M

Det stora siouxupproret

Ska någon händelse fokuseras i år så är det ur indiansk synvinkel 150-årsminnet av "det stora siouxupproret" i Minnesota.
Bild:

Den långvariga konflikten mellan siouxer och vita inleddes redan på 1850-talet då nybyggare började göra intrång på siouxernas territorium.

För jämnt 150 år sedan, den 17 augusti 1862, revolterade dakotasiouxindianerna i Minnesota (USA) mot åratal av rasistiskt förtryck, landsvindlerier och brutna fördragslöften. Skandinaviska och tyska invandrare vägrade att respektera indianernas rättigheter: de odlade upp deras mark, fiskade i deras vatten och sköt bort bytesdjuren i skogar och på prärier. Indianerna svalt och led. Handelsmän och politiker hade lurat av indianerna deras traktatspengar. Till sist brast indianernas tålamod...

I den våldsvåg som nu sköljde fram över mellersta och södra Minnesota dödades cirka 500 vita nybyggare, däribland många svenskar och norrmän. De som kunde flydde i panik österut.

Den amerikanska armén, kongressen och regeringen tog en gruvlig hämnd trots att de genom likgiltighet elller direkt inblandning bidragit till tragedin. De militärkampanjer som följde 1862-64 skonade sällan de oskyldiga indianerna, män som kvinnor och barn drabbades utan åtskillnad. Hundratals kvinnor och barn hamnade övervakade i ett provisoriskt fångläger vid Fort Snelling, där många dog av sjukdomar och svält. Männen internerades månader framåt i Davenport, Iowa. Dödstalen var höga. Även de tvingades lämna Minnesota för en torftig reservatstillvaro i väster.

Mdewakantonhövdingen som satte sig i spetsen för siouxrevolten 1862, Little Crow (född ca 1810), föll själv offer för de vita nybyggarnas råa cynism visavi Minnesotas indianer. Sedan han flytt till Kanada med en spillra av sitt folk återkom han till det älskade Big Woods-området i Minnesota för att stjäla hästar från de vita. Följde honom gjorde tonårssonen Wowinape. När de som bäst plockade bär i skogarna, den 3 juli 1863, upptäcktes de av farmaren Nathan Lamson med sonen Chauncey. Blind för vilka indianer han sköt på avlossade han sin bössa. Skottet träffade Little

Crow i magtrakten. Hövdingen lyckades besvara elden med sitt gevär men slogs samtidigt omkull döende av en projektil i bröstet. Wowinape som obeväpnad gömt sig i snåren lyckades fly scenen.

Chauncey Lamson hade under tiden sprungit tillbaka till staden Hutchinson, 16 km söderut, för att basunera ut vad som hänt. När stadsborna kom fram och lyckats identifiera kroppen som stoftet av den välkände Little Crow skalperade Lamson den döde. Kroppen fördes till Hutchinson där kraniet skars av medan resten av kroppen kastades på sophögen, byte för svultna byrackor. Nathan Lamson sålde skalpen till delstaten Minnesota för 500 dollar. Och tillsammans med hövdingens kranium blev skalpen den främsta utställningsattraktionen i Minnesotas historiska sällskaps samlingar.

Little Crows livssaga speglade hans folks och för den delen alla indianfolks öde i kontakten med den påträngande västcivilisationen: lemlästning av liv, land, kultur och andlighet. Hövdingens försök att leva i fredlig samexistens med de vita hade krossats.

Bild:

Siouxhövdingen Little Crow försökte först förhindra upproret 1862 men misslyckades varefter han istället åtog sig att leda revolten.

Som om det inte räckte lät president Abraham Lincoln den 26 december 1862 hänga 38 påstått skyldiga dakotakrigare i Mankato (Minnesota). Det var den största kollektiva masshängning som någonsin verkställts i USA, och den kunde ha varit ännu större om inte en samvetsöm biskop ingripit till indianernas försvar och direkt vädjat till Lincoln om att reducera dödsdomarna, som ursprungligen gällde 303 dakotaindianer.

1863 strök kongressen alla fördrag som ingåtts med dakotaindianerna och deporterade dem alla till ett ofruktbart reservat väst om Missouri River. Denna etniska rensning drabbade även winnebagoindianerna, som redan tvångsförflyttats flera gånger. Även de tvingades lämna Minnesota för en torftig reservatstillvaro i väster.

Text:
Tommy Eriksson
,
f d redaktör, populärvetenskaplig författare som forskat i USA:s och indianernas historia i närmare 50 år och publicerat fem böcker i ämnet, senast "Custers sista strid" (2011).
Publicerad: 17 augusti 2012
Uppdaterad: 18 oktober 2016