+ Visa hela artikelserien
M

Judarnas historia under antiken

Den bibliska historieskrivningen sträcker sig som vi sett i en tidigare artikel till tiden kring 400-talet f.Kr. Här kommer nu judarnas historia under antiken att skildras. Händelserna spänner över Alexander den stores erövring av området (där nutidens Israel ligger), romarnas erövring och slutligen judarnas uppror mot romarna som slutar med att de utvisas från landet 135 e.Kr.
Bild:

Vy över Jerusalem och Herodes tempel, ca år 9 f.Kr. Många olika stormakter styrde över området under forntiden och antiken.

Grekerna erövrar (332-167 f.Kr)

Efter att perserna hade styrt över israeliterna i två hundra år blev de erövrade av makedonierna som då hade lagt hela det grekiska väldet under sig och även Mindre Asien (ungefär nuvarande Turkiet). Erövraren var Alexander den store. Denne skapade genom erövringar i Främre Orienten (sydvästra delen av Asien) ett av av de största imperier som världen dittills skådat (se karta).

Med denna erövring spreds en kultur som kallas hellenismen (se rutan med relevanta begrepp) och grekiskan blev det förenade språket i de erövrade länderna.

Från början blev det ingen större skillnad för judarna som fick behålla sin religion och sina seder.

Efter Alexanders död splittrades hans rike och delades mellan hans generaler. De delar av det grekiska väldet som är viktiga i den bibliska historien är de som kontrollerades av ptolemeerna, som styrde från Alexandria i Egypten (se relevanta begrepp) och seleukiderna som regerade från Antiokia i Syrien (se relevanta begrepp).

Kanaan (ungefär nutidens Israel-Palestina, se karta) var först en ptolemeisk lydstat (se karta). Judarna levde ett ganska lungt liv men betalde nu skatt till ptolemeerna i Alexandria istället för till perserna (som tidigare hade styrt över dem).

Relevanta begrepp

Hellenism: I samband med Alexander den stores erövringar spreds den grekiska kulturen över stora delar av Främre Orienten där den blandades med orientaliska traditioner och idéer. Denna blandkultur kallas hellenism. I det hellenistiska väldet var det vanligt att folk flyttade mellan olika ställen. Många judar flyttade till Alexandria i Egypten. Staden var uppdelad i fem distrikt och en av dessa distrikt var judisk. Efter några generationer hade judarna i Alexandria glömt det hebreiska språket. Den hebreiska bibeln (Gamla testamentet) översattes därför till grekiska. Denna översättning kallas Septuaginta.

Kanaan: Kärnområdet i den hebreiska bibeln (Gamla testamentet) där dagens Palestina, Israel och Syrien ligger. Men det fanns inte gränser på samma sätt då.

Ptolemeerna: Ptolemaiska dynastin grundades och uppkallades efter Ptolemaios I Soter som var en av Alexander den stores generaler. Ptolemaios och hans ättlingar härskade över det hellenistiska ptolemaiska riket i Egypten från år 305 f.Kr till 30 f.Kr.

Seleukiderna: Seleukiderna var en hellenistisk dynasti som grundades av Seleukos I, den mest framgångsrike av Alexander den stores generaler och efterträdare. Seleukos var en skicklig administratör och lyckades samla de östra provinserna i det erövrade perserriket till ett mäktigt rike. Efter 312 f.Kr utvidgade han sin makt till hela Syrien och Mesopotamien. Seleukiderna grundade ett stort antal städer i Mellanöstern, däribland deras syriska huvudstad Antiokia vid Tigris och Seleukia alldeles intill Babylon.

Seloter: En judisk gruppering vid tiden runt Jesus födelse som startade som ett religiöst renlevnadsparti. År 66-70 var seloterna en av de stora pådrivarna till det stora judiska upproret mot romarriket då Jerusalem för en tid erövrades. Det uppstod dock interna stridigheter, och en allians mellan fariséer och saddukéer fördrev seloterna från Jerusalem samma år, vilka då flydde till ökenfästningen Masada.

Diaspora: Ett grekiskt ord som betyder kringspriddhet. Idag syftar begreppet på nationella befolkningsgrupper i förskingring (utspridda).

Omkring 200 f.Kr erövrade selukiderna hela Kanaan (se karta). Inte heller detta var ett problem i början, den enda skillnaden var att skatten nu betalades till Antiokia i Syrien.

Antiokia besegrades så småningom av romarna som krävde höga skatter av selukiderna i Antiokia. Dessa blev då i sin tur tvungna att höja skatten i sina lydstater vilket ledde till att judarna blev missnöjda. Antiokos, kungen i Antiokia, började till och med ge sig på templet i Jerusalem dit rika judar donerade mycket pengar. Han fick också för sig att den judiska religionen var ett hot mot hans makt över området (Judéen) varför han förbjöd judarna att utöva sin religion. Detta blev för mycket för judarna som nu gjorde uppror.

Upproret organiserades av makabeerna (en judisk släkt) som efter ett tag lyckades återfå kontrollen över sitt land.

Israeliterna under makabeernas ledning (167-63 f.Kr)

Makabeerna återtog makten och kastade ut alla främmande gudastatyer från templet i Jerusalem.

​Släkten Makabeus kom sedan att styra Judéen i ungefär hundra år. I slutet av den här tiden hade maktstrider inom det judiska samhället gjort folk trötta. När romara sedan erövrade Judéen 63 f.Kr, blev många lättade över att det politiska läget äntligen blev stabilt.

Romarna erövrar (63 f.Kr)

Makabeernas sista regent var en drottning som hette Alexandra Salome. Efter hennes död blev det bråk mellan sönerna om makten. Romarna kalldes in som medlare i konflikten men i samband med detta tog de kontroll över Judéen som blev en lydprovins under Rom (se karta över romariket).

Folket i Judéen hade inget annat val än att lyda. De blev väl behandlade av romarna och en del judar var lättade av den nya politiska stabiliteten. De utförde också en del tjänster åt Julius Caesar. Bland annat  försåg de Caesar och Kleopatra med proviant när de var belägrade i Alexandria vintern 48-47 f.Kr.

Julius Caesar visade tacksamhet och tillsatte en judisk prins från makabeerna som lydkung och överstepräst i Judeen.  När han dog 44 f.Kr fick judarna det sämre.

Makabeerkungen blev avsatt av sin son Herodes. Herodes höll sig väl med Rom, men han var inte omtyckt av folket. Herodes var en misstänksam kung som till och med dödade medlemmar av sin egen familj av rädsla för att själv förlora makten. Under sin tid som kung lät han restaurera templet i Jerusalem. Förutom detta genomförde han också många andra statligt finansierade byggprojekt i olika delar av Judéen.

Herodes regerade till 4 f.Kr och efter hans död delade romarna in provinsen i tre delar där hans söner fick bli ledare, men utan att vara kungar.

Det visade sig att en av de tre sönerna hade ärvt sin fars misstänksamhet och oberäkneliga temperament. Vad han inte ärvt var sin pappas politiska skicklighet. På grund av detta tillsatte istället en romersk guvenör över hela provinsen. Detta hände år 6 e.Kr.

Bild:

Kung Herodes lät under sin regeringstid bygga ut judarnas tempel (det andra templet) och tempelplatsen i Jerusalem. Templet var mer praktfullt än det ursprungliga (det första templet, Salomons tempel) och kom att kallas "Herodes tempel". Flera av händelserna i Nya testamentet om Jesu liv avser detta tempel.

Eftersom skatten nu inte betalades via de judiska ledarna så ordnades en skattskrivning av romarna. Detta skapade missnöje och en judisk gruppering som kallades seloter försökte organisera ett uppror mot den romerska ockupationsmakten. Skattefrågan skulle komma att förbli känslig under lång tid framöver (de närmaste 60 åren).

Judarna gör uppror mot Rom (66-74 e.Kr)

Med tiden blev det bara svårare med skatterna. Tio procent skulle betalas till templet och därutöver ganska mycket till romarna.

Judarna började nu känna att romarnas beskydd inte var värt sitt pris. När romarna inte ens visade hänsyn för deras religion blev det för mycket.

Seloterna hade länge argumenterat för krig och började utkämpa ett gerillakrig. De kunde dra nytta av oroligheter kring makten i Rom som gjorde romarna mer sårbara.

Till slut fick de missnöjda judarna även prästerna i Jerusalems tempel att ta strid. De upphörde med det dagliga offrandet till kejsaren, vilket sågs av romarna som en krigshandling.

Seloterna tog tillfället i akt och stormade den romerska borgen i Jerusalem och dödade alla i den romerska garnisonen (soldaterna som var stationerade där).

Krigslyckan vände då kejsar Nero nästa år skickade den erfarne fältherren Vespasianus, och snart var Jerusalem belägrat.

Efter att Jerusalem föll och templet brändes ner år 70, flydde en grupp seloter till fästningen Masada, beläget på ett 400 meter högt platåberg i Juda öken, inte långt från Döda havet. Där försvarade de sig framgångsrikt mot romarna i tre år.

Bild:

Relief på Titusbågen i Rom med krigsbytet från Jerusalems erövring år 70 e.Kr.

Då romarna år 73 erövrade Masada fann de att de sista motståndarna - förutom två kvinnor och fem barn - hade begått massjälvmord. Motståndet var krossat.

Judarna gör uppror igen 132-135 e.Kr

Det var någorlunda lugnt fram till 132 e.Kr. Då startades det sista upproret i Judéen. Det leddes av Simon Bar-Kochba. Vissa såg honom som en frälsare och som den Messias som det judiska folket väntade på. En av dåtidens rabbiner kallade honom "Stjärnan ur Jakob", en hjälte som en profet profeterat om tusen år tidigare.

I tre år lyckades han skapa en judisk självstyrande stat innan romarna slog ner även detta uppror varefter alla judar tvingades lämna sitt land. Det skulle ta väldigt lång tid innan några judar kunde återvända. Nu levde alla judar i diaspora.

Under nära tvåtusen år därefter levde judarna i exil, i förskingring, i diaspora.  Judarna tvingades ut på en tvåtusenårig vandring från land till land. Ingenstans var de riktigt välkomna. Först år 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, återupprättades en judisk stat i området.
 

Judisk migration innan diasporan

Majoriteten av alla judar levde faktiskt redan år 135 e.Kr utanför det som idag är Israel. Länge hade judar frivilligt lämnat de traditionella boplatserna och flyttat till andra ställen kring Medelhavet och dagens Mellanöstern där de slog sig ner och försörjde sig på handel och hantverk.

Judarna gjorde sig inte bara kända som skickliga köpman och hantverkare, deras religion hade därtill en stark inverkan på omgivningen. Det konsekventa och filosofiska sättet att handskas med de grundläggande livsfrågorna drog till sig sökare. Många konverterade därför till judendomen.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Nämn tre viktiga händelser om judarnas historia under antiken och motivera varför du anser dem viktiga.
     
  2. Varför gjorde judarna uppror mot romarna och vad fick det för följder i längden?

 

Litteratur:
​Sören Wibeck, Religionernas historia - om tro, hänförelse och konflikter. Historiska media, 2005
Niels C. Nielsen m.fl., Religions of the World, Bedford/St. Martin's, 1993
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Hilding Thylander, Det romerska riket, CKM Förlag, 2009
 

Text: Hanna Hägerland, gymnasielärare i religionskunskap

Uppdaterad: 25 maj 2017
Publicerad: 19 februari 2017