Gustavianerna hade skrämts till tystnad, vilket gjorde det enkelt att utestänga Gustav IV Adolf och hans arvingar från alla anspråk på tronen. Hertig Karl, Gustav Adolfs farbror, tilläts inte heller att genast träda till. Lösenordet blev "konstitution först, kung sedan".
Maktdelning
Ett regeringsförslag utarbetades av landshövding Anders af Håkansson. Genom utvecklandet av den maktfördelningstanke som fanns redan 1772 är förslaget "den naturliga historiska sammanbindningsleden mellan det gustavianska statsskicket och 1809 års grundlagsverk" (statsvetaren Axel Brusewitz).
Riksdagen tillsatte nu det första konstitutionsutskottet i svensk historia. Adeln fick sex representanter, de övriga stånden tre var. Ordförande blev friherren Lars Augustin Mannerheim, sekreterare (ej ledamot) Hans Järta. I sig speglade adelns överrepresentation något som den nya författningen skulle avskaffa. Även den offentliga debatten tog fart. Broschyrer, t.ex. av Axel Gabriel Silfverstolpe, fick en viktig roll. Förslaget godkändes den 5-6 juni, även om bondeståndet, missnöjt med adelns bestående privilegier, skrev under det först 27 juni. Sedan det antagits hyllades den nye monarken, Karl XIII.
Förslaget byggde på en uttalad maktdelning. Kungens och riksdagens makt skulle balansera varandra. Grundlagsfäderna ville undvika både frihetstidens regerande riksdag och enväldet, som präglat den karolinska och den gustavianska tiden. Någon demokrati var det inte fråga om, även om viktiga medborgerliga rättigheter slogs fast. Snarare var det en elitistisk adelskonstitutionalism som segrade.
I ett berömt memorial, formulerat av Järta, åskådliggörs denna tanke, inspirerad av maktdelningslärans främste filosof, fransmannen Charles Louis de Montesquieu:
Utskottet har sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra (konung och statsråd); en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd (riksdagen); en domaremakt, självständig under lagarna, men ej självhärskande över dem.
Lagstiftningsmakten delades dock mellan kung och riksdag. Förutom i ekonomiska lagar, som kungamakten ensam utfärdade, kunde vardera parten ta initiativ till men också förhindra lagändringar.
Skatterna (finansmakten) bestämde riksdagen ensam ("Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta").
Kungen skulle styra riket men rådgöra med - av honom utsedda och ansvariga rådgivare - statsråd. Statsrådens agerande kontrollerades av riksdagen (som emellertid inte av politiska skäl kunde fälla enskilda statsråd eller hela regeringen i linje med sentida parlamentarism).
Den dömande makten var inte heller så självständig som Montesquieu förutsatte genom att Högsta domstolens ledamöter tillsattes av kungen, som också hade rätt att närvara vid deras sammanträden. En viktig reform var att ämbetsmännen enbart skulle tillsättas efter skicklighet. Adelns företräde till höga befattningar försvann, även om den i praktiken länge hade ett försteg.
Den vetenskapliga tolkningen av regeringsformen har kretsat kring frågan om den främst var ett resultat av utländska teorier (främst Montesquieus) eller grundad på svenska, praktiskt politiska erfarenheter. En sådan distinktion är svår att i praktiken upprätthålla. Kunskaper om utländska konstitutionella teorier fanns hos grundlagsfäderna, men regeringsformen avviker i vissa avseenden från Montesquieu. Viljan att undvika både frihetstidens svaga regering och det kungliga enväldets allmakt förefaller ha vägt väl så tungt.
Regeringens funktion
Regeringen skulle enligt regeringsformen 1809 vara kungens rådgivare. Regeringsmedlemmarna (statsråden) var utnämnda av kungen och ansvariga inför och lojala till honom. Uppdraget var länge av ämbetsmannakaraktär; eftersom ansvarigheten inför riksdagen (parlamentarism) var så svag behövdes ingen större politisk fingerfärdighet. Så småningom stärktes den politiska karaktären. Departementalreformen 1840 (se faktaruta nedan) var ett steg på vägen och fullföljdes av den starka liberala regeringsduon J.A. Gripenstedt och Louis De Geer från 1858.
Det första ofrälse statsrådet, borgarståndets Hans Niklas Schwan, utnämndes 1828.
Departementalreformen var 1840 års beslut att justitiedepartementet, utrikesdepartementet, lantförsvarsdepartementet, sjöförsvarsdepartementet, civildepartementet, finansdepartementet och ecklesiastikdepartementet fick varsitt statsråd som chef. Därtill kom tre konsultativa statsråd ("utan portfölj"). Tidigare hade statssekreterarna ansvarat för departementen och statsråden bara tjänstgjort som allmänna rådgivare till kungen. Med reformen stärktes på sikt regeringens ställning gentemot kungamakten. Statsråden kunde med ökad kompetens inom sina ansvarsområden driva sin linje. |
LÄS MER: Sverige under 1800-talet
LÄS MER: Det moderna Sveriges framväxt 1809-1905
LÄS MER: Sveriges demokratisering
LÄS MER: Svensk-norska unionen
LÄS MER: Sveriges befolkning under 1700-talet och 1800-talet
LÄS MER: Sveriges politiska omvandling under 1800-talet
LÄS MER: Representationsreformen 1865-1866