+ Visa hela artikelserien
M

Ubåtskriget - slaget om Atlanten

Andra världskriget utkämpades över stora delar av världen - på land, i luften och på haven. En av de mest dramatiska stridsscenerna var Atlanten. Slaget om Atlanten innebar att tyska ubåtar attackerade allierade ytfartyg på deras resor över Atlanten. Striden handlade om att få herraväldet över sjöförbindelserna mellan USA och de allierade i Europa.
Bild:

Under andra världskriget sänkte de tyska ubåtarna 2775 allierade fartyg på sammanlagt 14,5 miljoner bruttoton, vilket var 69 % av de totala sänkningarna.

Ett utnötningskrig

Slaget om Atlanten rasade som värst mellan sommaren 1940 och sommaren 1943. Sedan lyckades de allierade skydda sina konvojer på ett effektivt sätt. Efter kriget skrev chefen för det tyska ubåtsvapnet Dönitz: ”Det tyska ubåtskriget led skeppsbrott när konvojsystemet infördes.”

Under 1942 förlorade tyskarna 86 ubåtar och under 1943 hela 237 ubåtar. 1944 sänktes ytterligare 242 ubåtar och då var kampen i Atlanten i stort sett över. Visserligen producerade tyskarna 300 ubåtar under 1943 men Kriegsmarine (tyska flottan) hade svårt att få tag på erfarna besättningar.

Storbritannien drabbades hårt till en början

Slaget om Atlanten var en av de värsta konfrontationerna mellan Tyskland och Storbritannien under andra världskriget. Slaget innebar stora förluster för de allierade och det var nära att de tyska ubåtarna skar av Storbritanniens livsnerv. Efter kriget sa Churchill: ”Det enda som jag någonsin var riktigt rädd för under kriget var ubåtsfaran.”

Lend-lease-lagen

1941 antog den amerikanska kongressen den så kallade lend-lease-lagen som innebar att Storbritannien kunde hyra olika typer av militär utrustning av USA. Den brittiska flottan fick ta över mer än 50 äldre amerikanska jagare som blev en viktig förstärkning av det brittiska konvojskyddet.

Hotet från de tyska ubåtarna fanns där hela tiden under de första krigsåren. Den 13 oktober 1939 genomförde den tyska ubåten U-47 en helt osannolik attack mot den brittiska flottan i dess hemmabas vid Scapa Flow i Orkneyöarna. I Scapa Flow var inloppen till hamnen blockerade av sänkta fartyg, minor och nät. Trots detta lyckades den tyska ubåten ta sig in i hamnen där den med torpeder sänkte slagskeppet Royal Oak som gick till botten med 833 man. När ubåten återvände till Nordsjön antecknades det i loggboken: ”Skenet från Scapa Flow syns ännu.” Två veckor senare var U-47 i Tyskland och kaptenen Günther Prien tilldelades det eftertraktade Riddarkorset.

Den tyska ubåtsflottan

Chefen för den tyska ubåtsflottan var amiral Dönitz 1943 blev han överbefälhavare för hela den tyska flottan. Dönitz var mycket omtyckt bland vanliga meniga som kallade honom för ”Lejonet.” Han i sin tur kallade sina mannar för ”de grå vargarna,” eftersom ubåtarna var gråa liksom besättningens uniformer.

I början av andra världskriget hade Tyskland bara 56 ubåtar, och tio av dem var inte i tjänst vid krigsutbrottet. Dönitz hade räknat ut att om Storbritannien skulle besegras behövdes det 300 ubåtar för att tvinga Storbritannien ut ur kriget. Under de följande krigsåren ökade emellertid den tyska tillverkningen av ubåtar, men Kriegsmarines behov kunde aldrig tillgodoses fullt ut. Den tyska ubåtsflottan fick under hela kriget kämpa med knappa resurser mot en fiende (USA och Storbritannien) som med åren blev allt mer övermäktig på grund av deras överlägsna industrikapacitet. USA kunde t.ex. ensamt producera många fler båtar än vad tyskarna hann sänka.

De tyska ubåtarna var konstruerade som attackvapen med torpeder som främsta vapen. Torpederna drevs av batterier och räckvidden var 14 kilometer med en hastighet på 44 knop (81,5 km/tim.).

Omkring hälften de sänkta ubåtarna sänktes av flygplan och som försvar hade ubåtarna en eller flera 37 millimeters kanoner som kunde bekämpa flygattacker. Större däckskanoner användes främst för att sänka fartyg. Kalibern var upp till 127 millimeter och de 10 kilo tunga granaterna nådde 15 kilometer bort. Ombord fanns även minor som kunde läggas ut på grunt vatten.

Under kriget låg större delen av den tyska ubåtsflottan stationerad i franska hamnar vid Biscayabukten. Det var den bästa platsen för att attackera den allierade sjöfarten över Atlanten.

Bild:

Allierad konvoj med lastfartyg på väg över Atlanten 1944. Efter att de allierade införde ett konvojsystem där lastfartygen skyddades av krigsfartyg och flyg, minskade hotet från de tyska ubåtarna. De allierade hade dessutom ett teknologiskt övertag, bl.a. i form av ett avancerat radarsystem som kunde upptäcka ubåtarna.

De allierades konvojsystem

Det brittiska konvojsystemet innebar att de fartyg som skulle gå över Atlanten färdades i en grupp som skyddades av örlogsfartyg, främst jagare och korvetter. Konvojerna gick ofta med sicksackkurs för att försvåra för attackerande tyska ubåtar så att de inte skulle veta vilken destination konvojen hade. Men det var svårt att skydda alla fartyg eftersom det varje dygn mellan 1941 och 1943 fanns minst 3000 allierade handelsfartyg till sjöss.

För att få största möjliga effekt i anfall mot konvojer beordrade Dönitz sina ubåtar att uppträda i flock. Upp till åtta ubåtar samordnade sina anfall efter att ledningscentralen i land sänt ut uppgifter om var konvojen befann sig.

Tyskarna förlorade slaget om Atlanten

Slaget om Atlanten vanns av de allierade som från och med 1943 fick totalt herravälde till sjöss. Detta berodde främst på att de allierade hade överlägsna materiella resurser och att de under krigets gång hade utvecklat effektiv utrustning för ubåtsbekämpning.

Bild:

Tysk ubåt som sänks av ett allierat flygplan. Allteftersom kriget gick fick de allierade allt större övertag, inte minst gällande luftherraväldet.

Den 4 maj 1945 gav Dönitz order om att ubåtskriget skulle avbrytas. Han meddelade sina besättningar: ”Ni är obesegrade och er insats är fläckfri. Det har varit en heroisk kamp utan motstycke.” Då hade Dönitz utsetts till Tysklands ledare av Hitler och från Hitlers självmord den 30 april fram till den 8 maj var Dönitz president i Tyskland. Efter kriget dömdes Dönitz till tio års fängelse, en dom som han aldrig accepterade. Dönitz dog 1980.

Förlusterna under ubåtskriget

Under andra världskriget förlorade de allierade 3 000 skepp i ubåtsattacker i Atlanten och omkring 35 000 allierade sjömän och soldater miste livet under ubåtskriget.

Tyskarna skickade ut 41 000 man i ubåtarna och förlorade drygt 26 000 sjömän. Av sina 863 operativa ubåtar förlorade tyskarna 753.
 

Fickslagskeppet Admiral Graf Spees öde

Tyskland lät givetvis bygga många andra krigsfartyg än ubåtar, däribland fickslagskeppet Admiral Graf Spee 1939. Skeppet bedrev sjöhandelskrig i Sydatlanten och Indiska Oceanen. Från krigsutbrottet i september 1939 fram till början av december samma år sänkte Admiral Graf Spee nio brittiska handelsfartyg.

Den 13 december 1939 drabbade skeppet samman med två brittiska samt en nyzeeländsk kryssare i ett sjöslag utanför Uruguays kust. Det tyska fartyget fick så svåra skador att man gick in till hamnen i Uruguay där man bara fick vara i 72 timmar enligt internationell rätt. Eftersom tyskarna inte kunde reparera slagskeppet på så kort tid beslöt fartygets befälhavare Hans Langsdorff att besättningen skulle sänka fartyget. Två dagar senare vecklade Langsdorff ut den kejserliga tyska flottans flagga, inte hakkorsflaggan, och sköt sig. Han efterlämnade ett brev till den tyske ambassadören i Argentina där han förklarade sin handling: ”För en fartygschef med hederskänsla är det självklart att besättningens öde inte kan skilja sig från fartygets.”

Visste du att...

  • I början av andra världskriget tog britterna inte ubåtshotet på allvar. Orsaken var att britterna tagit fram en avståndsmätare som kunde upptäcka en ubåt i undervattensläge. Mätaren skickade ut ljudimpulser i valfri riktning och mottagaren tog emot impulsen sedan den reflekterats mot ett föremål.
  • När andra världskriget började gav Hitler order om att de tyska ubåtarna inte skulle anfalla amerikanska fartyg. Hitler ville med denna order se till att USA inte gick in i andra världskriget.
  • Mot slutet av 1939 satte tyskarna in magnetminor, som då var ett okänt vapen för britterna, mot brittiska fartyg. Magnetminorna detonerade när ett fartygsskrov passerade över minorna på grund av skrovets magnetism. Under november och december månad 1939 sänkte minorna 59 fartyg. När britterna fick tag på en magnetmina som inte exploderat lyckades de finna ett motmedel.  Skyddsanordningen som konstruerades bestod av en elkabel som gick under fartygets skrov. När ström släpptes på gav det ett effektivt skydd eftersom fartygets metallmassa blev ”neutraliserad.”
  • Tyskland sjösatte hangarfartyget Graf Zeppelin 1938, men eftersom det uppstod problem med katapultanordningarna för flygplanen kom fartyget aldrig i tjänst. Det var meningen att hangarfartyget skulle ha 30 jaktplan och 12 störtbombare ombord. Så småningom monterades hangarfartyget ner och skrovet kom att användas till att bygga ubåtar.
  • Den tyske kaptenen Otto Kretschmer var det främste ubåtsesset. Under krigets första 18 månader sänkte han totalt 44 fartyg, men under ett anfall i Atlanten 1941 tillfångatogs han och fick sitta fyra år i fångläger. På andra plats kom Wolfgang Lüth som sänkte 43 fartyg. Han lär ha sagt: ”Jag får ut mer nöje av en verklig konvojdrabbning än någon permission.”
  • I början av 1942 dök tyska ubåtar upp utanför USA:s östkust och tillfogade amerikanerna stora förluster. När USA införde systemet med konvojer till handelsfartyg minskade förlusterna kraftigt.
  • Den 30 april 1945 utfärdade den tyske amiralen Dönitz en order om att nästan hela flottan skulle sänkas för att bevara den tyska marinens heder. De allierade tvingade honom att upphäva ordern, men ubåtscheferna i Östersjön valde ändå att verkställa den och låta 232 ubåtar gå till botten.

Uppgifter och frågor

  1. Vad innebar slaget om Atlanten?
     
  2. Vad hände vid Scapa Flow?
     
  3. Vad innebar lend-lease-lagen?
     
  4. Vad innebar konvojsystemet?
     
  5. Vad var Dönitz vargflockar?
     
  6. Vilken beväpning hade ubåtarna?
     
  7. Vilka vann slaget om Atlanten och varför?

 

Litteratur
Liddell Hart, Andra världskrigets historia : 1942-1945, Natur & Kultur , 2007
Antony Beevor, Andra världskriget, Historiska Media, 2012
H.P. Willmott m.fl., Andra världskriget, Bonnier Fakta, 2012
Chris Mann m.fl., De största slagen under andra världskriget, Läsförlaget, 2009
 

Text: Carsten Ryytty, författare och SO-lärare
Ovanstående text är redigerad av SO-rummet men ingår ursprungligen i boken Hitler och andra världskriget : 444 frågor och svar.
Bokens webbplats

 

 

Publicerad: 11 december 2015
Uppdaterad: 17 oktober 2016