+ Visa hela artikelserien
M

Sverige under medeltiden, del 2 av 3: Sverige kristnas

I början av Sveriges medeltid kom kristna missionärer från Tyskland och England för att sprida sin tro. Under 1100-talet lät allt fler svenskar döpa sig. Klangen från klockorna i nybyggda kyrkor började höras i byarna.
Bild:

Kungen behövde kyrkans stöd för att ena riket. Del från en målning gjord av Gustaf Cederström (1845-1933).

Hela Sverige kristnades

Påven uppmuntrade tyska och engelska missionärer att kristna Sverige. Redan kring år 1000 sägs en svensk kung ha blivit döpt, Olof Skötkonung. Många stormän lät också döpa sig tidigt. Men först på 1100-talet vann missionen större framgång. Asagudarna Oden, Tor och andra var svåra att besegra, inte minst bland bönderna.

Ett sätt för missionärerna att visa att asagudarna inte längre hade någon kraft var att röja undan eller bränna det som var heligt för den gamla tron. Därför byggdes många av de nya kyrkorna på ställen där asagudarnas tempel stått.

Kungen behövde kyrkans stöd. Han kunde använda skrivkunniga och lärda präster och munkar för att nå ut till rikets alla delar. Om alla trodde på samma gud – Vite Krist - var risken för oro i landet mindre.

Hela landet kristnades långsamt under åren 1000 – 1200. Kyrkor och kloster hade nytta av att samarbeta med kungen. De slapp ifrån skatter till staten – och kunde själva ta upp tionde, en skatt som folket måste betala till kyrkan.

Användbara begrepp

Tionde: Extra skatt som bönder och borgare måste betala till kyrkan.

Biskop: Den högste kyrklige ledaren inom ett visst stift. I Sverige fanns under senmedeltiden sex stift: Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Västerås och Åbo.

Ärkebiskop: Den ledande biskopen. I varje kristet land fanns en sådan ärkebiskop.

Ämbetsman: En högre tjänstemän som arbetar för staten.

Kansler: Högre ämbetsman, som en minister.

Marsk: En slags militär överbefälhavare.

Fogde: En kunglig ämbetsman som bl.a. hade som uppgift att driva in skatt inom ett visst område åt kungen. Kungamakten hade flera fogdar som ansvarade för olika delar av landet..

Biskoparna var ofta med i kungens råd. Många av dem var släkt med olika kungar. År 1164 hade påven utnämnt den första svenska ärkebiskopen. Han fick sitt säte i Uppsala. Vid denna utnämning omtalas den svenska kungen för första gången som kung över både svear och götar. Från 1200-talets början kröntes kungarna (fick kungakronan) och smordes av ärkebiskopen med helig olja. Det var ett tecken på att kungen fått sitt ämbete inte bara av folket utan även av Gud.

Kring år 1300 regerade krönta kungar och drottningar i Sverige. Till sin hjälp hade de höga ämbetsmän. Kanslern skötte ekonomin och sände bud till de befästa borgarna från vilka kungens trogna fogdar övervakade undersåtarna runt hela riket. Marsken ledde hären med vilken kungen hade utbrett sitt välde från Göta älvs mynning i väster till Finlands gräns mot Ryssland i öster.

De första adelsmännen

Åtminstone sedan vikingatiden fanns det storbönder som ägde flera gårdar, ibland hela byar. Många av dem sågs som hövdingar i sin trakt. En del av dessa storgodsägare - men även andra - fick tjänst hos de första svenska kungarna. Varje kung behövde fogdar, sändebud och ledare för sina soldater. Många av de här rika och mäktiga personerna kom att kallas adelsmän.

Bild:

Kungen var beroende av stormännen för att kunna styra riket.

Kung Magnus Ladulås utfärdade nämligen en ny lag år 1280. I den gavs skattebefrielse åt alla som kunde ställa upp med rustning och stridshäst i krig. De bepansrade riddarna hade visat sin överlägsenhet i krigen ute i Europa. Nu ville även Sveriges kungar bygga upp en sådan armé.

Många rika stormän ställde själva upp som riddare eller skickade en eller flera andra riddare. Adelsmännen bildade det världsliga frälset (frälsta - befriade - från vanliga skatter). Även klostren och kyrkorna slapp betala skatt för sin jord. Prästerna utgjorde det andliga frälset.

Under 1300-talet blev den nya adeln ett hot mot kungens makt.

Kungamakt mot adelsmakt

Tre år gammal valdes Magnus Eriksson till kung. Det skedde i Uppsala 1319. Som vuxen regerade han Sverige från 1332-1365. Landet var fattigt och glest befolkat. Under detta århundrade drabbades Sverige liksom övriga nordiska riken långa perioder av svår missväxt och av den fruktansvärda pesten - digerdöden. Det ledde till kraftig folkminskning.

Redan tidigt fann Magnus att statens inkomster inte räckte för alla utgifter. De många borgar som byggts i slutet av 1200-talet var dyra att underhålla. I borgarna vaktade dessutom beväpnade yrkessoldater som kostade stora summor.

När Magnus Eriksson kom till makten i Sverige höll det danska riket på att falla sönder. Han lyckades därför köpa Skåne för en ofantligt stor mängd silver. Men han tvingades ta upp stora lån från utlandet för att klara betalningen. Samtidigt ökade de nya adelsmännen snabbt sina rikedomar och fick allt större inflytande.

Bild:

Biskoparna tillhörde prästeståndet och var de högsta kyrkliga ledarna i Sverige. Varje biskop ansvarade för ett stift. I Sverige fanns sex stift under senmedeltiden.

Kung Magnus försökte skaffa pengar genom att lägga beslag på stora jordar som ägts av den avlidne Bo Jonsson Grip (två tredjedelar av Sverige hade denne roffat åt sig.) Därmed började en kamp mellan kung och adel, som skulle fortsätta hela medeltiden. I början tycktes kungen segra. De förnämsta herrarna drevs i landsflykt. Men de kom tillbaka och hade då inbjudit en tysk furste, Albrekt av Mecklenburg, att bli svensk kung. Med en här av bepansrade riddare besegrade han Magnus Eriksson och besteg Sveriges tron.

De fyra stånden

Under senare delen av medeltiden skedde en indelning av folket I fyra grupper - fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Flest var bönderna - allmogen – som utgjorde minst 90 procent av landets befolkning. Borgarståndet bestod av köpmän och hantverkare i städerna.

Riksmöten – ett slag riksdagar – började anordnas från mitten av 1400-talet och troligen kallades företrädare för alla fyra stånden till åtminstone en del av dem. Varje adelssläkt skickade sin huvudman. De övriga stånden skickade representanter - för prästeståndet kom biskoparna och ett antal präster. Stånden sammanträdde var för sig och hade en röst var när riksmötet skulle besluta. Endast män deltog.
 

Heliga Birgitta

Birgitta Birgersdotter (död 1373) gifte sig med adelsmannen Ulf Gudmarsson. Hon födde åtta barn och gjorde1ånga pilgrimsresor, bl.a. till Jerusalem.

I sina nedskrivna uppenbarelser talade hon med Jungfru Maria och Jesus. Hon inrättade en klosterorden och började bygga ett kloster i Vadstena.

Utifrån sina uppenbarelser kritiserade hon häftigt kung Magnus Eriksson. Av påven blev hon senare förklarad som helgon. Idag är hon mest känd som heliga Birgitta.

Uppgifter och frågor

  1. Vad måste kungarna göra för att Sverige skulle bli ett enat rike?
     
  2. Hur fick Sverige en adelsklass?
     
  3. Vilka var de fyra stånden?
     
  4. Vad hade de fyra stånden för funktion på ett riksmöte?


Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till bl.a. Direkt Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår i läroboken Direkt Historia.

Publicerad: 21 februari 2016
Uppdaterad: 22 november 2016

Annons