Från sydvästra Asien spreds jordbruket vidare in i Europa. Spridningen skedde både genom att jordbrukare flyttade till nya områden och genom att andra grupper tog till sig kunskaper, djur och grödor. Jordbruket nådde södra Skandinavien omkring 4000 f.Kr. Även här var övergången en långsam process där bönder och jägar- och samlargrupper levde sida vid sida och hade kontakt med varandra.
Jordbruket gjorde det möjligt att producera mer mat på samma jordyta och därmed försörja fler människor. I många jordbruksområden ökade därför befolkningen med tiden. Det innebar däremot inte alltid att varje människa fick mer eller bättre mat.
Jordbruket bidrog till att fler och större permanenta bosättningar växte fram. De första städerna uppstod dock långt senare, och i vissa områden hade människor levt bofast redan innan de började odla. När jordbrukssamhällen kunde producera ett överskott av mat behövde inte alla arbeta med matproduktionen. En del kunde istället bli specialister, exempelvis hantverkare som tillverkade lerkärl, korgar eller stenyxor.
När kvinnorna fick flera barn blev de mer bundna till hemmet medan männen arbetade på åkrarna, jagade eller utförde andra sysslor. Det innebar att kvinnans maktställning gentemot mannen började förändras och bli sämre.
Jordbruksrevolutionen är antagligen den största sociala förändring som skett i människans historia.
Den israeliske historikern Yuval Noah Harari hävdar att jordbruksrevolutionen i många fall medförde att människor fick sämre livskvalitet än de tidigare hade haft som jägare och samlare. Han skriver i sin bok Sapiens:
"De (jägare-samlare) tillbringade sin tid på mer stimulerande och varierande sätt och löpte mindre risk att drabbas av svält och sjukdom. Jordbruksrevolutionen ökade visserligen den totala mängden livsmedel som stod till mänsklighetens förfogande, men detta omsattes inte i bättre kost eller i mer fritid. Det omsattes istället i befolkningsexplosioner och övergödda eliter (härskare, präster och andra människor med mycket makt). Den genomsnittliga bonden arbetade hårdare än den genomsnittliga jägaren-samlaren och fick i utbyte en sämre kost."
Hararis beskrivning är en tolkning som har diskuterats av andra forskare. Undersökningar av skelett visar att människor i vissa tidiga jordbrukssamhällen drabbades av näringsbrist och fler sjukdomar. Samtidigt varierade levnadsvillkoren kraftigt mellan olika platser och perioder. Jordbruket gav alltså både nya möjligheter och nya problem.
Före övergången till jordbruk för omkring 12 000 år sedan levde uppskattningsvis 5–8 miljoner jägare och samlare på jorden. När jordbruket sedan spreds kunde befolkningen växa och fler människor slå sig ner permanent i nya områden. Under flera tusen år blev jordbruk därför det vanligaste sättet att försörja sig i stora delar av världen.
Vid tiden kring Jesus födelse, omkring 10 000 år efter jordbruksrevolutionens början, fanns det ungefär 250 miljoner jordbrukare i världen men bara 1–2 miljoner människor som främst levde av jakt, fiske och insamling. De flesta av dessa grupper fanns i Australien, Amerika och Afrika. Jakt, fiske och insamling från naturen har ändå aldrig försvunnit. Även idag hämtar människor mat från naturen, men för de flesta fungerar den som ett komplement till livsmedel som produceras genom jordbruk.
Vetet tämjdes av människanVildvete har en egenskap som är bra för växten men besvärlig för oss människor: när axet mognar faller kornen lätt ner på marken. För växten är det ett smart sätt att sprida sina frön, men för människor som vill skörda vetet innebär det att många korn hinner försvinna ner i jorden innan de kan samlas in. I början av jordbruksrevolutionen samlade och odlade människor fortfarande vilda former av vete. Ibland hittade de plantor vars ax höll kvar kornen längre. Dessa var mycket lättare att skörda, eftersom fler korn satt kvar när människorna kom med sina redskap. Därför sparade man oftare frön från just sådana plantor och sådde dem nästa år. När detta upprepades under många generationer förändrades vetet långsamt. Detta är ett exempel på domesticering, alltså hur växter eller djur förändras när människor väljer vilka som ska föröka sig. Dagens odlade vete håller därför fast kornen så hårt att det har svårt att sprida sina frön utan människans hjälp. Vetet har på sätt och vis blivit beroende av oss – samtidigt som vi har blivit beroende av vetet.
|
M LÄS MER: Människans förhistoria och stenåldern
M LÄS MER: När människan blev bofast och jordbrukare
M LÄS MER: Bondestenålder
M LÄS MER: De första bönderna
M LÄS MER: När jordbruket kom till Sverige
M LÄS MER: Mat och matvanor på stenåldern
M LÄS MER: Jordbruk förr och idag
M LÄS MER: Flodkulturer
L LÄS MER: Tre sätt att se på tid: Om jordens, människans och civilisationernas historia
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Karin Bojs, Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren, Albert Bonniers förlag, 2016
Yuval Noah Harari, Sapiens – en kort historik över mänskligheten, Natur och Kultur, 2014
Bo Huldt, Bra böckers världshistoria Bd 1, Bra Böcker, 2001
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natur och Kultur, 1995
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
