Fynd av djurskelett visar att det troligen fanns en landbrygga mellan Malta och Sicilien för omkring 6 000 år sedan. Det var också från Sicilien som de första människorna kom för att bosätta sig på Malta. De levde som jordbrukare och handlade med flinta och koppar.
Mellan 3 500 och 2 500 f Kr härskade det så kallade tempelfolket på öarna. Då byggdes Maltas stentempel, som utgör några av ögruppens största sevärdheter. Stentempel kan beskådas bland annat i Tarxien, Safliena, Mgarr och Hagar Qin. På ön Gozo finns tempelruiner vid Ggantija. Tempelkulturen gick under omkring år 2 000 f Kr, sannolikt när andra folk invaderade öarna. Nästa fynd som vittnar om bebyggelse härstammar från brons- och järnåldern.
Antikens Malta
Runt år 800 f Kr ockuperades Malta av den feniciska stadsstaten Kartagos flotta. I det andra puniska kriget 218 f Kr (Kartagos befolkning kallades puner av romarna) erövrade romarna ögruppen. Malta blev först en del av den sicilianska provinsen, men fick senare ett slags självstyre inom romarriket. Öborna betalade skatt till romarna men hade en egen senat, där politiska frågor diskuterades. Malteserna hade också egna mynt och skickade egna ambassadörer till Rom.
Enligt legenden hamnade apostlarna Paulus och Lukas på Malta år 60 e Kr, och sedan dess har malteserna varit kristna. När Rom delades vid slutet av 300-talet tillföll Malta det bysantinska riket Östrom.
Öarna erövrades av araberna på 800-talet. Då inleddes en ekonomisk uppgång och många nyheter tillkom inom jordbruk och arkitektur. Den kristna befolkningen diskriminerades.
Malta blir en del av det spanska imperiet
1091 inlemmades Malta i det normandiska riket och styrdes från Sicilien. Normanderna förtryckte malteserna och höll många i slaveri. I början av 1280-talet blev Malta en del av kungariket Aragonien med bas i nordöstra delen av nuvarande Spanien. 1469 slogs Aragonien samman med Kastilien i norra och mellersta Spanien och Malta blev därmed en del av det spanska imperiet.
Vid mitten av 1500-talet slog sig den romersk-katolska Johanniterorden (som från 1800-talet kallades Malteserorden) ned på ön. Den hade bildats 1070 för att vårda sjuka pilgrimer i Jerusalem under korstågen till Mellanöstern. Så småningom fick Johanniterorden militära funktioner och blev på 1300-talet en fruktad sjömakt i Medelhavet. Johanniterna bodde tidigare på Rhodos i den grekiska övärlden, men tvingades därifrån när turkarna erövrade ön.
Johanniterorden fick Malta i gåva av den spanske kejsaren Karl V som tack för sina insatser under korstågen. Med Johanniterriddarna, vars medlemmar rekryterades ur de förnämsta europeiska adelssläkterna, inleddes en kulturell storhetstid på öarna. Ordensriddarna plöjde ner sina förmögenheter i Malta, som förvandlades till en befäst militärbas. Många av Maltas vackraste byggnadsverk kom till under denna tid.
Osmanerna (turkarna) försökte upprepade gånger erövra öarna. Under ledning av Jean de la Vallette uthärdade Johanniterorden 1565 en legendarisk turkisk belägring i fyra månader. Därefter grundade riddarna huvudstaden Valletta, uppkallad efter ordensledaren.
Maltas betydelse minskar
På 1600-talet blev det vanligare att européerna tog sig till Fjärran östern genom att segla runt Afrika, och Maltas betydelse för handeln i Medelhavet minskade.
1798 intogs Malta av den franske kejsaren Napoleons styrkor och blev en fransk besittning. Men malteserna gjorde revolt mot ockupanterna. Storbritannien skickade trupper för att hjälpa upprorsmännen och 1800 kapitulerade fransmännen. Vid freden i Amiens 1802 återfick Johanniterorden Malta, men malteserna föredrog brittiskt styre och begärde beskydd från London. I samband med Parisfördraget 1814 blev Malta en brittisk kronkoloni.
Valletta utvecklades med tiden till den brittiska medelhavsflottans huvudbas. Sedan Suezkanalen mellan Medelhavet och Röda havet hade öppnats 1869 växte åter Maltas betydelse som en länk på vägen till Indien och Fjärran östern. Det ekonomiska uppsving som följde medförde en kraftig befolkningsökning. Många malteser hade dock svårt att försörja sig och emigrerade till Italien samt till engelskspråkiga länder världen över.
1921 fick Malta begränsat självstyre, men snart uppstod oenighet mellan britterna och den lokala regeringen. Britterna kritiserade regeringens sätt att sköta ögruppens finanser. Även frågan om vilket språk som skulle vara det officiella skapade slitningar. Konflikten ledde till att Storbritannien på 1930-talet återinförde kolonialt styre. Engelska och maltesiska fick status som officiella språk i stället för italienska.
Under andra världskriget var Malta en viktig militärbas för Storbritannien. Öarna utsattes därför för intensiva luftangrepp från Tyskland och Italien. Malteserna höll ut och belönades med det engelska Georgskorset som finns avbildat på Maltas flagga.
Läs i Landguiden om Maltas historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
