M

Vichyfrankrike

Bild:

Tyska soldater vid Triumfbågen i Paris.

Vichyregimen

På 1930-talet var Frankrike ett tolerant och internationellt land. Det hade blivit en hem för tusentals flyktingar, många av dem judar, som flytt från Tyskland och Östeuropa. 1940 besegrades Frankrike av Nazityskland. Tre femtedelar av landet ockuperades av Tyskland. Vichy blev huvudstad i det icke-ockuperade Frankrike.

Till statschef i Vichyfrankrike utsågs den 84-årige hjälten från första världskriget Philippe Pétain. Marskalken talade till det franska folket i radio och förklarade att Frankrike hade beträtt samarbetets väg. Med detta menade han samarbete med Nazityskland, inte underkastelse. Kriget var förlorat. Men det gällde att göra det bästa av situationen.

Pétain ansträngde sig också för att Frankrike inte skulle bli en ren tysk lydstat. Men han lyckades inte med det. Nazisterna kom inte att behandla det besegrade Frankrike med någon mildhet. Hitler hade i sin bok Mein Kampf kallat Frankrike "det tyska folkets oförsonligaste dödsfiende".

Pierre Laval hette en annan av Vichyregimens män. Laval menade att Frankrike måste inordna sig i det av Nazityskland ledda nya Europa. Pétain och männen kring honom ansåg att demokratin var ansvarig för det franska nederlaget.

Vid sidan om vichymännen fanns det också rena franska fascistpartier. Flera av ledarna för dessa hade ursprungligen varit socialister. Till dessa hörde Marcel Déat och Jacques Doriot. De kom direkt att samarbeta med tyskarna och skapade Légion des volontaires français contre le bolchevisme. Frivilliga från denna organisation kämpade tillsammans med tyskarna på östfronten.

I Milice française ingick unga krigsromantiker som också slogs för tyskarna. Ledaren för dem var Émile Joseph Darnand. Han var också major i Waffen-SS och bekämpade den franska motståndsrörelsen.

Både Pétain och Laval ställdes inför rätta vid krigsslutet. Båda dömdes till döden. Men för Pétain omvandlades straffet till livstids fängelse. Man tog då hänsyn till hans insatser under första världskriget. Laval däremot blev buren till avrättningsplatsen sedan han försökt ta sitt liv.

Bild:

Frankrike efter nederlaget 1940. Den ockuperade delen i rosa och Vichyfrankrike i blått.

Antisemiterna tar över i Frankrike

De män som nu ledde Frankrike var fientligt inställda till Storbritannien och den parlamentariska demokratin. Många av dem var också antisemiter. De menade att judarna använt demokratin för att gynna sina egna intressen. Judarna hade i det fördolda arbetat för Hitlers undergång och för att ha sålt Frankrike. Som spöken ur det förgångna kom nu de gamla antisemitiska Dreyfusmotståndarna tillbaka.

Judarna måste bära Davidsstjärnan. De fick bara handla i speciella judebutiker. Efter ett visst klockslag var det inte heller tillåtet för en jude att vistas utomhus.

Franska polisen började på våren 1942 hämta judefamiljerna till speciella uppsamlingsläger. För att de skulle bli igenkända rakade man männens huvuden. Judarna fraktades sedan till förintelselägren ute i Europa. I Frankrike visste man först ingenting om deras fortsatta öden. Men snart började ryktena gå.

Återgång till det gamla Frankrike

Vichymännen ville avskaffa demokratin, de politiska partierna och upplösa fackföreningarna. Judar skulle utestängdes från offentliga tjänster och från massmedier. Man ville återupprätta kyrkans makt över undervisningen, värna familjelivet och skydda bonden genom att återvända till landet. "Jorden är fosterlandet!" utropade Pétain. De gamla bygdetraditionerna och nationaldräkterna skulle åter tas i bruk. Man avskydde det moderna samhället med dess moraliska förfall och efterfrågade en moralisk uppryckning. För Vichymännen var Paris ett syndens fäste med depraverade (omoraliska) nöjen. Paris inflytande över resten av Frankrike måste elimineras.

Nederlaget mot Nazityskland gav de reaktionära krafterna möjlighet att skapa ett nytt Frankrike. Detta medförde dock samtidigt beroende av Tyskland. För de flesta fransmän framstod Vichyregimens politik endast som ett krypande för det segrande Nazityskland.

Utarmningen av Frankrike

Tillståndet i Frankrike blev allt svårare. Fransmännen fick lära sig leva under knappa förhållanden. Tyska soldater länsade butikerna med värdelösa pengar. Allt transporterades till Tyskland. Det franska näringslivet ställdes helt i Tredje rikets tjänst. Tvål, kläder, skor och livsmedel blev bristvaror eller försvann helt. Anslag i butikerna upplyste om att inga varor fanns att köpa. Bristen på livsmedel gjorde att även katter och stadsduvor hamnade på matsedeln. Naturligtvis skodde sig svartabörshajarna.

Bild:

I Paris under ockupationen.

Näringsbristen medförde att barnen stannade i växten. Bristsjukdomar uppträdde och skördade många offer. Men en del besökare påstod att mindre mat och mycket promenader gjorde parisiskorna vackrare än någonsin.

Tyskarna höll kvar 120 000 fransmän som krigsfångar. De tvingades arbeta åt Tyskland. Såväl franska män mellan sexton och sextio som franska kvinnor mellan arton och fyrtiofem hade arbetsplikt i Tredje rikets tjänst. För var tredje fransk arbetare som åtog sig att arbeta i Tyskland skulle en fransk krigsfånge friges. Men rykten gick om de utländska arbetarnas hårda vardag med tolvtimmars arbetsdag. Lusten att låta rekrytera sig var inte stor. Drastiska metoder användes för att få tag i arbetare. Gestapo omringade biografer och kyrkor och förde därifrån bort besökarna som arbetare åt Tredje riket.

Förtrycket

Parisarnas behov av verklighetsflykt gjorde att böcker lästes mer än någonsin. Man började åter gå i kyrkan.

Men förtrycket fanns överallt. Fransmannen fick inte längre säga vad han ville. Det gick inte heller att resa vart som helst. Av misstag var det lätt att hamna i ett område man inte hade tillstånd att besöka. Straffen för sådana misstag var stränga. Råkade man säga fel saker till fel personer kunde Gestapo dyka upp. Vem som helst kunde bli bortförd och försvinna.

Fransmännen började få en föraning om hur Hitlers nya Europa skulle ta sig ut. Många gick med i motståndsrörelsen. Underjordiska tidningar, böcker och pamfletter delades ut vid metrostationer eller andra ställen i Paris. Överallt producerades dessa tidningar och böcker - i fabriker såväl som vid Sorbonneuniversitet. De förbjudna tidningarna hade större läsekrets än de tillåtna. Men många utgivare och distributörer av de illegala tidningarna blev fångade av tyskarna. Ofta fick de plikta med sitt liv för denna verksamhet.

Men också de tyska ockupationssoldaterna levde farligt i Paris. Många blev beskjutna under promenader eller riskerade att mördas om de besökte bordellerna. De tyska myndigheterna svarade med att ta slumpmässigt utvalda personer som gisslan. Dessa fick med sin död betala för attentatet mot någon tysk soldat. Vanligen handlade det alltså om avrättningar av helt oskyldiga personer. Omkring 30 000 gisslan i Frankrike avrättades. Samhället Oradour-sur-Glane utpånades och befolkningen på 639 personer avrättades 1944 som vedergällning för att en soldat ur Waffen-SS dödats.


Litteratur:
Pierre Birnbaum, Anti-Semitism in France, Oxford, 1992
Bertram Gordon, Collaboration in France during the Second World War, London, 1980
Michael R. Marrus, Vichy France and the Jews, Stanford, 1995
Ockupation och förtryck, (ingår i bokserien Tredje riket ),1993


Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Kartor

Publicerad: 27 november 2016

Annons