M

Röda khmererna och folkmordet i Kambodja

Sedan 1863 hade kungariket Kambodja varit en fransk koloni. När kriget kring Vietnams frigörelse pågick 1946-1954 klarade sig Kambodja från att dras in, och tycktes gå en fredlig väg till självständighet. Men konflikter uppstod med flera kommunistiska rörelser inblandade, och hundratusentals illa omtyckta vietnameser drevs ur landet. USA ingrep och fällde bomber i massor. Nordvietnam stödde kommunisterna – särskilt den grupp som kallades Röda khmerer – och Kambodjas regeringstrupper förlorade.
Bild:

Skallar från Dödens fält. Dödens fält är en benämning på flera platser i Kambodja där Röda khmerernas regim under Pol Pot mördade och begravde mellan 1,5 och 3 miljoner människor mellan åren 1975 och 1979. Offren torterades på olika sätt innan de slogs ihjäl och begravdes i massgravar. Idag finns på området glasmontrar med kranierna från de offer man har grävt upp.

1975 intog Röda khmererna huvudstaden Phnom Penh. De skulle nu införa den fullständiga, klasslösa kommunismen i ett enda svep. Kanske var det därför de döpte om landet till Kampuchea. De såg städerna som symboler för kapitalism och intellektuella, välutbildade motståndare. Därför tömdes städerna på invånare som hänsynslöst drevs ut på landsbygden för att där arbeta med jordbruk och konstbevattning.

Sjuka, gamla och undernärda lämnades att dö längs vägkanterna. Familjer splittrades hänsynslöst. All undervisning, all handel, all verklig sjukvård upphörde. Det fanns ingen polis, inga domstolar – och inga fängelser, sa Röda khmererna och deras gåtfulla ledare Pol Pot. Men det fanns läger för omskolning, för hjärntvätt – ofta i tidigare skolbyggnader – tusentals läger. Där svältes fångar ihjäl, avrättades direkt eller torterades till döds. Alla slags människor kunde gripas och dödas. Att ha böcker kunde leda till dödsstraff, för då var man intellektuell. Människor slängde till och med sina glasögon för att inte bli misstänkta.

Allt som var skrivet upphörde att gälla, religioner betydde ingenting. Men för klädseln infördes stränga regler: svarta kläder med långa ärmar och hög knäppning i halsen. Man fick inte visa ömhet mot någon, inte gräla eller säga något oförskämt, och inte gråta. Däremot skulle man blint lyda alla order, delta och visa total uppmärksamhet i alla möten. Där skulle man skrika eller jubla på kommando, där skulle man kritisera sig själv och sina medmänniskor – kort sagt: livet var en mardröm.

Klarade man inte av sitt arbete kallades man ”latmask” eller ”odugling” och fick dödsstraff . Och här skonades inga handikappade människor. Byarna skulle tävla med varandra om att producera livsmedel. Arbetsdagarna brukade pågå elva timmar, men i de påtvingade tävlingarna gick både ”de gamla” (vana bönder) och ”de nya” (tidigare stadsbor) upp vid fyratiden på morgonen och slet till tio eller elva på kvällen. Arbetarna sågs som boskap och jämfördes med oxar. Driv på dem till de inte orkar längre! Alla måltider åts i gemensamma matsalar. All fritid var kollektiv. Inga privata intressen var tillåtna.

Bild:

Bilder på några av de tusentals offer som mördades av Röda khmererna i Tuol Sleng-fängelset. Toul Sleng var ett av tre säkerhetsfängelser som gick under namnet S-21. Hit skickades obekväma politiska fångar och intellektuella efter att ha arresterats. I fängelset satt fångarna i genomsnitt 2-4 månader. Efter denna tid av tortyr och svält avrättades fångarna.

Detta fullkomliga vanvett fick Stalins och Mao Tse-tungs kampanjer och utrensningar att förblekna. Detta helvete på jorden pågick bara några år, från april 1975 till januari 1979, då vietnamesiska styrkor intog Phnom Penh och stora delar av övriga Kampuchea, som sedan bytte namn tillbaka till Konungariket Kambodja. (Vietnams ockupation pågick till 1989.) Det beräknas att omkring 2 miljoner människor hade dödats av Röda khmererna – av en befolkning på cirka 8 miljoner. Nära hälften av alla landets barn var föräldralösa. På 1990-hade de blivit föräldralösa tonåringar, nästan alla med stora luckor i sin utbildning.

Och hur gick det för människorna som stod bakom alla dessa illdåd? Jo, de flydde upp i otillgängliga bergstrakter i västra Kambodja, där inte rättvisan eller hämnden kunde nå dem. I intervjuer erkände de bara bråkdelar av det folkmord de begått. Pol Pot (som egentligen hette Saloth Sar) levde till 1992. Flertalet av hans medarbetare klarade sig också undan straff. Först kring 2010 inleddes rättegångar mot några av de lägre ledarna. Fängelsechefen ”Duch” med många tusen liv på sitt samvete greps 1999 och ställdes inför rätta 2009.  ”Vittnena gråter, den anklagade gråter, åhörarna gråter, alla de som följer rättegången i tv gråter”, sa domstolens talesman.

Trots allt gick livet i Kambodja vidare. Först efter 1989 kan man säga att landet fått chansen att bli fritt och självständigt. Hun Sen – en befälhavare bland röda khmererna, som 1977 flytt till Vietnam, blev småningom premiärminister i flera omgångar, åtminstone fram till 2013.      
 

Uppgifter och frågor

1. Vad ville röda khmererna uppnå med sina åtgärder?

2. Ge tre-fyra exempel på vad de ställde till med?

3. Vilka inslag i  invånarnas liv finner du särskilt skrämmande och avskyvärda?

4. Hur många dödsoffer har man räknat fram?

5. Vad tycker du? Skulle man ha hämnats på förövarna, eller är de bättre att söka försoning, dvs. förlåta och gå vidare?

 

Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till Prio Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår som fördjupningstext i det digitala lärarstödet till Prio Historia.
Webbplats: PRIO - Sanoma Utbildnings nya läromedelserie i SO åk 7-9

Publicerad: 16 maj 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016