Engelbrektsupproret

S  Fördjupning

Engelbrektsupprorets orsaker, förlopp och följder

Erik av Pommern tar över, Engelbrektsupproret och Karl Knutsson

Under drottning Margaretas tid hade utrikespolitiken främst inriktats mot söder. Konflikten med Holstein om hertigdömet Slesvig fortsatte att dominera utrikespolitiken under Erik av Pommern. Han fick ta över kriget som inte gick något vidare. Kriget blev helt enkelt ett fiasko efter att Hansan gått in i kriget på Holsteins sida. Hansans mål var ständigt att motarbeta starka nordiska statsbildningar. Ett effektivt medel som Hansan kunde ta till var handelsblockad. Så skedde nu. Den svenska järnexporten blockerades och missnöjet växte bland de bergslagsbönder som skötte denna för Sverige så viktiga näringsgren. Men det rörde sig inte bara om bergslagsböndernas missnöje. Kriget kostade enorma summor pengar och ledde till allt större skattehöjningar. Då det försiggick långt bort från Sverige upplevdes det som ointressant och hade mycket svagt stöd bland befolkningen. Många svenska frälsemän och bönder hade dött i kriget. Det var inte undra på att det blev allt mer impopulärt, i synnerhet som det inte heller gick bra.

Missnöjet riktades främst mot de utländska fogdar - danskar, tyskar och även italienare - som Erik föredrog att ha på slotten. I tider av utbrett missnöje blir det ju inte bättre om de som missnöjet riktas mot inte ens talar samma språk. Särskilt förhatlig blev den danske fogden Jösse Eriksson som i svensk historia framställts som den värste av dessa grymma bondeplågare.

År 1434 utbröt ett uppror i Dalarna som spred sig ner mot Stockholm och övriga landet. Det leddes av bergslagsmannen Engelbrekt Engelbrektsson som visade sig ha stor förmåga att leda de upproriska bönderna. Bondeskarorna gick segrande fram, brände borg efter borg och jagade fogdar på flykten. De närmade sig snabbt Stockholm.

Engelbrekt

Till en början intog den svenska rådsadeln närmast en medlande roll men när missnöjet växte, och bönderna under Engelbrekts ledning blev alltmer framgångsrika, anslöt sig även högadeln till upproret. De svenska adelsmännen var nämligen också långt ifrån nöjda med sin situation. Erik hade ju satt utländska män som fogdar på slottslänens borgar, poster som förr hade besuttits av svenska adelsmän. Som ledare för högadeln framträdde från år 1435 allt tydligare Karl Knutsson. Året därpå intog Engelbrekt med sina bondeskaror tillsammans med Karl Knutssons knektar Stockholm. Kungens soldater lyckades dock barrikadera sig i det svårintagna slottet Tre kronor. Engelbrekt gav sig därefter ut på ett erövringståg i södra Sverige och en stor del av landet hamnade i upprorsledarnas händer. Dock förmådde inte bönderna inta de riktigt stora slotten.

Engelbrekt själv blev emellertid mördad av en adelsman, i en privat fejd, då han färdades mot Stockholm 1436. Redan innan Engelbrekt mördades hade en spricka uppstått mellan högadeln och bondeuppbådet med Engelbrekt som odiskutabel ledare. När den senare dog utbröt kaotiska förhållanden i landet som stod på randen till inbördeskrig. Bönderna, som hade sett att de kunde besegra adelns knektuppbåd, fortsatte att vara upproriska. Inom riksrådet rådde starka motsättningar och en del adelsmän utnyttjade böndernas missnöje och ställde sig i spetsen för deras uppror. Kungen hade funnit en tillflykt på Gotland där han satt säker på Wisborgs slott. Där förde han en propagandakamp mot de upproriska i Sverige.

Den som tog itu med kaoset i Sverige var Karl Knutsson. Han slog på ett hänsynslöst sätt ner bondeupproret och gjorde sig av med den ene konkurrenten efter den andre bland sina ståndsbröder, både före detta vänner och andra. Karl Knutsson var en skicklig opportunist som lyckades utmanövrera sina motståndare med både list och våld och inte tvekade att kliva över lik, kort sagt levde han upp till de rekommendationer för en furste som Niccoló Machiavelli senare skulle komma att ge i sin bok Fursten. Karl Knutsson hade snabbt stigit i graderna efter upprorets utbrott. Han hade först utnämnts till marsk och därefter till rikshövitsman och slutligen till riksföreståndare.

Erik av Pommern avsätts. Kristoffer av Bayern blir ny unionskung

När ordningen någorlunda var återställd var frågan hur man nu skulle ordna styrelsen i Sverige. Riksrådet ville trots allt som varit hålla fast vid unionstanken. Man hade nu definitivt tröttnat på Erik av Pommern som avsattes. Istället valdes dennes systerson Kristoffer av Bayern (1440-1448). Den svenska rådsadeln utnyttjade situationen så att Kristoffer avkrävdes försäkringar så att han inte skulle kunna bli en "ny kung Erik".

Även i Danmark och Norge hade riksråden tröttnat på kung Erik och valt Kristoffer till kung. Treriksunionen var återställd och faktiskt blev det i stort sett ganska lugna år under Kristoffers tid. Det var kanske unionens bästa tid. Avsättningen av Erik innebar dock - skulle det visa sig - slutet på den starka kungamaktens tid i Kalmarunionen.

För Karl Knutssons del innebar förändringen dock att han fick träda tillbaka en del. Han hade visserligen också kunnat ställa en del villkor för sitt stöd för valet av Kristoffer. På så sätt hade han fått stora och viktiga län i Finland, framför allt Viborgs slott, ett av rikets starkaste. Detta tillsammans med hans jordagods i främst Östergötland gjorde honom fortfarande till en av rikets mäktigaste. Sannolikt hade han dock haft vissa förhoppningar om att själv bli vald till kung, vilka i så fall grusades. Under de närmaste åren fick han också utstå en del motgångar då gamla fiender i rådet kunde ge igen för gamla oförrätter. Karl Knutsson var inte längre rikets mäktigaste man och han hade inget att säga till om i Stockholm. Men han skulle komma tillbaka och spela en långvarig roll under flera årtionden.

Kommentarer till texten

• Engelbrektsupproret är den mest omdiskuterade resningen i svensk historia. Numera anser man att Hansans handelsblockad tidigare överdrivits som orsak för upproret. Det är fel, menar man nu, att framställa denna som den utlösande faktorn eftersom blockaden redan upphört ett par år innan upproret bröt ut. Den finns fortfarande med som en av de faktorer som ledde till stora ekonomiska problem i landet men nu betonar man att kriget som sådant var mycket dyrt och ledde till stora skattehöjningar, vilket skapade ett allt större ekonomiskt-socialt missnöje. Ett missnöje som förstärktes av det utländska fogdeväldet där både allmoge och adel - av olika skäl - hade anledning att klaga.
   
• Engelbrekt blev omedelbart efter sin död "helgonförklarad" av folket. Han blev en symbol för självständighet och frihet. Frågan vad hans mål egentligen var är dock omdiskuterad. Länge sågs han som den antidanske frihetskämpen som kämpade för ett fritt Sverige. Hans påstådda unionsfientlighet har dock numera starkt ifrågasatt. Att han var en stor bondeledare var dock oomtvistligt. Han inledde den långa period i Sveriges historia då bönderna ofta kom att spela avgörande roller i den politiska och militära utvecklingen. Själv var Engelbrekt av frälsesläkt - så kallat lågfrälse.
   
• Marsk motsvarade dagens överbefälhavare. Inom riksrådet fanns bara ett ämbete som stod högre i rang -drotsen. Rikshövitsman har samma innebörd som marsk. Titeln riksföreståndare användes så vitt man vet för första gången när Karl Knutsson utsågs till detta. Riksföreståndaren fungerade istället för kungen, inte som representant för honom, utan som en ersättare.