S

Algeriets frihetskamp mot Frankrike 1954-1962

Den här artikeln ingår i en serie.
Bild:

Algerier som firar sin nyvunna självständighet, 5 juli 1962.

De Gaulles återkomst

Algeriet var franskt område sedan 1830. Här levde en miljon fransmän samt nio miljoner araber och berber. En befrielserörelse mot fransmännen FLN (Front de libération) uppstod i landet. Ett smutsigt krig växte fram. FLN bombade i själva Frankrike. Franska armén i Algeriet svarade med att använde tortyr. Många i Frankrike protesterade mot detta krig. Regeringen i Paris började bli villig att inleda förhandlingar med de algeriska rebellerna.

1958 tog den franska armén i Algeriet makten i egna händer. Parisregeringen förnekades. Generalerna i Algeriet tänkte inte tillåta politikerna att sälja "den franska soldatäran". De ville inte ha någon uppgörelse med FLN om Algeriet. Militärens revolt mot regeringen i Paris stöddes av de franska kolonisterna i Algeriet, de så kallade "svartfötterna". De ville inte till något pris veta av ett självständigt Algeriet. Deras paroll, som ständigt skanderades på massmötena, ljöd "l'Algérie est française" (Algeriet är franskt). Generalerna och fransmännen i Algeriet kallade då på Charles de Gaulle (se tidigare artikel).

När Frankrike befriats från den tyska ockupationsmakten under andra världskriget, drog sig de Gaulle 1946 tillbaka från politiken. Fransmännen i Algeriet, liksom många av generalerna, hade under kriget varit varma Vichyanhängare och motståndare till de Gaulle och hans "fria fransmän".

Ingen visste egentligen hur de Gaulle ställde sig när det gällde frågan om Algeriet. Trots sina tidigare Vichysympatier, hoppades nu de högerextrema krafterna i Algeriet - generalerna och kolonisterna - att de Gaulle skulle ställa upp på ett franskt Algeriet.

Fallskärmsgeneralen Massu (han kallades så för att han gärna hoppade fallskärm ned till sina trupper vid inspektioner) var mannen som framförallt kom att symbolisera den hårda handen, den oförsonliga kampen, vägran att kompromissa. Han krävde en ny Vichyförfattning. De politiska partierna var i hans ögon endast "verktyg för privata intressen" och skulle därför bort. Fransmännen skulle samlas under parollen "familj, yrke och hembygd".

Bild:

Avkoloniseringen av Algeriet blev ett av de blodigaste kapitlen i afrikansk kolonialhistoria.

Algeriet fritt

De Gaulle blev nu regeringschef. Först gav han intryck av att stödja européerna i Algeriet. Men han var ovillig att införliva nio miljoner muslimer med Frankrike. Han inledde därför förhandlingar med den algeriska befrielsearmén FLN.

Dessa förhandlingar resulterade så småningom i ett fritt Algeriet. Åren 1961-1963 återvände drygt en miljon fransmän, de så kallade "svartfötterna", till Frankrike. De flesta slog sig ner i södra Frankrike, där de snart assimilerades. Annorlunda blev det med de arabiska algerierna som under 1970- och 1980-talen kom till Frankrike. Men då var också det ekonomiska klimatet i Frankrike betydligt kärvare.

Frankrike kom att vända sig alltmer från Tredje världen och sina gamla kolonier för att istället inrikta sig mot Europa och EU.

Bild:

Jean-Marie Le Pen hade sin största valframgång i det franska presidentvalet 2002 då han fick 17% av rösterna.

De Gaulles erkännande av Algeriets självständighet gjorde att han vid flera tillfällen utsattes för mordförsök från högerextremisternas sida. De ansåg att han svikit Frankrikes sak i Algeriet. För officerare från den franska armén i Algeriet blev de Gaulle förrädaren. De grundade organisationen OAS (Organisation Armée Secrète) för att med terrorns hjälp hindra ett självständigt Algeriet. I Frederick Forsyths roman Schakalen kan man läsa hur en OAS-lejd mördare försöker skjuta de Gaulle.

Jean-Marie Le Pen

Det västeuropeiska extremhögern har haft sina största framgångar just i Frankrike. Framförallt gäller det Sydfrankrike, där det högernationella och främlingsfientliga partiet Nationella fronten med sin partiledare Jean-Marie Le Pen gått framåt under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

Le Pen deltog i det franska koloinialkrigt i Algeriet. Det är också hos den miljon "svartfötter", som tvingades lämna Algeriet för att slå sig ned i Sydfrankrike, Le Pen har sina flesta anhängare.

 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 31 juli 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016