M

Folkvandringarna som de brukar skildras

I den här texten kan du läsa om folkvandringstidens mest kända folk såsom hunnerna, västgoterna (visigoterna) och vandalerna. Artikeln innehåller också material som kan användas som en källkritisk övning.
Bild:

Del från en målning gjord av Peter Nicolai Arbo (1831–1892).

Hunnerna

I början av 400-talet spred hunnerna skräck i Europa. De var ett ryttarfolk som kommit från Centralasiens oändliga stäpper. Redan i slutet av 300-talet hade de nått fram till området norr om Svarta havet. En av deras hövdingar hette Attila. Han lyckades göra sig till kung över alla stammarna. Nu blev hunnerna ett dödligt hot mot hela Europa.

På sina små uthålliga hästar stormade de in i romarriket. Hunnerna trängde fram ända till norra Frankrike, innan romare och germaner lyckades samla sig till ett gemensamt motanfall. I en blodig drabbning år 451 besegrades hunnerna. Deras välde föll samman sedan Attila dött av blodstörtning – under sin bröllopsnatt! Ett stridslystet ryttarfolk försvann gåtfullt ur Europas historia.

Varför var Attila så framgångsrik?

De boskapsskötande hunnerna levde ett hårt liv. Redan som barn fick de lära sig att tåla köld, hunger och törst. Deras mat bestod till största delen av rått kött. För att få det mört brukade de lägga köttet under sadeln när de red.

Som alla nomadfolk var hunnerna skickliga ryttare. De levde praktiskt taget på hästryggen. Deras blixtsnabba och våldsamma kavalleriattacker var nästan omöjliga att stoppa.

Men efter Attilas död visade det sig att ingen av hans söner klarade av att hålla samman hans stora rike. Hunnernas välde föll sönder. Snart försvann de ur historien. Vi vet inte riktigt hur.

Västgoterna

Regnet öste ner när västgoterna nådde fram till Donau. I små båtar lyckades de ta sig över den breda floden. Detta germanfolk tvingades lämna sina boplatser vid Svarta havet när hunnerna närmade sig. Nu ville de sätta sig i säkerhet innanför romarrikets gränser.

Bild:

Västgoter som plundrar Rom. Målning av Évariste-Vital Luminais (1822-1896).

Under ledning av sin unge kung Alarik gav sig västgoterna några årtionden senare iväg på en ny vandring. Först kom de till Italien. Under ständiga strider trängde de fram mot Rom som intogs år 410. För första gången på 800 år stod en främmande erövrare i Rom!

Så småningom kom västgoterna till Spanien, där de grundade ett kungarike. Där har de gett namn till landsdelen Katalonien (Gotolanien).

Vandalerna

Också norrifrån trängde olika germanfolk in i romarriket i början av 400-talet. Ett av dem var vandalerna. De tågade under våldsamma plundringar genom Frankrike och ner till södra Spanien. Andalusien (Vandalusien) har fått sitt namn efter dem. Där byggde de en hel flotta med fartyg. Under ledning av kung Gaiserik tog de sig över till Nordafrika.

Vandalerna erövrade ett stort område i nuvarande Tunisien. De började sedan ägna sig åt sjöröveri på Medelhavet. År 455 plundrade de Rom så grundligt att ordet vandalism fortfarande står för meningslös förstörelse.

Läs mer om Folkvandringstiden >

Germanerna i antika skrifter

Julius Caesar berättar kring år 50 f.Kr om germaner i sin skildring ”De galliska krigen”. (Hiertas bokförlag 1911)

Caesar frågade dem (två förnäma belger), vilka och huru stora folk var under vapen och vad de i krig förmådde, fick han veta följande. De flesta belgerna härstammade från germanerna och hade fordom blivit förda över Rhen och i följd av landets fruktbarhet nedsatt sig där och fördrivit gallerna, som bebodde dessa trakter, samt var de enda som i våra fäders tid vid hela Galliens förhärjning förmått hindra teutonerna och cimbrerna från att infalla på deras område. (Bok 2, kapitel 4)

Hela deras (germanernas) liv upptages av jakter och krigiska övningar; ifrån barnaåren vänja de sig vid mödor och att härda sig. De som längst hava förblivit kyska (inte haft sex), åtnjuta bland de sina det största beröm. De anse nämligen att härigenom befordras en reslig kroppsbyggnad och underhållas kroppskrafterna och stärkas musklerna. (Bok 6, kapitel 21)

Den romerske ämbetsmannen och  historikern Cornelius Tacitus gav år 98 e.Kr ut sin bok ”Germania”. (Natur och Kulturs klassikerserie, 1960) Han skriver själv att han hämtat uppgifter från Caesar, från Plinius den äldre (som skrev om germanerna), från den berömde geografen Strabon och flera andra. Han skriver ibland ”de gamla traditionerna berättar” och han hänvisar till germanernas ”gamla sånger”, för några skrifter har de inte lämnat efter sig.

Härmed ansluter jag mig till deras mening som anse, att Germaniens folkslag icke har besmittats av några som helst giftermålsförbindelser med främmande folk utan att de utgöra en särartad och oblandad ras, som äger likhet blott inom sig själv. Härav kommer det sig också, att alla ha samma fysiska gestalt, såvitt detta är möjligt i fråga om en så stor mängd människor: bistra, blå ögon, rödblont hår, kraftigt byggda kroppar, men starka blott när det gäller att anfalla. Gäller det arbete och ansträngningar, ha de ej samma uthållighet; endast i ringa mån är de vana att uthärda törst och hetta, men köld och hunger ha de vant sig vid att tåla till följd av klimat och jordmån. (Kapitel 4)

Trevererna och nervierna vilja rentav pråla (skryta) med germanskt ursprung, som om de genom denna blodsförvantskapens ära skulle kunna undgå att bli likställda med de kraftlösa gallerna. Vid själva stranden av Rhen bo de otvivelaktigt germanska folken vangioner, triboker och nemeter. Inte ens ubierna skämmas över sitt ursprung; de ha dock förvärvat sig utmärkelsen att vara en romersk koloni … De gick för länge sedan över Rhen, och till följd av den pålitlighet som de givit prov på fick de boplatser alldeles invid Rhens strand, för att avvärja anfall, ej för att stå under uppsikt. (Kapitel 28)

På andra sidan lugiernas (och vandalernas) land bo goterna (gutones, öster om floden Weichsel i nuvarande  Polen), som styras av konungar, redan här en aning strängare än övriga germanska stammar, men ännu inte så strängt att deras frihet är hotad. …

(Så skriver Tacitus om några folk i oceanens – Östersjöns – omedelbara närhet.) Svionernas samhällen följa nu; de ligga ute i själva oceanen. Förutom i män och i vapen ha de sin styrka i flottor. Skeppens form avviker från den vanliga i det hänseendet att en spetsig stäv åt båda hållen bildar en framstam, som alltid är klar för landning. (Kapitel 44)

År 551 e.v.t. tillkom ”Getica”, en krönika  om goternas historia skriven av Jordanes, sekreterare hos en gotisk hövding. Han skriver själv att han fått innehållet från Cassiodorus som 519 e.v.t. skrev ett verk om goternas historia. (Cassiodorus var en  högt uppsatt ämbetsman hos östgoternas kung Teoderik).  Jordanes hade fått låna ett exemplar av denna bok – men bara under tre dagar. Men han kom ihåg tillräckligt för att kunna göra ett bra sammandrag, tyckte Jordanes.

Låt mig nu återvända till ön Scandza … Ty om denna säger Claudius Ptolemaios (grekisk geograf … ”I Oceanens (Östersjöns) norra del är belägen en stor ö, vid namn Scandza. Den är långsträckt och sluter sig samman med buktande sidor liksom citronträdets blad.” Ön ligger mitt emot floden Weichsel, som rinner upp i de sarmatiska bergen och mynnar med tre fåror i det nordliga havet inom synhåll från Scandza. …  (avsnitt 16 och 17)

Det berättas att goterna en gång utvandrade med sin kung Berig från denna ö, liksom från en verkstad där folk skapas eller som ur ett folkstammarnas moderssköte. Så snart de stigit i land från skeppen namngav de genast landet. Än i dag, sägs det, kallas landet Gothiscandza.  (avsnitt 25)

Därifrån begav de sig strax åstad till ulmerugerna, vilka då bebodde Oceanens stränder. Där slog de läger och inlät sig i strid med ulmerugerna och fördrev dem från deras hemvist. Därpå underkuvade de vandalerna, deras grannar, och tvingade dem genom sina segrar över dem till anslutning. Men när folkets skara växte och när man redan hade vid pass den femte konungen efter Berig, nämligen Filimer, Gadariks son, fattades det beslutet att deras här jämte hustrur, barn och tjänare skulle bryta upp och fara därifrån. (avsnitt 26)

När de så sökte lämpliga boställen och en passande vistelseort kom de fram till Skytien, som på deras tungomål kalla Oium. (goternas namn på de bördiga markerna kring floden Dnjeprs nedre lopp, norr om Svarta havet, i nuvarande Ukraina.) Där fann de behag i traktens stora frukbarhet.  (avsnitt 27)
Jordanes, Getica. Om goternas ursprung och bedrifter. Bokförlaget Atlantis 1997.

Uppgifter och frågor

  1. Anteckna några fakta om : a) hunnerna  b) västgoterna (visigoterna)  c) vandalerna?
     
  2. Förklara orden:  a) hunnerskräck  b) vandalism  c) nomadfolk  d) folkvandringstid.
     
  3. Försök förklara hur orden: ”vandalism” och ”vandalisera” har uppkommit.
     
  4. Vad står namnet för: a) Attila  b) Alarik  c) Katalonien  d) Andalusien?
     
  5. Varifrån kom de och vart vandrade de? a) Västgoterna  b) Vandalerna  c) Hunnerna
     
  6. Det finns andra intressanta germanfolk. Vad vet du eller vad kan du ta reda på om:  a) frankerna  b) östgoterna (ostrogoterna)?
     
  7. Ibland framförs fantasifulla teorier om goter och götar. Vad vet du om dessa teorier?

Frågor till texten om Germanerna i antika skrifter:

  1. Varifrån har de här romerska författarna fått sina uppgifter?
     
  2. Hurdana är germanerna och hur ser de ut?
     
  3. Nämn minst fem germanfolk som nämns i texterna?
     
  4. Vad sägs i texterna om goterna?
     
  5. Sägs det något om Sverige och de gamla svenskarna? Vad i så fall?
     
  6. Vad tycker du är mest intressant eller mest förvånade i de här texterna?
     
  7. Tror de på det som författarna skriver? Varför? Varför Inte?

 

Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till bl.a. Direkt Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår i läroboken Direkt Historia.

Publicerad: 08 oktober 2016
Uppdaterad: 16 oktober 2016