+ Visa hela artikelserien
M

Slaveriet och triangelhandeln, del 4 : Saint Barthélemy - den svenska slavön

Under 1700-talet gjorde även Sverige upprepade försök att skaffa sig en koloni. Till slut, 1784, lyckades den svenske kungen Gustav III köpa den lilla ön Saint Barthélemy från Frankrike. Redan vid köpet fanns slaveri på ön, men antalet slavar ökade kraftigt under det svenska styret.
Bild:

På den svenska kolonin på ön Saint Barthélemy fanns svenskägda slavar och en av Västindiens bästa hamnar som användes flitigt av slavskepp från många olika nationer. Okänd konstnär från tidigt 1800-tal.

Slavarna fick bygga den nya huvudstaden, Gustavia, och användes sedan för att hålla igång arbete och ekonomi.

Saint Barthélemy hade en av Västindiens bästa hamnar och därför satsade kungen och hans kompanjoner på att göra ön till en vikig knutpunkt för handel. De startade ett aktiebolag som bland annat skulle importera slavar och sälja dem till andra länders kolonier. De flesta afrikaner som fördes med skepp till Saint Barthélemy fick därför fortsätta resan efter att ha lastats på ett nytt fartyg.

Lagstiftningen på Saint Barthélemy gjorde tydlig skillnad mellan den vita befolkningen och de afrikanska slavarna. Slavar fick till exempel inte vara utomhus efter nio på kvällen eller samlas i grupp efter arbetstid.

Straffen för brott mot reglerna var brutala, så som piskning, brännmärkning och bärande av halsjärn. En slav som slog sin ägare på den svenska slavön kunde straffas med döden. Många försökte rymma, men de var ett livsfarligt beslut. På de flesta håll, inklusive på Saint Barthélemy, bestraffades rymning hårt.

Bild:

Hamninloppet i Gustavia, Saint-Barthélemy, som det ser ut idag.

Bild:

I svensköns egen tidning annonserade man ut ”upphittade” afrikaner. Svarta personer som inte kunde identifiera sig eller bevisa sin frihet räknades som förrymda slavar. Om ingen ägare hörts av inom tre månader såldes de och pengarna gick till den svenske kungen.


Utdrag från en skrivelse från öns notarius publicus Dahlbeck till hovkanslern Wetterstedt (1821):

"På sidan av promenadgatan i Gustavia sitter den svenska guvernörsfamiljen med ’Herr Landshövdingen’ Norderling i spetsen. Där fanns också chefen för öns militär, platsmajoren Haasum, tillika gift med guvernörens dotter. En liten svart pojke utan hatt kommer vandrande förbi guvernörsfamiljen. Han leder en häst och tillfrågas av guvernören om vem som äger hästen. Pojken som gick på andra sidan av hästen såg inte guvernören eller förstod inte frågan. Han frågade: ’vad vill ni mig’. Det räckte för att platsmajoren utan vidare anledning hoppade fram och tog tag i gossens öron och bultade ansiktet mot jorden en god stund. Guvernören hjälpte till och slog på pojken med sin käpp."

Sverige var bland de sista i Europa med att avskaffa slaveriet

Kunskapen om slavhandelns grymheter var tillgängliga även i Sverige i slutet av 1700-talet. Flera slaverikritiska böcker gavs ut i svensk översättning och tidningsartiklar om övergreppen under slavhandeln publicerades i ledande svenska tidningar. När anti-slaverirörelsen växte fram i England rapporterade tidningarna om det. Men man höll däremot tyst om Sveriges egen roll i slavhandeln.

I tidningen Dagligt Allehanda, som bland annat lästes på kungliga slottet, skrev man den 16 november 1786: ”Det är en skam för den upplysta werlden, at slafhandel ännu drifwes äfwen utaf de folkslag, hwilka bekänna sig till Christendomen.” Samtidigt utfärdas nya kungliga privilegier som uppmuntrade till fortsatt slavhandel på Saint Barthélemy.

När den engelska antislaverirörelsen (se Motstånd) kontaktade kung Gustav III år 1788 svarade kungen att han ”aldrig hört talas om, att någon köpman från hans land tagit del” i slavhandel. Han lovade också att han skulle göra allt för att svenska köpmän även i fortsättningen skulle ”hålla sig obefläckade därav.”

Det brittiska beslutet att förbjuda slavhandeln 1807 hade ingen omedelbar effekt på Sverige. Tvärtom utfärdade de svenska guvernörerna på Saint Barthélemy flera nya skeppspass för slavexpeditioner.

Bland vanligt folk fanns knappast någon opinion mot slaveriet. Kanske för att slavforten och plantagerna låg långt från Sverige vilket antagligen gjorde det lättare att blunda för de grymheter som begicks.

Illegala affärer

Först då slavhandeln fördömdes gemensamt av ett stort antal europeiska stater 1814 drog Sverige ner på den officiella slavtrafiken på Saint Barthélemy. Men man fortsatte att utrusta och reparera slavfartyg på ön och Femöarna, en svensk ögrupp utanför Saint Barthélemy, blev en populär illegal omlastningsplats för slavfartyg.

Britterna fortsatte att stöta på det svenska utrikesdepartementet ända fram till 1830-talet. Som resultat av brittiska påtryckningar bestämde riksdagen 1823 att svenska fartyg skulle förlora svenskt beskydd om de sysslade med slavhandel. Några år senare, 1830, infördes dödsstraff för slavhandlare. Men det gjordes undantag i lagen för den interna slavhandeln ”för husbehov” på Saint Barthélemy.

Svenskt ointresse

Slaveriet på Saint Barthélemy uppmärksammades knappast alls i Sverige förrän 1840. Det året kom en delegation från den brittiska antislaverirörelsen till Sveriges för att prata med politiker och andra ledande personligheter. Resultatet blev att en liten grupp svenskar startade en kampanj för slaveriets avskaffande. Till slut fick man stöd i riksdagen för att avskaffa slaveriet på svenskt område, men inte förrän man hade råd att ersätta slavägarna för deras ekonomiska förluster.

Inte förrän 1845 tyckte riksdagen att de hade råd att avsätta pengar till slavägarna, så att de skulle ha råd att förlora sina slavar. Den 9 oktober 1847 förklarades slaveriet i Sverige officiellt avskaffat och alla slavar på Saint Barthélemy blev fria.
 

Text: Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige

Materialet har tidigare varit en del av skolmaterialet ”Slaveri då och nu – Rätten till frihet” som getts ut av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige i samband med ett informationsprojekt om Sveriges roll i det transatlantiska slaveriet och om nutida slaveri. Bakgrunden är att regeringen i juli 2007 beslutade att delegationen tillsammans med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering skulle genomföra kommunikations- och kunskapshöjande aktiviteter till minne av att det är 200 år sedan den transatlantiska slavhandeln avskaffades.
 

Läs mer om

Publicerad: 22 augusti 2013
Uppdaterad: 15 november 2016