Medici - renässansens bankir

"Det är han som bestämmer över krig och fred och kontrollerar lagarna. Han är herre i landet snarare än medborgare. Politiska frågor avgörs i hans hem. De män han väljer har de viktiga befattningarna. Han är kung i allt utom till namnet och när det gäller ceremonierna." Det skrev påven Pius II om Cosimo de Medici - en av Europas rikaste och mäktigaste män under 1400-talet. Han styrde i den norditalienska staden Florens, och genom sina rikedomar och en väl utbyggd bankverksamhet hade han inflytande över furstar, kungar och kejsare i stora delar av Europa.

Bild: Museum Plantin-Moretus

Cosinio de Medici i rubinröd dräkt och mössa. Den store bankiren levde åren 1389-1464. Målning av Peter Paul Rubens (1577-1640).

Vän med kyrkan

Cosimo de Medici var katolik, som alla andra i Italien och det kristna Europa på 1400-talet. Påven var en av hans vänner och hans relationer till kyrkan var oftast bra. Men hans affärs- och bankverksamhet hade gjort att han vid många tillfällen under sitt långa bankliv tvingats kringgå kyrkliga påbud som hindrade affärerna.

Främst ställde kyrkan till problem genom att förbjuda bankirerna att ta ut ränta på de pengar de lånade ut. När kyrkan förbjöd tagande av ränta, var det omöjligt att öppet bryta mot förbudet. Gjorde man det kunde man bli bannlyst, vilket innebar att man utestängdes från kyrkans och samhällets gemenskap.

ANNONS

För en bankir av Cosimo de Medicis kaliber skulle en bannlysning ha inneburit en katastrof. Han hade fått ge upp sin framgångsrika bankverksamhet. Dessutom väntade inte himmelriket för ockraren, utan den eviga elden i helvetet...

Kryphål i reglerna

Cosimo och andra bankirer trotsade inte öppet kyrkans ränteförbud. Istället hittade de kryphål i kyrkans regelsystem. Ett av de vanligaste sätten att komma runt ränteförbudet var att komma överens med den som lånade pengar att lånet skulle betalas tillbaka i utländsk valuta, enligt en avtalad kurs.

Poängen var att den avtalade kursen var mer fördelaktig för den som hade lånat ut pengarna än den normala kursen hade varit. Bankiren gjorde alltså en vinst. I praktiken blev resultatet detsamma som om det varit ränta på lånet, men formellt var det bara en litet annorlunda växlings- och valutatransaktion. Och sådana transaktioner fanns det inga förbud mot.

Men Cosimo de Medici drabbades då och då uppenbarligen av dåligt samvete över att tvingas använda metoder som stred mot kyrkans stränga moral. För att hålla sig väl med kyrkan skänkte han stora penningbelopp till kyrko- och klosterbyggen. Cosimo lär vid ett tillfälle ha varit så generös att munkarna vid klostret San Marco kände sig tvingade att protestera. Men Cosimo tog ingen notis om deras klagomål:

"Jag kommer aldrig att kunna skänka Gud så mycket pengar att jag i mina böcker kan anteckna honom som en av dem som står i skuld till mig", sa han.

Cosimo de Medici blev till och med "penningväxlare" åt påven. Kyrkan blev därigenom en av hans bästa kunder. Och så länge kyrkan anlitade honom som bankir behövde han knappast frukta något därifrån.

Valutaaffärer

Ett av de stora problemen under medeltiden var mynten och valutorna. Det fanns ett mycket stort antal valutor, eftersom det inte bara var kungar som präglade mynt, utan också många lokala furstar och godsherrar i varje land.

Om det så bara var handelsmän, hantverkare och bönder som träffades för att köpa och sälja sina produkter på en liten, lokal marknad, kunde det vara ett stort antal myntslag som cirkulerade på marknaden. Det var omöjligt för var och en av dessa personer att själva hålla reda på värdet av varje enskild valuta. Därför fanns det på varje marknad penningväxlare som köpte och sålde de olika mynten till deras rätta värde. Men de lokala penningväxlarna var inte till stor hjälp om en köpman skulle köpa varor på en avlägsen ort eller i ett annat land. Visserligen hade köpmannen av penningväxlarna kanske kunnat köpa den valuta som varorna skulle betalas med, men det hade varit riskfyllt att skicka en stor penningsumma landvägen eller till sjöss. Risken för överfall, sjöröveri eller skeppsbrott var stor.

Växelbetalning

För att kunna komma förbi detta problem blev växeln ett vanligt sätt att betala med under medeltiden. Så här kunde det gå till:

Anta att köpman A i Florens var skyldig B i Rom 50 floriner (ett guldmynt från Florens) för kryddor som A köpt av B. Anta också att köpman C i Florens skulle få 50 floriner av köpman D i Rom, kanske för textilier som C sålt till D. Istället för att A skickade floriner till B i Rom, och D skickade samma belopp till C i Florens, kunde man komma överens om att D gick över gatan i Rom till B och betalade 50 floriner. Samtidigt gick
A över gatan i Florens och betalade 50 floriner till C. Då hade både B och C fått sina pengar, men man hade sluppit två riskabla och dyra penningtransporter.

För att denna transaktion skulle kunna göras på ett smidigt sätt användes en växel, dvs en sorts skuldförbindelse. Den kunde lyda så här:

"Jag, köpman A i Florens, har tagit emot av dig, köpman B i Rom, varor till ett värde av 50 floriner, och jag lovar att betala till dig 50 floriner före [datum]."

Denna växel sändes sedan till B i Rom. Denne sålde växeln till C i Rom som var skyldig D i Florens 50 floriner. C skickade växeln till D, som visade den för A och fick 50 floriner av honom.

Låneverksamhet

Från och med 1200-talet spreds detta betalningssystem från Italien till resten av Europa. Formerna för att utfärda växlar och ge kredit blev alltmer komplicerade. Till exempel kunde en penningväxlare, såsom Cosimo de Medici, träda in och förmedla penningtransaktionen, så att köpmännen själva inte behövde sköta det.

Av Cosimo de Medici fick då A köpa en "check" som t.ex. kunde lösas in hos Medicis avdelningskontor i Rom. A sände checken till B i Rom, som visade den på Medicis kontor i Rom och fick sina pengar. Därmed hade betalningen förenklats ytterligare. Köpmännen C och D behövdes inte för transaktionen.

På detta och andra sätt såg man till att betalning över långa avstånd - även i olika valutor - skedde genom att man skickade skriftliga order eller löften att betala. Därmed slapp man att transportera stora penningsummor kors och tvärs genom Europa.

I Italien utvecklade penningväxlarna en låneverksamhet som alltmer började likna de affärer som sker i dagens banker. Redan på ett tidigt stadium hade det blivit naturligt för köpmän och andra som behövde pengar att söka sig till penningväxlarna. Efter hand började penningväxlarna också låna ut pengar i större skala.

Det dröjde inte länge förrän köpmännen lät penningväxlarna ta hand om och förvalta vinster och penningkapital. Därmed hade växlarnas verksamhet börjat likna modern bankverksamhet. Mot slutet av medeltiden spred sig denna typ av bankaffärer från Italien till andra länder.

Född rik

Det var Cosimos far Giovanni som lade grunden till Cosimos framgångar. Giovanni skapade en ansenlig förmögenhet genom penningaffärer och spekulationer. När Cosimo föddes i september år 1389, sattes han till världen i en familj som redan var en av de ledande i Florens, den största industristaden i Europa under denna tid.

ANNONS

Cosimo de Medici fick en gedigen utbildning. I klosterskolan studerade han tyska, franska och latin, men även lite hebreiska, grekiska och arabiska. Genom att lyssna på föreläsningar och delta i diskussioner ledda av den tidens ledande lärare skaffade sig Cosimo också kunskaper på många andra områden.

Cosimo tog över verksamheten efter sin far på 1420-talet. Då hade banken kontor i Florens, Rom och Venedig. Under Cosimos tid spreds bankverksamheten till flera viktiga städer och handelscentra i Europa, t.ex. London, Brügge, Genève och Antwerpen.

Politisk kontroll

I ett avseende skilde sig Cosimo från sin far. Giovanni de Medici sysslade inte gärna med politik. På sin dödsbädd varnade han Cosimo och hans bröder för att delta i det politiska livet. Sönerna borde syssla enbart med sina affärer och uppsöka politikerna först om de blev kallade till dem. Då skulle de ge sina råd till politikerna, men sedan snarast dra sig tillbaka.

Cosimo insåg snart att en bankir och kapitalist i hans tid måste bli politiker för att skydda sina ekonomiska intressen. "Det går illa i Florens för den som är rik utan att kontrollera regeringen", konstaterade Lorenzo de Medici, en annan av familjen Medicis mycket framstående medlemmar.

Cosimo insåg också att ju fler av stadens invånare som förstod att makten och rikedomen till stor del var koncentrerad till en person, honom själv, desto större var risken att stadsborna skulle vända sig mot honom. Men eftersom han inte ville styra öppet, såg han till att han kunde sitta i bakgrunden och hålla i maktens trådar. Han skötte detta på ett mycket skickligt och raffinerat sätt.

En av hans vänner beskrev Cosimos metod så här:

"Varje gång han ville uträtta något såg han till att initiativet såg ut att komma från andra och inte från honom själv för att på det sättet undvika att väcka avundsjuka."

ANNONS

"Var finns lyckan?"

Cosimo de Medici var en mångsidig kapitalist. Han hade ett starkt intresse för konst, kultur och vetenskap. Han uppmuntrade lärda män från Grekland att komma till Florens, och han stödde på olika sätt studiet av de gamla grekiska filosoferna från antiken.

Men samtal, studier och lärda skrifter är inte till stor hjälp när skeenden i livet drabbar en med en kraft som inte går att bemästra. För Cosimo de Medici var det ett hårt slag när en av hans söner, Giovanni, plötsligt dog av hjärtslag. Cosimo, som då redan kvar en gammal man, hade hoppats att just Giovanni skulle ta över bankverksamheten när han själv inte längre orkade.

Kanske frågade sig Cosimo nu varför han en gång valt den bana som hans far stakat ut. Om han hade haft chansen att göra om sitt val - hade han då valt bort makten och rikedomen och istället ägnat sig åt filosofi och religion och frågorna om livets mening och mål?

Till sin vän Marsilio Ficino skrev Cosimo några månader före sin död:

"Jag önskar ingenting så mycket som att lära känna den bästa vägen till lyckan."

Maktkamp i Florens: Albizzi vs Medici

År 1433 rasade en maktkamp i Florens på grund av ett misslyckat krig mot grannstaden Lucca. Landet och staten Italien fanns inte på den här tiden. Istället var varje stad en självstyrande stat med egen regering. Det var inte ovanligt att motsättningar och rivalitet mellan de olika städerna utvecklades till militära stridigheter och krig.

Makthavarna i Florens, under ledning av Rinaldo degli Albizzi, hade fyra år tidigare förklarat krig mot den lilla staden Lucca, ett tiotal mil väster om Florens. Men det som skulle ha blivit en snabb seger för Florens blev istället ett stort fiasko,eftersom Florens ärkefiende Milano kom till Luccas hjälp.

Kostnaderna för kriget blev stora. Missnöjet med Albizzi och Florens övriga styrande familjer växte i staden. Deras makt hotades och de bestämde sig för att slå till mot dem i Florens som kunde tänkas utmana deras ställning. Bankirfamiljen Medici stod först på tur.

Blod på dörren

En natt i början av år 1433 smetades dörrarna på Medicis palats ner med blod. Den mäktige bankiren Cosimo de Medici började känna marken bränna under sina fötter och drog sig undan till sin lantgård och stannade där i flera månader. Under tiden överförde han diskret stora summor pengar från sin bank i Florens till säkrare ställen. En del fördes till avdelningskontoren i Rom och Napoli. Många säckar med mynt förflyttades också till olika kloster i bergen.

Den första veckan i september fick Cosimo ett meddelande från Bernardo Guadagni, en av de styrande männen i Florens. Cosimo ombads att omedelbart återvända till Florens. Där skulle "några mycket viktiga beslut fattas", meddelade Guadagni. Cosimo bestämde sig för att resa.

Bakom lås och bom

Cosimo anlände till Florens den 4 september 1433. Han begav sig till Palazzo della Signoria där Guadagni befann sig. Guadagni var mycket tystlåten och undvikande. Han bad Cosimo komma tillbaka tre dagar senare. Då skulle stadens styrande män samlas för att fatta "viktiga beslut".

Cosimo återvände den 7 september. Mötet hade redan börjat. En kapten i gardet tog med Cosimo upp för trapporna. Dörren till mötessalen var stängd. Men istället för att öppna dörren förde gardeskaptenen Cosimo vidare, upp till klocktornet. Där öppnades en annan dörr - enkel och outsmyckad, men med kraftiga lås. Cosimo knuffades in i den trånga cellen. Bakom honom stängdes och låstes dörren.

Uppifrån tornet kunde Cosimo se ner på staden genom cellens smala fönsterspringa. Nedanför honom låg piazzan, det centrala torget. Under de följande dagarna utvecklades där inför hans ögon ett politiskt spel av den mörkaste betydelse för honom själv.

Den 9 september dånade klockorna ovanför Cosimo i klocktornet. Stadens invånare kallades till piazzan. Sakta fylldes torget, men Albizzis beväpnade män såg till att inga anhängare till familjen Medici släpptes in på piazzan.

På mötet argumenterade Albizzi och hans bundsförvanter energiskt för att Cosimo skulle avrättas. Diskussionerna blev stormiga.

Utvisning

Det kom att dröja flera veckor innan Florens ledning kom fram till ett beslut. Under tiden lyckades Cosimo via en vänligt inställd vakt få ut flera meddelanden till sina vänner. Genom välplacerade mutor kunde Cosimo också påverka flera inflytelserika personer. Utanför staden mobiliserade Cosimos familj och hans vänner över hela Italien allt möjligt stöd för att få Cosimo frigiven.

Den 28 september kom beslutet: Cosimo de Medici, hans familj och några av deras anhängare skulle utvisas till staden Padua eller till andra städer i Italien. Ingen skulle avrättas.

När Cosimo anlände till Padua togs han mycket väl emot. I Padua var man stolt över att ha en så betydelsefull gäst. Under tiden fortsatte de politiska omvälvningarna i Florens. I september 1434, bara ett år efter utvisningen, röstades en ny regering fram i Florens, en regering som stödde familjen Medici. Snart sändes bud till Cosimo, där det meddelades att man åter önskade se honom i staden.

Återkomsten

Den 5 oktober 1434, på dagen ett år efter att han tvingats lämna staden, passerade Cosimo åter gränsen till Florens. Välkomnandet blev storartat. Folkmassorna i Florens hälsade honom som om han kommit tillbaka från en stor seger.

Cosimo tog nu kontrollen över styret i Florens. Familjen Albizzi och många andra av Cosimos rivaler utvisades. Mer än sjuttio personer ur det ledande skiktet i Florens tvingades lämna staden.

Efter sin triumfartade återkomst släppte Cosimo aldrig greppet om makten i Florens. Han blev stadens verklige härskare i trettio år, trots att han under denna tid aldrig satt på någon av de ledande politiska posterna.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vilka regler hade kyrkan instiftat i Europa gällande penningutlåning?
Bröt man mot dessa regler kunde kyrkan bland annat straffa med bannlysning, vilket många av dåtidens människor ansåg vara ett fruktansvärt straff. Vad innebar bannlysning?
Nämn ett "kryphål" som användes av medeltidens bankirer för att inte bryta mot kyrkans regler.
Förklara kortfattat vad en s.k. växelbetalning var och varför systemet tillämpades trots att det var krångligt (se faktaruta).
Verkar Cosimo de Medici ha varit en lycklig person? Motivera.

Ta reda på:

Vem var Lorenzo Medici och för vad är han mest känd?

Text: Peter Fowelin, SO-lärare och läromedelsförfattare

Senast uppdaterad: 11 mars 2024

Publicerad: 11 december 2022

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio