En gladiator var en slagskämpe i antikens Rom som fick slåss mot andra gladiatorer eller vilda djur, ibland på liv och död. Gladiatorkamper och gladiatorspel var mycket populära nöjesevenemang i antikens Rom och ägde i regel rum på speciellt utformade arenor inför stora åskådarskaror. Den största och mest kända arenan var Colosseum i Rom som hade plats för 50 000 åskådare.
Gladiatorerna tränades i särskilda gladiatorskolor. Gladiatorskolorna medverkade vid gladiatorspel eller hyrde ut sina kämpar till privata tillställningar.
Gladiatorerna hade olika bakgrund. De flesta var slavar, krigsfångar eller förbrytare, men det förekom också (av olika skäl) att vanliga romerska medborgare blev gladiatorer.
Det fanns olika sorters gladiatorer med varierande vapen och rustningsdelar. Det var viktigt att skapa stor variation och därför ge kämparna olika fördelar gällande beväpning och annan utrustning. Allt för att göra tillställningen så spännande och intressant som möjligt, både för vadslagare och vanliga åskådare.
Gladiatorerna slogs nästan alltid man mot man. Endast vid enstaka tillfällen stred de i grupper mot varandra.
När en gladiator övermannats kunde han antingen skonas eller dödas direkt av sin överman. Kejsaren (om han var närvarande) eller folket fick oftast avgöra. En kamp kunde även sluta oavgjord, vilket innebar att båda gladiatorerna kunde lämna arenan med livet och hedern i behåll.
Även om tiotusentals män dödades på arenorna i romarriket, så slutade inte alla kamper med dödsfall. En gladiator var en investering. Skickliga och populära gladiatorer var därför mycket värdefulla.
De flesta kamper slutade när en av de stridande började blöda eller gav upp. Men vid större tillställningar krävdes ofta mer av gladiatorerna. Den franske historikern Georges Ville har räknat ut (utifrån källmaterial med hundratals redovisade gladiatorkamper) att en gladiator under det första århundradet e.Kr löpte tio procents risk att dödas i varje enskild kamp. Förlorade man steg risken till tjugofem procent. Under århundradena därefter sjönk överlevnadschanserna ytterligare för förlorarna. Mycket tyder på att gladiatorkamperna då blev allt hårdare och att kejsaren och folket ville se mer blod. Under 200-talet e.Kr kunde en besegrad gladiator få lämna arenan med livet i behåll endast om han hade uppvisat stort mod. I samband med detta hade den genomsnittliga chansen att överleva en gladiatorkamp sjunkit till sjuttiofem procent, medan förlorarna bara hade femtio procents chans att slippa undan med livet i behåll.
De flesta gladiatorer dog mellan 20 och 30 års ålder och hade då mellan fem och trettiofem kamper bakom sig. Mycket få gladiatorer hade tur att bli äldre än 30 år. Att vara gladiator i antikens Rom var därmed livsfarligt. Men en del gladiatorer som överlevde många kamper kunde få stjärnstatus och bli mycket populära bland folket. En av de mest kända gladiatorerna var den syriske slaven Flamma som stred 34 gånger och vann 21 kamper, nio slutade oavgjort och endast fyra förlorade han. Han fick flera möjligheter att bli en fri man, men valde ändå att fortsätta som gladiator.
LÄS MER: Romarriket
LÄS MER: Spartacus
LÄS MER: Spartacusupproret
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och Carsten Ryytty, författare
