M

Sveriges delaktighet i Förintelsen av judar och romer

Påverkade den svenska regeringens balansgång att hålla Sverige neutralt under andra världskriget händelseförloppet? Hade inte utrotningen av sex miljoner judar kunnat förhindras om den svenska regeringen hade protesterat och agerat mot Hitlerregimen? Hur kom det sig att Sverige i juni 1940 ingick ett avtal och gjorde eftergifter som tillät att tyskarna genomföra militärtransporter av personal och materiel på de svenska järnvägarna?
Bild:

Bara cirka 3000 judar fick tillstånd att bosätta sig i Sverige före kriget. Detta antal understiger med stor marginal det antal flyktingar som mottogs i länder som Holland, Belgien, Frankrike och Storbritannien.

Mellan 1940 och 1943 förflyttades två miljoner tyska soldater på svenska järnvägar mellan olika delar av det ockuperade Norge (den så kallade hästskotrafiken), liksom mellan Norge och sydsvenska hamnar för vidare transport till Tyskland.

Även om de flesta svenskar, militärer lika väl som civila, säkert insåg det hopplösa i att alltför öppet utmana det segerrika Tyskland på sommaren 1940, innebar transiteringspolitiken att ett öppet och blödande sår uppstod i den svenska försvarsviljan, i synnerhet då det tyska förtrycket i Norge hårdnade under 1941 och 1942.

Det finns övertygande bevis för att regeringen, särskilt utrikesdepartementet, dröjde med och även vägrade att kommentera nazisternas ”slutgiltiga lösning” på judefrågan. Den primära anledningen till detta var att förhindra mellanstatliga komplikationer med Tyskland. Det fanns en rädsla inom regeringen att en öppen diskussion i media om det ”judiska problemet” skulle skada de tysk-svenska relationerna. Den svenske ambassadören i Berlin bidrog mycket till att informationen undanhölls.

Rasbiologi och tvångssteriliseringar

Under början av 1900-talet ansågs den vita rasens överlägsenhet självklar. Många genetiker och antropologer oroade sig för att den vita rasens arvsmassa var på väg att degenerera genom att blandas ut med sinnesslöa, asociala, judiska och romska gener och man kampanjade för att beslutsfattare skulle komma till insikt om och åtgärda problemen. Man talade om en eugenisk, rashygienisk rörelse. Denna rashygieniska rörelse drev inte endast fram tvångssteriliseringar i många västliga länder, utan utgjorde den idémässiga grunden för Förintelsen.

För Sveriges överklass och välutbildade befolkning representerade Tyskland essensen (kärnan) av den västliga kulturen. När Hitlerregimen visade upp sitt sanna ansikte uppstod därför delade meningar om vad detta innebar.

Den svenska regeringen kände till Förintelsen men valde att tiga

Inte vid något tillfälle informerade den svenska regeringen befolkningen om vad som pågick. Svensk press var inte ovetande om vad som hände med judarna, särskilt eftersom journalister fanns stationerade i Tyskland. Deras rapportering var naturligtvis censurerad i Berlin, men när de reste hem delgav de sina tidningar vad de visste.

Bild:

Genom tystnaden bidrog Sveriges och andra länders regeringar till att ge näring åt judarnas förhoppningar ”att allt inte kunde vara så farligt i lägren” och åt den övriga befolkningens visshet att ”skriverierna var överdrivna”. Tystnaden bekräftade även de tyska antagandena att andra stater accepterade deras politiska förehavanden stillatigande.

Den svenska regeringen varnade landets nyhetsredaktioner för att publicera reportage som kunde utgöra en risk för Sverige att upprätthålla sin neutralitet och säkerhet. Regeringen förbehöll sig rätten att beslagta tidningar som antog en antitysk hållning. 1940 inrättades Informationsstyrelsen för att kontrollera den information den svenska pressen mottog.

Liberaler som tidningsutgivaren Torgny Segerstedt förstod tidigt att Hitler inte endast undanröjde demokratin i Tyskland, men även hotade demokratin globalt. Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var den tidning som kritiserade Hitler skarpast, vilket regeringen under Per Albin Hansson inte kunde blunda för. Denna kritik var orsaken till att vissa utgåvor konfiskerades, eftersom den ansågs sprida ”horrorhistorier” om tyskarnas behandling av judarna.

Större framgång hade Arvid Fredborg, Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin mellan 1941 och 1943. Han kunde publicera sin bok Bakom Stålvallen 1943, i vilken han lyckades ge en täckande bild av judarnas öde och en uttömmande analys av situationen i Nazityskland.

Sveriges trovärdighet i de ockuperade länderna var hög

Amerikansk press citerade gärna svenska tidningsartiklar om Tyskland, därför att de tedde sig trovärdigare än information som härrörde från Washington eller London. En svensk bekräftelse på "Die Endlösung" (den slutgiltiga lösningen) skulle ha varit förstasidesmaterial i USA. Det skulle ha gjort det svårare för US State Department att bromsa hjälpen till judarna och det skulle ha hjälpt de amerikanska judarna till medvetenhet. Det fanns ingen orsak att anta att Sverige skulle sprida ovederhäftiga och osanna lögner om tyska förehavanden. Kanske skulle sådan propaganda ha fött fram större motstånd, kanske även givit tyskarna något att fundera över.

Medan de allierade västmakterna kämpade för att vinna kriget, sa de sig inte ha tillräckliga resurser att hjälpa judarna undan Förintelsen. Efter en konferens på Bermuda i april 1943 beslutade de att "judefrågan" var en sak för neutrala länder som Sverige och Schweiz. Sverige fick i uppdrag av de västallierade att hjälpa Europas judar. Per Albin Hansson och hans rådgivare insåg dessutom att Stalingrad, El Alamein och de amerikanska truppernas landsättning i Nordafrika var tecken på en vändpunkt i kriget.

Sverige börjar ta aktivt ansvar för de judiska flyktingarna

Den 15 april 1943 accepterade Sveriges riksdag Adler-Rudel-planen. I den erbjöds Sverige ta emot 20 000 judiska barn som var på flykt från det Tredje riket eller något av de ockuperade länderna.

Då den svenska regeringen insåg att ”Die Endlösung”, som beslutades av naziregimen vid Wannseekonferensen i januari 1942 och handlade om det systematiska folkmordet på Europas judar, även skulle drabba de danska judarna, ombads den svenske ambassadören i Berlin att framföra en förfrågan till tyskarna om Sverige fick ta sig an dem. Då inget svar kom från tyskarna beslutade man ändå att genomföra räddningsplanen.

Efter att krigslagar hade införts i Danmark den 27 augusti 1943 kungjorde den svenska regeringen den 3 oktober att alla danska judar var välkomna till Sverige. Nästan 7500 av de 8000 danska judarna begav sig på den farliga resan över sundet, ibland i bristfälliga fiskebåtar. Tyskarnas protester uteblev officiellt.

En av de fångar som flydde från Auschwitz-Birkenau, Rudolf Vrba, skrev i april 1944 ner sina upplevelser från utrotningslägret. Rapporten offentliggjordes strax därefter tillsammans med några andra vittnesmål i de s.k. Auschwitzprotokollen. I slutet av juni 1944, efter att ha tagit del av vittnesmålens berättelser, bestämde sig den svenska regeringen och kung Gustav V för att kungen skulle göra en direkt appell (vädjan) till den ungerske amiralen Horthy för att stoppa förföljelserna. Denna appell publicerades i juli 1944. Detta tillvägagångssätt anses ha haft stor betydelse för en förändring av Ungerns fortsatta politik. Hur kunde en appell från en relativt maktlös och åldrad kung åstadkomma denna effekt? Svaret var att Sverige på många områden bevakade ungerska intressen under andra världskriget och även varit Ungern behjälpligt under första världskriget.

Bild:

Raoul Wallenberg (1912 - 1947?) var en svensk diplomat. Som Sveriges särskilda sändebud i Budapest mellan juli och december 1944 utfärdade Wallenberg skyddspass och skyddade judar i byggnader som betecknades som svenskt territorium och räddade därmed tusentals liv.

Raoul Wallenberg utfärdar skyddspass

Sveriges legation i Budapest hade begärt förstärkning för att klara anstormningen av förföljda judar som sökte svenskt skydd efter den tyska ockupationen och deportationerna av judar från östra Ungern 1944. Legationen leddes av ministern Ivan Danielsson, medan legationssekreteraren Per Anger hade det direkta ansvaret för skyddsfrågorna.

Mot bakgrund av den försvårade situationen för Ungerns judar påverkade amerikanarna Sveriges regering att skicka ett särskilt sändebud till Budapest för att organisera en räddningsaktion. Mellan juli och december 1944 utfärdade Raoul Wallenberg skyddspass och skyddade judar i byggnader som betecknades som svenskt territorium och kunde därmed rädda tusentals liv.

Pressen sprider bilder från koncentrationslägren

Dagens Nyheter bröt sin självcensur och publicerade en artikel om Röda Korsets räddningsaktion i Ungern. Först under slutet av 1944 spred sig den brutala sanningen in i det västliga medvetandet. Bilderna från koncentrationslägren skakade dem som inte hade velat tro.

Efter danska och norska påtryckningar och planering räddades cirka 15 000 skandinaver och andra nationaliteter från koncentrationslägren i de tyskkontrollerade områdena av svenska Röda Korset i mars och april 1945. Efter den tyska kapitulationen räddades ytterligare 10 000 människor i maj och juni 1945. Folke Bernadotte ledde räddningsinsatserna med de ”Vita bussarna”. Namnet kommer av att bussarna var vita med röda kors för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål.

Varför ska vi idag bry oss om det som hände för så länge sedan?

Västmakterna och de neutrala länderna, däribland Sverige, bär stort ansvar för förtigandet av förföljelserna av judar och romer. I tider av ökande främlingsfientlighet är det viktigt att dra lärdomar av historien.
 

Litteratur:
Steven Koblik, The Stones Cry Out: Sweden's Response to the Persecution of the Jews, 1933-1945, United States Holocaust Memorial Museum, 1988
W.M. Carlgren, Svensk utrikespolitik 1939-1945, Allmänna förlaget, 1973
UD 1920, P50, Svenska Konsulatet, London, 23 febr. 1940
UD 1920, HP 1095, Budapest 21 juni 1944


Artikelns författare Lilian O. Montmar har bl.a. arbetat som gymnasieadjunkt i språk i en kommun med många olika kulturyttringar under 30 år.

Som en gemensam tråd genom hennes böcker löper frågor kring ursprung och identitet och vad som formar oss till de människor vi blir. Utöver sitt författarskap är hon verksam som tidningsskribent och föreläsare på bibliotek och i skolor. År 2002 hedrades hon med det österrikiska Luitpold-Sternpriset för Litteraturens Främjande.

Lilian O. Montmars senaste böcker:
Dimma över Albysjön, 2007 (finns även som e-bok och på mp3)
Solnedgången kan ingen ta ifrån mig, 2008 (finns även som e-bok och på mp3)
Kolonisterna på hjortronmyrarna, 2010
Maria Magdalena Mathsdotter, Kungen, samekvinnan och den franske pastorn, 2012

Se även andra artiklar och recensioner av och om författaren:
Bokrecensioner och mer information om författaren
Författarintervju i UR-play om boken Maria Magdalena Mathsdotter

Nyinvigning av minnesutställning om koncentrationslägret i Mauthausen
En annan version av artikeln i Tidningen Kulturen
Skallmätningen som ideologi
Vaccinera småbarnen mot nya folkmord

 

Text:
Lilian O. Montmar
,
adjunkt, författare
Publicerad: 30 oktober 2013
Uppdaterad: 18 oktober 2016