S

Frankrikes nationella identitet under världskrigens tid

Bild:

Charles de Gaulle tågar in i det nyss befriade Paris, augusti 1944. De Gaulle fungerade under slutet av kriget som det fria Frankrikes ledare.

Första världskriget och Frankrikes revansch

Frankrikes ledare - konseljpresident - under första världskriget hette Georges Clemenceau. Han var en Tredje republikens man och radikal, men också en brinnande nationalist. Man kallade honom "den gamle tigern". Han förde med hänsynslös kraft kriget mot Tyskland. Själv sade han om sin politik : "I inrikespolitiken för jag krig; i utrikespolitiken för jag krig; jag för jämt krig."

Den 11 november 1918 fick Frankrike sin revansch för nederlaget 1870-71. Då gav Tyskland upp. Frankrike hade segrat tillsammans med Förenta staterna, Storbritannien och Italien. Tyskland och Österrike-Ungern tillhörde förlorarna.

Clemenceaus mål var att trycka ner Tyskland för att göra det ofarligt i framtiden. Amerikanske presidenten Wilson önskade en freduppgörelse som skulle borga för en fredlig och demokratisk värld. Därför ville han också skona det besegrade Tyskland från alltför hårda fredsvillkor. Men Clemenceau lyckades under fredsförhandlingarna dribbla bort Wilson och istället genomdriva hårda villkor för Tyskland. Detta skulle snart visa sig ödesdigert för såväl den framtida freden som för demokratin.

Tyskland tvingades gå med på så stora skadestånd att landet drevs till ekonomisk ruin. En inte tidigare skådad massarbetslöshet och depression drabbade landet. Tyskland tvingades också till landavträdelser. Allt tillsammans gjorde att tyskarna kände sig nationellt förödmjukade. Följden blev senare att Adolf Hitler lätt kunde vinna anhängare för sitt aggressiva, nationella program.

Politiska krafter under mellankrigstiden

Frankrike hade förlorat drygt en miljon soldater i det stora kriget. Till detta kom enorma civila förluster samt de tvåhundratusen som dog i spanska sjukan - en svårartad influensa som grasserade just i samband med första världskriget.

Det franska samhället kännetecknades under mellankrigstiden av politiska och kulturella krafter såväl på höger- som vänsterkanten. Längst till höger fanns de extrema nationella partierna som Eldkorsligan (la ligue des Croix-de-feu) och Action franVaise. Dessa var en fortsättning på anti-dreyfussrörelsen (se tidigare artikel). De var antidemokratiska sammanslutningar med konservativa värderingar, som värnade om familjen och den katolska kyrkan. Främlingsfientligheten och framförallt antisemitismen var tydligt framträdande.

För att motstå exremhögern och fascismen förenade sig vänsterns olika grenar till en "Folkfront". Såväl högern som vänstern använde nationella symboler. Jeanne d´Arc kallades av vänstern för folkets dotter, som bränts av prästerna. Senare kom den högerinriktade Vichyregimen (se nedan) under andra världskriget, att använda sig av Jeanne d'Arc i den anti-engelska propagandan. Storbritannien stod då ensamt kvar mot Hitlertyskland, medan Vichyregimen alltmer tvingades närma sig Naziyskland.

Kultur under mellankrigstiden

Det politiska etablissemanget utsattes ständigt för kritik under mellankrigstiden. Politikerna ansågs vara i händerna på affärsmännen. De borgliga värderingarna provocerades i intellektuella kretsar. Inom konsten kom dadasimen och surrealismen. Dadaismen uppstod som en protest mot de borgerliga värderingarna. Feminism och fri kärlek började predikas. Kvinnor skaffade sig kort hår och korta kjolar och började i allt större omfattning yrkesarbeta. Ändå stod kvinnan i stor utsräckning fortfarande under mannens förmyndarskap. Hon måste till exempel ha hans tillåtelse för att skaffa sig pass.

Under kriget hade de inkallade männen, långt från sina fruar, ofta haft lösa förbindelser. För att råda bot på det sjunkande barnafödandet utfärdades lagar mot preventivmedel och aborter.

Ett modernt samhälle började dock ta form. Arbetarklassen föredrog att gå på bio under söndagarna istället för att besöka kyrkan. Prästerna vred sina händer över ointresset för kyrkan. Jazzklubbar och nattklubbar växte fram. Bio, radio och grammofonskivor nådde allt fler. Jazzsångerskan Josephine Baker uppträdde halvnaken. Många ur medelklassen började frukta "västerlandets nedgång och förfall".

Frankrikes sammanbrott 1940

År 1939 i september bröt andra världskriget ut. Den tyska krigsmakten visade sig mycket mer effektiv än vad man allmänt hade väntat. Först nedkämpades Polen. Danmark och Norge ockuperades. Därefter vände sig tyskarna mot Nederländerna och Belgien, vilka snabbt ockuperades. Storbritannien tvingades evakuera sina styrkor i Frankrike via Dunkerque. Tyskt pansar svepte snabbt över Flanderns slätter och närmade sig Paris som intogs i juni 1940.

I maj-juni 1940 bröt den franska armén samman. Tyskarna spred medvetet panik bland befolkningen. Flyktingkaravanerna fyllde landsvägarna. Man utnyttjade alla slags färdmedel för att komma bort från Paris, bilar, bussar, kärror. Dikena var fulla av män, kvinnor och utmattade barn. Panik och skräck rådde överallt - döende åldringar, bortsprungna barn. Över detta kaos dök ständigt tyska flygplan med bomber och kulsprutor. Från Paris och långt söderut var Frankrike ett enda jätteläger av kringirrande flyktingar som inte visste vart de skulle ta vägen. Det militära sammanbrottet gav upphov till en total uppgivelse. Denna panikslagna massflykt inför tyskarnas stormangrepp kan ses som en symbol för den franska Tredje republikens fall (läs om Tredje republiken).

Bild:

Karta som över Frankrike under andra världskriget. Gula området tyskarnas ockupationszon. Det blå visar Vichyregimens del av landet.

Vichyregimen

Den 18 maj 1940 blev den 84-årige marskalken Henri Philippe Pétain vice konseljpresident. Han slöt stillestånd med tyskarna. Större delen av Frankrike blev en tysk ockupationszon. Själv kom Pétain att styra i den icke-ockuperade delen. Även om Pétain försökte hävda en självständig ställning gentemot tyskarna blev han inte mycket mer än en tysk marionett.

Pétain och hans medarbetare, bland dem Pierre Laval, slog sig ner i staden Vichy. Av den anledningen har man allt sedan dess talat om dem som Vichyregimen. Vichyregimen bestod av män på den yttersta högerkanten. De utnyttjade det kaotiska läget för att driva igenom sitt extrema, nationella program - "Frankrikes pånyttfödelse". Pétain och hans anhängare misstrodde och föraktade den Tredje republikens män. Vichyregimen menade att Tredje republiken kännetecknades av omoral, korruption och skandaler. Frankrike hade förvandlats till en "slinka".

Pétain ville alltså höja moralen och återvända till de gamla idealen med "Gud, fosterlandet och familjen". Ungdomen måste uppfostras i nationell anda. Det sunda livet på landsbygden lyftes fram, som kontrast till stadens fördärv och nöjesliv: "Jorden, den ljuger inte, den är fosterlandet självt".

Kyrkan återfick det inflytande över skolan som Tredje republiken hade berövat den: "Vi ber er om ursäkt för att vi jagat bort Gud ur skolan, ur nationens medvetande." Men även om prästerskapet uppskattade Vichyregimens politik var prästerna negativa till den tyska ockupationsmakten.

Äktenskapet måste vara heligt och kvinnans plikt var hem och barn. Hennes förmåga att föda barn var viktig för Frankrike. Pétain förklarade att Frankrike blivit slaget 1940 på grund av att för få barn hade fötts. Abortlagarna skärptes och kvinnor som gjorde abort kunde avrättas.

Antisemitismen var förhärskade liksom i det övriga nazibehärskade Europa.

Bild:

Albert Speer, Adolf Hitler m.fl. på sightseeing i Paris 23 juni 1940, dagen efter Frankrikes kapitulation.

Charles de Gaulle

"Inför förvirringen i franska sinnen, inför regeringens sammanbrott under ett fientligt ok, anser jag, general de Gaulle, mig vara berättigad att tala i Frankrikes namn. Vad som än händer får det franska motståndets eld inte slockna, och den kommer heller inte att slockna."

Detta kunde man höra i BBC:s radioutsändningar från London 18 och 19 juni 1940. Charles de Gaulles namn blev med ett slag bekant för världen, som "de fria fransmännens ledare".

Frankrike hade kapitulerat inför det snabbt framryckande tyska pansaret. Men de Gaulle, som var fransk general, erkände inte nederlaget. I sista stund hade han tagit sig över kanalen och kommit över till London. Storbritannien stod nu ensamt i kampen mot Nazityskland. Den brittiske premiärministern Winston Churchill erkände de Gaulle som det fria Frankrikes representant.

Charles de Gaulle hade genomgått både jesuithögskolan och krigshögskolan. Han hade deltagit under första världskriget, där han sårats och tillfångatagits av tyskarna under de stora slaktningarna vid Verdun. Under fångenskapen lärde han mycket om pansarvapnets effektivitet. Detta kom till användning under andra världskriget då han lyckades stoppa en tysk pansarstöt.

De Gaulle var en enstöringsnatur helt uppfylld av tankar på Frankrikes storhet. Han skriver: "[…] Min fantasi framställer Frankrike för mig som en sagoprinsessa eller madonna […] Min far var en högt bildad människa […] genomsyrad av vördnad för traditionen och för vårt lands värdighet. Det var han som öppnade historiens bok för mig. Min mors fosterlandskärlek var lika orubbligt sträng och krävande som hennes religiösa tro. När jag som liten landsortsbo kom till Paris frapperades jag allra mest av vad som påminde om landets ärorika förflutna - till exempel Nôtre Dame vid nattens inbrott, en kväll i Versailles i hela sitt majestät, sol över Triumfbågen, de erövrade fanorna i Invaliddomen."

De Gaulle deltog i befrielsen av Frankrike 1944. Det finns en journalfilm som visar hur han tillsammans med Winston Churchill och stora människoskaror går utmed Champs-Elysées genom Triumfbågen i det nyligen befriade Paris. Plötsligt öppnade kvarvarande tyska krypskyttar eld. Folk springer åt olika håll, men de Gaulle står värdigt kvar. Han höll hårt på Frankrikes och sin värdighet och uppträdde ofta högdraget även mot sina brittiska och amerikanska allierade.

Läs även om de Gaulle och Algerietkriget 1954-1962


Litteratur:
Jean-Pierre Azéma, Frankrikes historia under sju decennier 1870-1940, Norstedt, 1972
Colin Jones, The Cambridge Illustrated History of France, Cambridge, 1994
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
Eugen Weber, France: Fin de siècle, Harvard Univ Press, 1986
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 31 juli 2014
Uppdaterad: 28 november 2016