Knappast något är känt om det område som i dag utgör Centralafrikanska republiken från tiden före européernas ankomst på 1500-talet. De första européerna kom till området för att bedriva slavjakt. I slutet av 1800-talet började fransmännen kolonisera området som fick namnet Oubangui-Chari. Först 1958 antogs det nuvarande namnet och 1960 blev landet självständigt.
Centralafrikanska republikens historia
Arkeologiska fynd av bosättningar från yngre stenåldern tyder på att de folk som då fanns i nuvarande Centralafrikanska republiken var samlare och jägare. Lämningar efter jordbrukskulturer har hittats från omkring 400-talet e Kr. Dessa folk kunde också göra metaller.
Européerna bedrev slavjakt fram till 1800-talet. Vid det laget hade folkmängden minskat drastiskt, särskilt i öster.
I slutet av 1800-talet började fransmännen kolonisera området, som på 1910-talet fick namnet Oubangui-Chari efter två stora floder. Samtidigt slogs Oubangui-Chari samman med kolonin Franska Ekvatorialafrika, som utgjordes av dagens Gabon, Kongo-Brazzaville och Tchad.
Kolonialmakten gav privata handelsbolag rätten att utvinna råvaror som timmer och mineraler i området. I Oubangui-Chari var bolagen ökända för sin hårdhet mot de afrikanska arbetarna. Tvångsarbete var utbrett, vilket ofta ledde till lokala uppror.
År 1946 inkorporerades Oubangui-Chari i kolonin Franska unionen. Tvångsarbetet förbjöds och afrikanerna fick rätt att bilda politiska partier. Under 1950-talet började en inhemsk självständighetsrörelse göra sig hörd. Efter påtryckningar från denna rörelse blev Oubangui-Chari en självstyrande republik inom det franska samväldet 1958. Samtidigt antogs namnet Centralafrikanska republiken.
Självständighetsrörelsens ledare Barthélémey Boganda utsågs till den nya republikens regeringschef. Han omkom emellertid ett år senare och efterträddes av David Dacko som 1960 förklarade republiken självständig och utropade sig själv till president.
Läs i Landguiden om Centralafrikanska republikens historia från 1960 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
23 november 2022
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
