+ Visa hela artikelserien
M

Judarnas historia i Danmark, Norge och Finland

De nordiska länderna skiljer sig något åt vad gäller judisk invandring. Snabbast att tillåta judar var Danmark. Norge däremot släppte inte in några judar i landet förrän efter 1850. Gustav III var en upplysningsmänniska och han gav tillstånd för den första judiska bosättningen i Sverige 1775. Till Finland kom judar i någon omfattning först in på 1800-talet. Men det har aldrig funnits speciellt många judar i Norden. Ingenstans har antalet judar överskridit några promille av den totala befolkningen.
Bild:

Danmark

Danmark var alltså det första av de nordiska länderna som tillät judisk bosättning. Redan i början av 1600-talet fanns judar i de södra delarna och de spred sig sedan norrut under århundradets lopp. Den geografiska närheten till Tyskland gjorde det lätt att ta sig från kontinenten och upp över Danmark. Av samma skäl hade man i Danmark tidigt vant sig vid invandrare av olika slag och man var därför ganska tolerant i det avseendet.

Kung Christian V, som levde under senare hälften av 1600-talet och hans gemål Charlotte Amalie lät den lilla fästningsstaden Fredericia på Jylland bli en fristad för såväl förbrytare som för katoliker och judar.

Först år 1849 grundlagsstadgades om religionsfrihet, vilket också möjliggjorde äktenskap mellan judar och kristna. Judarna blev dock hela tiden tämligen väl behandlade i Danmark och de som stannade anpassade sig snart till det danska samhället.

Norge

I Norge rådde enligt grundlagen förbud för judar ända till mitten av 1800-talet. Egentligen var det samma sak i Danmark, men där hade man ända sedan 1600-talet låtit utfärda en mängd undantagslagar som möjliggjorde judiskt boende. Men i Norge var man rädd för en invasion av judar om man släppte efter på förbudet.

En av dem som kämpade för judiska rättigheter var författaren Henrik Wergeland. Han startade en debatt i början av 1840-talet om "Jødesaken" och han skrev en diktsvit om "Jøden". 1851 upphävdes förbudet för judar att bo i Norge. Den anstormning man fruktat uteblev. Tvärtom dröjde det ett helt år innan den förste juden slog sig ned i Christiania (Oslo). År 1890 fanns drygt 200 judar i landet och vid sekelskiftet hade antalet tredubblats.

Vid den tyska ockupationen i april 1940 fanns totalt ca 1800 judar i Norge. Av dem lyckades nästan hälften rädda sig över till Sverige, medan nära 800 deporterades. Av dem som deporterats var det bara 25 personer som överlevde kriget. Ett fåtal judar blev kvar i Norge och några av dem lyckades överleva. År 2013 fanns det ca 800 judar i Norge (ssb.no).

Finland

År 1782 fick några judiska sångare och gycklare tillstånd att bosätta sig i Finland och utöva sin konst. De är de första kända judarna i Finland. Sverige tvingades 1809 avträda Finland, som då blev ett furstendöme i det ryska imperiet. Men svensktidens förbud för judar att bosätta sig i Finland kvarstod. Vid mitten av 1800-talet fanns bara ett fåtal judiska hantverkare, småhandlare och daglönare.

Dagens finska judar härstammar huvudsakligen från judiska soldater i ryska tsarens här. De judiska soldater som tjänstgjorde i Finland hade rätt att bo där med sina familjer. Ofta var det fråga om många års tjänstgöring. Tjugo år eller mer.

Även efter fullgjord tjänst hade soldaterna och deras familjer rätt att bo kvar i Finland. Många utnyttjade den rätten. Visserligen hade judar inte bättre ställning i Finland än i Ryssland. Men Finland lockade ändå de ryska judarna då där ansågs vara bättre ordning, bättre ekonomi och större "andlig" frihet. Fulla medborgerliga rättigheter fick de finska judarna inte förrän 1918, efter revolutionen i Ryssland året innan.

Under 1800-talets sista årtionde diskuterades i Finland hur man skulle lösa "judeproblemet". Man valde ut ett antal judar som fick tillstånd att bo kvar. Övriga skulle utvisas. Barnen till de judar som fick bo kvar måste flytta från Finland när de gifte sig. Inga nya judar fick komma in. Därför minskade antalet judar under 1900-talets allra första år från ca 1000 personer till bara några hundra. Men under 1920- och 30-talen steg antalet snabbt till det dubbla. Många lämnade Ryssland under eller strax efter revolutionen och gav sig över till Finland.

År 2010 fanns två judiska församlingar i Finland, en i Helsingfors och en i Åbo med sammanlagt ca 1200 registrerade medlemmar (Wikipedia).

Läs om judarnas historia i Sverige >

 

Litteratur
Rita Bredefeldt,"Ekonomi och identitet: de svenska judarnas ekonomiska verksamheter och självbild från 1800-talets andra hälft till 1930". Nordisk Judaistik - Scandinavian Jewish Studies, vol. 18, nr 1-2, 1997
Birger Hagård, Nils Wohlin, 1976 (avhandl. Stockholms univ)
Jackie Jakubowski (red.) Judisk identitet, Natur och Kultur, 1993
Gunnar Broberg m. fl. (red.), Judiskt liv i Norden, Uppsala Univ., 1988
Oskar Mendelsohn, Jødenes historie i Norge, Oslo Universitetsforl., 1987
Bertil Neuman, Något försvann på vägen, Legenda, 1989
Magnus Nyman, Press mot friheten: opinionsbildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772-1786, Uppsala Univ., 1988 (avhandling)Hannu
Hannu Rautkallio, Finland and the Holocaust, New York Holocaust Libr., 1987
Ingvar Svanberg och Mattias Tydén, Tusen år av invandring, Gidlund, 1992
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 23 november 2015
Uppdaterad: 17 oktober 2016