M

Tolerans är demokratins styrka

Demokratin står kanske inför sin största utmaning i modern tid. I en tid när intoleranta attityder är tydliga i samhället, i en allt mer globaliserad värld där demokrati inte är det självklara alternativet, gäller det att vi alla slår vakt om våra demokratiska grundvärderingar.
Bild:

Nazisterna kunde ta makten tack vare att de i början fick stort folkligt stöd. När sedan diktatur infördes blev det förbjudet att kritisera nazistregimen.

Vi får aldrig ta för givet att vårt lands demokratiska tänkande är så djupt förankrat i folksjälen att det inte kan rubbas eller ifrågasättas. Tvärtom måste vi om och om igen erövra övertygelsen om demokratins frihet för individen och om medborgarnas rättigheter och skyldigheter, det kitt som håller ihop vårt demokratiska samhälle. Demokratin är ingen lättköpt seger.

För att förstå dagens sammanhang måste vi dra lärdomar av det förflutna, vår kollektiva erfarenhet. Fortsätta undersöka historiska exempel, förändringar över tid och drivkrafter bakom normförskjutningar.

Se bara 1933. Året när en av världshistoriens värsta diktatorer Adolf Hitler kom till makten – efter demokratiska val! Val som följdes av en våg av terror mot Nazityska regimens politiska motståndare, särskilt kommunister och socialdemokrater, inskränkning av yttrande-, press- och mötesfriheten, och kampanjer mot de tyska judarna, manifesterande bokbål och andra kulturella utrensningar. Konsekvensen blev diktatur med en envåldshärskare.

Det som sedan följde blev förskräckande. Ett världskrig, många miljoner stupade soldater och civila och värst av allt – en hel folkgrupp nära nog utrotad. Europas judiska befolkning gick i stort sett under genom Förintelsen. En annan folkgrupp, romerna, utsattes också för ett kollektivt mördande av värsta slag.

Bild:

Adolf Hitler och Joseph Goebbels fotograferas här tillsammans med några andra framstående nazister. Bilden är tagen drygt en vecka innan det ödesdigra maktövertagandet den 30 januari 1933 då Hitler utnämndes till tysk rikskansler.

När vi ser ut över Europa idag kan vi se oroande tecken på sådant man såg även på 1930-talet. En djup ekonomisk kris som drabbar vanligt folk genom arbetslöshet och fattigdom. En känsla av maktlöshet sprider sig i de breda folklagren. De traditionella politikerna upplevs inte stå på folkets sida. Grupp ställs mot grupp i jakten på syndabockar. Judar och romer hamnar åter i skottgluggen, så även muslimer och andra med s.k. ”invandrarbakgrund”.

Främlingsfientligheten breder ut sig. Nygamla politiska grupperingar med förenklade svar på svåra frågor får fotfäste. Basingrediensen i deras svar är intolerans. Lösningen är att rensa bort en del folkligt ogräs, de som inte passar in och tar resurser från ”våra egna”. Det är en anda som är påtaglig, även i vårt eget land idag.

Bild:

En tysk gata den 10 november 1938, dagen efter "kristallnatten" då många judars affärer, hus och synagogor förstördes i hela Nazityskland. Tyska folket hade vid det laget börjat vänja sig vid nazistregimens brutalitet och terror.

Än så länge står det demokratiska systemet i ett europeiskt perspektiv pall, men vi måste se situationens allvar och inse att den dag kan komma när grogrunden för deras framgångar kraftigt ökar. Att de får en allt större del av befolkningen med sig. Tänk tanken att de skulle få en majoritet i ett parlamentsval. Vad skulle hända då? Hur demokratiska skulle de vara då?

I det tyska exemplet från 1933 kom demokratins honnörsord ”tolerans” att användas på ett annat sätt – i rent avskräckande syfte. Ovanför ingången till det första tyska koncentrationslägret Dachau skyltade Naziregimen med parollen: ”Tolerans är tecken på svaghet”.

Idag, 80 år senare, är det vår demokratiska plikt att uppmärksamma detta skeende. Vi gör det av djup respekt för alla dem som fick sätta livet till. Vi gör det också eftersom vi vet och idag ser att demokratin är skör och aldrig kan tas för given.
 

Text:
Eskil Franck
,
Överintendent vid Forum för levande historia
Publicerad: 24 januari 2013
Uppdaterad: 18 oktober 2016