tider för tjärbränning och säljakt. Kvinnorna skötte jordbruket, plöjde, sådde, skördade, grävde diken och brände svedjeland. Barnen lämnades hemma, ofta helt utan tillsyn. Barnen for extremt illa av att deras mödrar inte kunde ta hand om dem, och barndödligheten var mycket hög.
