S

Intervju med Tommy Eriksson som berättar om Sitting Bull

Tommy Eriksson är en populärhistorisk författare med ett tjugotal böcker bakom sig. Senast, 2011, gav han ut västernskildringen och biografin ”Custers sista strid” (Albert Bonniers förlag). Den hyllades i pressen som ”mästerlig” och ”i minst samma klass” som dagens amerikanska böcker i samma genre. Och valdes av några recensenter till årets bokhändelse. Nu har han laddat om med en stor biografi över siouxhövdingen Sitting Bull (1831-1890) – betitlad ”En dödsvind för mitt folk… Livet, komplotten, mordet”. Boken ges ut av Agerings bokförlag i april...
Bild:

Varför valde du att berätta Sitting Bulls livssaga i din nya bok?

Enkelt! Sitting Bull är inte bara indianhistoriens mest berömda indian. Han är också en av de mest väldokumenterade. Som historiker behöver man en stabil plattform av fakta att utgå från. Och det är långtifrån alla indianöden som erbjuder ett så rikt källstoff som just Sitting Bull. I hans person förenades på ett unikt sätt alla de gåvor siouxfolket lakotas skattade högst – tapperhet, själsstyrka, generositet och visdom. Han var en kompromisslös traditionalist ut i fingerspetsarna. Och var beredd att offra livet för lakotas rätt att vandra ”den röda vägen”, för hemlandets heliga platser och buffelmarkerna. Sådant, och det faktum att det varken skrivits eller översatts någon levnadsteckning om Sitting Bull sedan 1970 har varit tillräckliga incitament för att köra igång projektet.

Långt innan jag ens tänkt tanken på att sätta Sitting Bulls liv på pränt växte hans gestalt fram i mitt undermedvetna. Fröet såddes antagligen med de västernfilmer jag såg och den amerikanska facklitteratur jag slukade redan i tonåren. Smått oemotståndligt lockades jag in i den mäktiga och färgstarka prärievärld som var lakotafolkets och Sitting Bulls. Överallt dök hans namn upp. Och så var det alla fotografier som fascinerade. Tagna i olika fotoateljéer speglar de ofta hövdingens skiftande lynnesarter. Inte sällan är hans anletsdrag fasta och beslutsamma; ibland spelar ett leende i mungipan; andra gånger stramas dragen åt och blicken får en sylvass och penetrerande skärpa. Han utstrålar också ett tryggt lugn, en stilla vishet och värdighet som lätt fångas av den sensitiva betraktaren.

Sitting Bull levde ut sitt liv i konsekvens med sina övertygelser, trots att oddsen för överlevnad var minimala. En dröm omsatt i liv. Han påminner inte så lite om 1960-talets stora samhällsvisionär och humanist, den svarta medborgarrättsledaren Martin Luther King. I likhet med King upprördes Sitting Bull av den fasansfulla fattigdom han bevittnade bland USA:s myriader av kantstötta och utslagna människor oavsett hudfärg. Vitvärldens hierarkiska maktpyramider som distanserade ledarna från folket var också helt främmande för hövdingens kulturbetingade tänkesätt. Hade han kunnat och anat vilket bråddjup som skilde den amerikanska författningens högtravande idealism från verkligheten hade han säkert gärna delat Kings korståg för en genomgripande omdaning av det amerikanska samhället från grunden. Sitting Bull hatade kriget som aggressionshandling lika intensivt som King. Men han var beredd att med vapen i hand hävda lakotafolkets rätt till en anständig existens, till hemland och kultplatser, när helst det krävdes. Kings pacifism var inget realistiskt alternativ för Sitting Bulls folk. För King handlade det om att vinna friheter och rättigheter som den amerikanska slavkulturen och rasismen förnekat de svarta, för lakotahövdingen om att försvara territorium och livsstil. De historiska premisserna, perspektiven och syftena skilde sig åt. Medan afroamerikanerna sökte delaktighet, inkludering och assimilering i det vita samhället på anständiga villkor, kämpade Sitting Bull för att få USA att respektera lakotafolkets status som en självständig och oberoende nation, vilken som helst.

Vilka egenskaper tycker du är mest utmärkande för Sitting Bulls person?

Hans mångsidighet är frapperande och nästan unik. Många vet att han som vis hövding och folkledare var högt aktad inom och utom lakotastammen. Men han var också en krigare och jägare av format. Han tog lakotas kardinaldygder på fullt allvar redan i späd ålder och såg till ingen i eller utanför familjekretsen saknade kött i grytorna.

Bild:

Målning gjord av Albert Bierstadt (1830-1902).


Som krigare var han en fruktad taktiker och kämpe. Men han visade också prov på en sällsynt medkänsla och respekt för besegrade fiender. Vita eller röda spelade mindre roll. Att han tid efter annan inlemmade barn som unga män i sin familj genom adoptioner var ett uttryck för hans varma omtanke. Men det var också en strategi för att tillföra nytt blod inom stammen och för att vinna kunskap om den exotiska vita världen.

Han ägde starka schamanistiska, magiska och visionära gåvor, kunde träffsäkert sia om händelser i framtiden, bota åkommor och finna förlorade föremål. Och han diktade och sjöng sånger för sitt eget nöjes skull i sin tipi, vid danser, i svetthyddan, i krigarsällskapen och vid ceremoniella tillfällen. Det handlade oftast om att tillkalla andevärldens bistånd och beskydd, för folkets och/eller personlig välgång. Han tecknade och målade även ett slags krigsmemoarer; sviter som bevarats från olika perioder av hans liv.

I upprepade soldanser – siouxfolkets främsta års- och fruktbarhetsceremoni – underkastade han sig de mest plågsamma tortyrformerna genom att hänga i råhudsremmar vid soldanspålen eller släpa benvita bisonskallar tills huden brast. Det var styrkeprov som få klarade av. Samtidigt som han hoppades att uppfylla en personlig önskan var det ett offer för lakotafolkets framgång och välmåga och naturens rika pånyttfödelse.

Allt han som indian företog sig bar på andliga innebörder. Det dagliga och rituella livet omgavs av taburegler som fanns till för att behålla och befästa harmonin och balansen i skapelsen. Personliga skyddsandar i form av djurgestalter gav en man som Sitting Bull råd och vägledning livet igenom. Bland dem uppfattade lakotafolket sig som en ”stam” bland många. De var som koncentriska cirklar, ingen förmer, alla på samma plan. Djur, natur och människa länkades samman med sakrala och magiska släktskapsband som var en garant mot anarki och kaos. Den vida familje- och släktkretsen – tiyospayen - utgjorde själva basenheten i lakotafolkets sociala gemenskap. Den kunde agera på egen hand, men oftast slöt sig ett antal familjegrupper samman och bildade en dynamisk konstellation som ett av flera av hunkpapastammens band.

Kan du i korta drag beskriva hur erövringen av västern såg ut?

När den blivande hövdingen föddes fanns inte många vita i övre Missouriregionen. Det handlade om pälsjägare och äventyrare. Men under 1840-talet förändrades bilden radikalt. Guld hittades i Kalifornien och nya marker öppnades för vita nybyg-gare i Oregon och Washington. Längs Oregonleden uppför Plattefloden färdades snart tiotusentals prärievagnar. Och under 1850- och 60-talet utlöstes massinvand-ring till silver- och guldgruvor i Nevada, Colorado och Montana. Buffeln sköts bort av professionella vita jägare, råmande kor övertog deras beten, marken bröts av plogen, landet stängslades in och den amerikanska regeringen ingick svekfulla markfördrag med prärieindianerna som nationer, reste befästningar och lät fördriva och anställa blodbad på indianer.

Efter att först ha sökt att isolera sitt folk från störtvågorna av vita invandrare tvingades Sitting Bull till diplomati, och när aggressionen ändå fortsatte svarade han med samma mynt. Hans misstro och misstänksamhet mot de blårockade soldaterna och generalerna var bottenlös. De enda han kunde acceptera var handelsmännen. Men han hade – som sina stamfränder – underskattat amerikanernas styrka och manipulativa förmåga. Beroendet av de vitas handelsgods förde bara djupare ner i avgrunden.

Kringrända av den vita civilisationen fylkades spillror av frihetsälskande siouxer, cheyenner och arapahoer runt den främsta motstånssymbolen – Sitting Bull. Den blodiga duellen vid Little Big Horn-floden 1876, mot den redan legendariske general Custers blårockar, blev en lysande triumf för lakotahövdingens styrkor. Men också början till slutet för prärienomadernas livsstil. Armén, med överste Nelson Miles i spetsen, trappade upp sin jakt på Sitting Bull och hans luggslitna och modfällda folk. En händelserik, fyraårig exil i Kanada följde. Med fagert tal och många löften lyckades tillslut den amerikanska regeringen locka tillbaka hövdingen.

Trots garantier om motsatsen placerades Sitting Bull med familj i krigsfångenskap på obestämd tid. Först efter närmare två år förenades han med sina stamfränder, 1883, på Standing Rock-reservatet i North Dakota. Reservatets maktlystne och fanatiske civilisatör och styresman, indianagent James McLaughlin, gjorde allt för att bryta ner Sitting Bulls inflytande bland indianerna och beröva honom all auktoritet. Indianen skulle förvandlas till en vit kopia som lantman och arbetsträl.

Som under den sista storhetstiden i frihet blev Sitting Bull traditionalisternas främsta talesman. Hans försök att omintetgöra landstölderna och behålla de indianska särdragen frontalkolliderade med indianagentens rasistiskt mättade civiliseringsprogram. President som regering och militärledning uppfattade i stigande grad hövdingen som en riskfaktor, en uppviglare och revoltör som kunde framkalla en indiansk resning i hela regionen. Ryktesspridningen bland områdets vita nybyggare blåste under den fabricerade hotbilden. En konspiration började ta form. Budet om att en indiansk messias var på väg väckte ett extatiskt hopp hos många reservatsindianer.

I pressen antog Sitting Bull demoniska proportioner. Och den politiska temperaturen i hela Dakotaregionen stegrades till explosiva nivåer, dessa hövdingens sista år i livet. Om de roller han spelade, de tankar och farhågor han bar, och vilka lömska reaktioner hans agerande och patriotiska tal väckte bland vita och röda motståndare utgör nycklar till den konspiration som till sist stal hans liv.

Men hur nära kommer vi egentligen Sitting Bull?

Jag tycker att jag fångat honom på kornet. I boken låter jag honom ofta med egna ord förklara sina ställningstaganden, åsikter, tankar och känslor. Han var en utmärkt talare, även om en lite äldre hövding och släkting, som Black Moon, nog ibland var något redigare i sina utläggningar. Men det finns en moralisk konsekvens och kompromisslöshet i Sitting Bulls tal, liv och agerande som storligen imponerar. Han levde som han lärde. Ibland är han uppspelt, berättar historier, leker med barnen och skrattar naivt och glatt; andra gånger är han dödligt seriös.

Sitting Bull förstod att kommande generationer måste lära sig att hantera den främmande vita världen. Men det gällde att välja bort det skadliga för den egna kulturen och behålla det som kunde gagna den. För egen del sa han sig kunna leva på präriemöss bara han fick återuppleva den frihet han känt…

Författarens populärhistoriska indianböcker:

Den tårdränkta prärien (1983)
Skuggor över Sierra Madre (1985)
Rainbow föll i gryningen (1987)
Apache Kid & Västapacherna (1999)
Custers sista strid (2011)
En dödsvind för mitt folk. Sitting Bull. Livet, komplotten, mordet (2013)
 

Hemsida: Strövtåg bland Nordamerikas indianer

Text:
Text: Tommy Eriksson intervjuad av Robert de Vries
Publicerad: 08 april 2013
Uppdaterad: 18 oktober 2016