S

Sveriges rättsväsen

Samhället består av olika grupper människor som tillsammans följer olika normer och lagar. Lagarnas och rättsväsendets viktigaste uppgift är att se till att samhället upprätthålls och fungerar och inte utmynnar i rättslöshet och anarki.
Bild:

Det svenska rättsväsendet och dess myndigheter arbetar för den enskildes trygghet och säkerhet i samhället.

Riksdagen är Sveriges lagstiftande församling. Som underlag för riksdagens beslut ligger i de flesta fall förslag till nya och ändrade lagar från regeringen.

Det svenska rättsväsendet innefattar de myndigheter som ansvarar för landets rättssäkerhet och rättstrygghet såsom Polisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Brottsoffermyndigheten, Kustbevakningen, Tullverket samt Kriminalvården. Men även andra myndigheter som Rättsmedicinalverket och Kronofogdemyndigheten har uppgifter inom rättsväsendet, liksom Brottsförebyggande rådet som samlar och distribuerar information och forskningsresultat.

Rättssamhället

För att människor skall veta vad de får och inte får göra måste vi ha olika regler, bestämmelser och lagar. De fyra grundlagarna utgör ramverket för alla andra lagar.

Regeringsformen talar om hur Sverige skall styras. Lagen innehåller de viktigaste bestämmelserna för statschefens, riksdagens, regeringens, domstolarnas och myndigheternas roller. Denna grundlag är den äldsta och också den mest omfattande. Den skrevs första gången 1634 men den senaste omskrivningen gjordes 1974. Regeringsformen inleds med orden "All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal  självstyrelse." (Regeringsformen 1 kap. 1 §)

 

Successionsordningen är från 1810 och reglerar tronföljden. Lagen säger att statschefens äldsta barn, som kallas prins eller prinsessa, skall ta över den dag då statschefen dör. Läser man lagtexten ser man också att statschefen kallar sig själv för "vi" och inte för "jag".

Tryckfrihetsförordningen skrevs 1949 och handlar om tryckfriheten och vem som skall få läsa allmänna handlingar.

Yttrandefrihetsgrundlagens senaste version är från 1991 och kompletterar tryckfrihetsförordningen. Lagen reglerar i första hand vad de s.k. "etermedierna" (radio, tv, Internet) får säga. Läs mer i avsnittet om Mediekunskap

Varför är då grundlagarna så viktiga? Jo, de ligger till grund för andra lagar och skapar ramverket för hur Sverige skall styras. För att garantera detta ramverk så att ingen skall kunna göra en "statskupp" efter ett val, kan lagarna inte ändras hur som helst.

För att ändra en grundlag krävs normalt att riksdagen fattar samma beslut två gånger (det finns undantag). Det måste också hållas ett allmänt val mellan besluten. Regeln är också till för att staten inte skall fatta alltför snabba beslut. Den extra betänketiden ger möjligheter för alla att noga överväga lagändringen.

I princip finns det sedan tre ytterligare slags lagar. Offentlig rätt gäller mellan staten och den enskilde medborgaren. Civilrätten behandlar förhållandet mellan privatpersoner, mellan företag eller mellan privatpersoner och företag. Straffrätten beskriver vad som räknas som brott, t.ex. rån, misshandel och ekonomiska brott.

I Sverige är det riksdagen som beslutar om vilka lagar som skall finnas. Regeringen ser till så att lagförändringarna blir kända. Till sin hjälp har de domstolarna och polisen. Sedan är det olika lagkunniga som tolkar lagarna och ger förslag på förändringar. Medborgarna är de som måste följa lagarna.

Polisens roll som myndighet är att se till så att lagarna följs. Polisen styrs av Rikspolisstyrelsen. Längst ner i organisationen finns lokala närpoliser. Tillsammans skall de förhindra och försvåra brottslig verksamhet. De måste därför övervaka medborgarna och ingripa när det behövs.

En annan uppgift polisen har är att hjälpa medborgarna med information och service. De sköter t.ex. utfärdandet av vissa tillstånd, pass, m.m.

Polisens samlade resurser räcker dock inte till för att ta hand alla brott som begås. Polisen måste därför prioritera vissa brott. Detta debatteras ofta i massmedierna där det diskuteras vilka brott som beivras, vem som grips och på vilka grunder. Även lagbrytarnas straff debatteras flitigt.

För personer som blivit utsatta för brott finns Brottsoffermyndigheten och Brottsofferjouren. De ställer upp med stödpersoner och juridisk hjälp för den som blivit drabbad. Det finns även olika organisationer med sådan verksamhet för drabbade medlemmar. En annan statlig myndighet som arbetar med rättsfrågor är Brottsförebyggande rådet (Brå).

Domstolarna

I Sverige finns två olika slags domstolar: allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar.

Allmänna domstolar dömer i ärenden som gäller civilrätten, alltså förhållandet mellan privatpersoner, mellan företag eller mellan privatpersoner och företag. Det finns tre olika nivåer eller instanser som behandlar målen: tingsrätten, hovrätten och  Högsta domstolen (HD).

Tingsrätten är den första instansen i ett mål. Tingsrätten finns på många orter runt om i landet och hanterar de flesta målen. Rätten består av en domare och tre nämndemän, vilka är utsedda av kommunfullmäktige. Nämndemännen skall vara vanliga medborgare med sunt förnuft. Det finns även en tingsnotarie och en sekreterare.

Hovrätten finns representerad på sex platser i Sverige och dömer i de fall som överklagats från tingsrätten. Överklagan sker om åklagaren eller försvararen i ett fall inte är nöjd med tingsrättens dom. Hovrätten har fler jurister inblandade i fallet för att försöka utröna en dom som stöds i lagen.

Högsta domstolen kallas oftast bara HD och väljer ut mål som överklagas från hovrätten. De fall som tas upp är sådana som anses vara prejudicerande (vägledande) och ligger till grund för framtida lagtolkningar.

Förvaltningsdomstolarna dömer i ärenden kring offentlig rätt. Detta gäller ärenden mellan staten eller kommunen och den enskilde medborgaren (se avsnittet Så styrs Sverige). Det kan handla om ett ärende som man tycker att en myndighet hanterat på fel sätt eller liknande.

Även dessa domstolar har tre nivåer: länsrätten, kammarrätten och regeringsrätten. Principerna för vilka fall som tas upp i de olika instanserna är densamma som för de allmänna domstolarna. De vanligaste målen är skattemål, socialförsäkringsmål, byggnadsmål (t.ex. bygglov), mål om socialbidrag, körkort och laglighetsprövning enligt kommunallagen. Förvaltningsdomstolarna tar dessutom upp fall som rör vård av barn, missbrukare och psykiskt sjuka.

För att ett fall skall tas upp i högre instans krävs s.k. prövningstillstånd. Det betyder att fallet måste anses vara prejudicerande. Det kan också finnas anledning att ge sådant tillstånd om domen förefaller felaktig.

Övriga ärenden

Alla ärenden går inte till domstol. Det är vanligt att de tvistande parterna kommer överens om förlikning innan fallet hamnar i domstolen. Förlikning innebär att båda parterna kommer överens om hur tvisten skall lösas. Anledningen till att man gör sådana uppgörelser kan vara många, men en viktig aspekt är att en domstolsprocess kan bli väldigt dyr.

Förutom domstolarna finns sedan också "specialdomstolar", t.ex. hyres- och arrendenämnderna. I vissa fall går det också att vända sig till Europadomstolen.

Normer och värderingar

Ett samhälle definieras ofta som en grupp individer som lever tillsammans på ett organiserat sätt. Men för att det ska fungera måste det finnas regler som beskriver hur det ska gå till.

För allt socialt liv finns olika regler som styr vad man kan göra, bör göra och får göra. Normer är allmänna regler som handlar om vårt uppförande. De är oftast inte nedskrivna. Exempel på normer är etikettsregler, att passa tider och inte ljuga. Värderingar handlar å andra sidan om vad vi anser är ett bra uppförande, snarare än hur man inte skall göra.

Lagar är nedskrivna regler för vad som är tillåtet och inte tillåtet. Den som bryter mot en lag begår lagbrott. Vissa lagbrott är otillåtna men knappast straffbara, t.ex att gå över vägen mot rött ljus. Men de flesta lagarna medför straff för alla som bryter dem.


Litteratur och webbsidor:
Regeringens hemsida, Så styrs Sverige: http://www.regeringen.se/sb/d/109
Christer Palmquist, Hans Kristian Widberg, Millenium - Samhällskunskap A, Bonniers, 2000
Per Bergström, Möt A-kursen i samhällskunskap, Studentlitteratur, 2006
Hans Almgren, Stefan Höjelid, m.fl., Reflex ABC, Gleerups, 2003
Katri Cronlund, Attityd. Samhällskunskap A, Bonniers, 2003
 

Text: Jonas Ahlberg (statsvetare) Robert de Vries (SO-lärare)

Publicerad: 28 februari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016