Georg Heinrich von Görtz

Görtz inrättade ett nytt ämbetsverk, upphandlingsdeputationen, som fick hand om alla kronans inkomster och utgifter samt den viktiga utrikeshandeln.

En av hans idéer var att få in pengar till statskassan genom att utfärda nödmynt, som var ett slags obligationer fast i metall, s.k. substansmynt. Mynten tillverkades 1715-1719 och gavs ut under löfte att de senare skulle kunna lösas in. Men det blev så småningom svårt att placera dem på marknaden, trots tappra försök både inom och utom landet. Görtz tog därför till tvingande medel; pengar från skolor, fattighus, kyrkor och omyndiga barn skulle inlämnas till staten i utbyte mot nödmynten. Den skepsis som visades mot mynten skulle visa sig berättigad. De löstes aldrig in till det värde som utlovats.

Görtz finanspolitik fick en mycket hård dom av samtiden och han blev utomordentligt impopulär, inte minst bland de ämbetsmän som fråntagits makten. I efterhand har han fått mer positiva omdömen.

Vid kungens död häktades Görtz, och han dömdes efter en summarisk rättegång till döden för att ha utarmat landet och ställt sig mellan kungen och hans undersåtar. Han halshöggs under jubel utanför Skanstull i Stockholm 1719.

LÄS MER: Stora nordiska kriget

LÄS MER: Karl XII
 

FÖRFATTARE

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).