M

Koreakriget - ett oavslutat krig

Koreakriget utkämpades 1950-1953 mellan Nordkorea och Sydkorea. Konflikten var en del av det kalla krigets motsättning mellan öst och väst, socialism och kapitalism. Kriget slutade oavgjort varefter länderna fick sina nuvarande gränser. Men formellt har kriget aldrig upphört.
Bild:

Den 38:e breddgraden delade Koreahalvön ungefär mitt av. 1948 blev denna linje gränsen mellan de nyblivna självständiga staterna Nordkorea och Sydkorea.

Det kalla kriget utvidgas

Under slutet av 1940-talet började det kalla kriget att sprida sig från Europa till Asien och blev därmed en världsomspännande konflikt.

Den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong Folkrepubliken Kina vid en ceremoni på Himmelska fridens torg i Peking. Detta innebar slutet på det inbördeskrig som hade härjat i Kina under och efter det andra världskriget. Maos kommunister hade segrat över de nationalistiska styrkorna som därefter hade flytt till ön Taiwan.

I USA kom nyheten som en chock och reaktionerna blev kraftiga. USA hade förlorat ännu ett land till kommunismen. Utvecklingen sågs av USA som ännu ett steg i Sovjetunionens organiserade världserövring.

Korea delas

Korea hade liksom Kina varit ockuperat av Japan under andra världskriget, men hade vid slutet av kriget befriats av sovjetiska och amerikanska trupper. Dessa hade besatt varsin del av landet. Gränsen drogs längs med den 38:e breddgraden som därmed delade Koreahalvön ungefär på mitten.

Tanken var att återförena Korea i enlighet med Potsdamfördraget från 1945. Men när parterna (Nord och Syd) inte kunde enas, överlät USA 1947 ansvaret till FN. Där fortsatte diskussionerna men utan enighet. Istället utropas två helt nya stater på den koreanska halvön. 1948 bildas Republiken Korea (Sydkorea) som leddes av en auktoritär högerregim. Och en kort tid därefter utropas den Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea), styrt av den kommunistiske partiordföranden Kim II Sung.

Korea som hade varit ett enat land sedan år 668 var nu officiellt delat.

Rivaliteten mellan Nord och Syd leder till krig

Efter att de sovjetiska och amerikanska trupperna hade lämnat Koreahalvön kom konflikten in i ett nytt och mer farligt läge.

Kim II Sung ansåg att han och det nordkoreanska kommunistpartiet var hela Koreas rättmätiga regering. Han reste därför till Sovjet och Kina och lyckades få både Stalins och Maos godkännande för ett anfall mot Sydkorea.

Den 25 juni 1950 gick Nordkorea till anfall mot Syd och nådde genast stora framgångar.

Bild:

Koreakriget var en blodig konflikt där - som oftast under krig - den civila befolkningen drabbades hårt.

FN ingriper under USA:s ledning på Sydkoreas sida

USA reagerade snabbt på anfallet genom att föra fram frågan i FN:s säkerhetsråd. I säkerhetsrådet fick USA stöd för uppfattningen att Nordkorea var angripare. Det råder dock alltjämt delade meningar om vem som egentligen startade kriget.

Redan den 27 juni röstade säkerhetsrådet för en resolution där FN:s medlemsländer uppmanades att skicka trupper till Sydkoreas försvar. Resolutionen åtlyddes av 16 länder som ställde upp med militära styrkor för att återställa freden i Korea.

Anledningen till att USA:s politik gentemot Nordkorea kunde bli framgångsrik inom FN:s säkerhetsråd var att Sovjetunionen - vilken annars satt i säkerhetsrådet och hade vetorätt - vid den här tiden bojkottade FN i protest mot att en FN-majoritet med USA i spetsen inte ville erkänna det kommunistiska Kina som företrädare för Kina.

Förenta Nationerna blev därmed en krigförande part i det kalla kriget med USA som inofficiell ledare, då både styrningen och flertalet av de deltagande trupperna kom från USA.

Koreakriget trappas upp

Till en början led FN:s USA-ledda styrkor svåra förluster och var nära att kastas ut ur Korea, men efter att FN skickat förstärkningar så vände krigslyckan till Sydkoreas fördel.

Framgångarna fick den amerikanska presidenten att ge sin general MacArthur tillstånd att fortsätta den militära framryckningen över den 38:e breddgraden, in i själva Nordkorea.

Den 19 oktober intogs Nordkoreas huvudstad Pyongyang varefter man fortsatte norrut, för att i slutet av oktober 1950 stå med trupperna i närheten av den kinesiska gränsen vid Yalufloden.

Nordkorea höll nu på att förlora kriget. Nords ledare Kim II Sung vädjade därför i desperation till Stalin och Mao att ingripa. Men Stalin var inte beredd att riskera krig med USA och FN. Mao däremot, fick den kommunistiska politbyrån med sig och ingrep på Nordkoreas sida.

Kina rycker in på Nordkoreas sida

Den 19 oktober 1950 började kineserna att välla över Yalufloden i 100 000-tal och tvingade FN-trupperna till reträtt.

Någon formell krigsförklaring kom aldrig från Kinas sida eftersom man ville dölja sina avsikter för att undvika att officiellt hamna i krig med USA och FN. Det kinesiska anfallet förklarades istället bestå av frivilliga som kallats till tjänstgöring i Nordkoreas krigsmakt.

Kriget förvandlas till ett ställningskrig som ingen kan vinna

I slutet av 1950 hade de nordkoreanska och kinesiska trupperna återtagit allt nordkoreanskt territorium fram till den 38:e breddgraden. Här stabiliserades slutligen fronten samtidigt som kriget gick in i ett mindre intensivt skede. Ett vapenstillestånd slöts till sist mellan parterna under sommaren 1953.

Bild:

En B-29:a släpper bomber under Koreakriget.

Formellt befinner sig än idag (2016) Nord- och Sydkorea fortfarande i krig med varandra. Den koreanska gränsen vid den 38:e breddgraden är därför en av världens mest hårdbevakade. Det inträffar ständigt skärmytslingar mellan motståndarna och risken för krig är hela tiden överhängande.

Koreakrigets följder

Koreakriget krävde enorma förluster i människoliv. Totalt dödades ungefär fem miljoner människor under konflikten. Det är bland de högsta dödssiffrorna i ett krig sedan andra världskriget.

Schismen mellan Västmakterna (USA och många av länderna inom FN:s säkerhetsråd) och de kommunistiska diktaturerna blev tydligare i samband med Koreakriget. Konflikten påverkade därför det kalla kriget som intensifierades. Även om kalla kriget i Europa för en tid gick in i en lugnare fas, och tecken på avspänning kunde ses - bl.a. genom att parterna enades om att 1955 återge Österrike sin självständighet - så hade det kalla kriget nu på allvar utvecklats till en världsomspännande konflikt.

Detta fick till följd att de båda sidorna i det kalla kriget började flytta fram sina positioner runt om i världen, samtidigt som den militära kapprustningen sköt fart.

USA tredubblade sin försvarsbudget åren under och efter Koreakriget. Samtidigt byggde USA ut sitt allianssystem och värvade Västtyskland, Grekland och Turkiet som nya Natomedlemmar. Nato skapade i sin tur försvarspakter med länder i Asien och Oceanien, bl.a. Australien, Japan, Filippinerna, Thailand, och Pakistan.

Genom dessa åtgärder hade USA och NATO inringat Sovjetunionen och Kina så att länderna kunde attackeras var som helst med bombflyg och kärnvapenbestyckade robotar. Kalla kriget gick därmed in i ett skarpare läge.

Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1990
Björn Kumm, Kalla kriget, Historiska Media, 2006
Tommie Sjöberg, Koreakriget, Studentlitteratur, 2007
Geir Lundestad, Öst, väst, nord, syd - Huvuddrag i internationell politik 1945-1990, Studentlitteratur, 1992

Text:
Johnny Poetzsch och Robert de Vries (red.)
,
lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
Publicerad: 10 maj 2013
Uppdaterad: 18 oktober 2016