En stor del av landets tidiga historia är okänd. Man vet dock att de ursprungliga invånarna i det område som utgör dagens Angola var khoi och san. Bantufolken invandrade långt senare. De första portugiserna kom i slutet av 1400-talet och började handla med lokala kungadömen. Småningom kom handeln att domineras av slavar som skickades över Atlanten. Dagens Angola blev i sin helhet en portugisisk koloni 1885.
San, som förr kallades ”bushmän” tros ha bott i stora delar av södra Afrika i 25 000 år. En liten grupp pygméer anses ha funnits i regnskogen i nordöstra delen av landet i 10 000 år. Forskarna räknar med att fiskarsamhällen uppstod från år 7000 f Kr. Dessa hade stor betydelse för uppkomsten av organiserade samhällen med klaner, byledare och arvsrätt. Klanerna kunde vara antingen matrilineära, det vill säga att släktskap och arv följer moderns familj, eller patrilineära, som följer faderns familj.
Från omkring 800 e Kr befolkades Angola i allt större utsträckning av bantutalande folk som invandrat från norr och öster. Gradvis växte kungadömen fram och utvecklades till förhållandevis rika och välutvecklade samhällen.
De mest avancerade var Kongo i väster och Lunda i öster. Dessa hade i sin tur underlydande riken knutna till sig, som till exempel ovimbundufolkets många små kungadömen i centrala Angola. Omkring år 1750 täcktes nästan hela landet av sådana mindre kungariken.
De första portugiserna kom till Angola i slutet av 1400-talet. Den portugisiske sjöfararen Diogo Cão upptäckte landet år 1483, och under de följande årtiondena skedde ett relativt vänskapligt utbyte av varor. Portugiserna gav de lokala kungadömena militärt stöd och kunskaper i byggteknik i utbyte mot varor som elfenben, kryddor och koppar.
Slavhandel
Slavhandeln, som så småningom kom att dominera portugisernas aktiviteter i området, byggde delvis på lokala traditioner. Det var till exempel vanligt med tvångsarbete åt kungen. När framför allt det vidsträckta kongolesiska kungadömet försvagades utnyttjade portugiserna detta för att föra slavar till sin stora sydamerikanska koloni Brasilien.
Vid slutet av 1600-talet nådde slavhandeln sin kulmen men den avskaffades först 1883. Då hade kanske tre miljoner människor – uppgifterna varierar – förts bort från Angola och troligen bara hälften av dem hade överlevt resan över Atlanten. Den grymma handeln med människor medförde en kulturell, social och ekonomisk utarmning av området.
Vid Berlinkonferensen 1884–1885 tillerkändes Portugal det område som i dag utgör Angola. Därmed drog européer upp gränser runt folk som tidigare levt under olika förhållanden. Först på 1920-talet fick kolonialmakten en viss centralt sammanhållen kontroll över landet. Portugal exploaterade Angolas enorma naturrikedomar. Outnyttjad portugisisk arbetskraft och icke önskvärda personer sändes till kolonin samtidigt som billig afrikansk arbetskraft utnyttjades.
Militärkuppen i Portugal 1926 som följdes av den diktatoriska Salazar-regimen innebar ökat förtryck i de portugisiska kolonierna. Tiotusentals angolaner flydde sitt land och i Angola ökade antalet kolonisatörer snabbt – från några tusen kring år 1910 till närmare 50 000 tre decennier senare. Många angolanska städer döptes om efter portugisiska hjältar.
Läs i Landguiden om Angolas historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
