S

Skotsk nationalism - en historisk tillbakablick

Den skotska nationalismen har sina rötter i sederna och kulturen från tiden före 1745. I slaget vid Culloden 1746 led de skotska klanerna nederlag mot engelsmännen. Följden blev att den skotska nationen genomgick en fullkomlig omvandling. Klanhövdingarnas makt förintades. Skottlands isolering bröts.
Bild:

Slaget vid Culloden 1746 blev ett bittert nederlag för de skotska frihetskämparna. Del från en målning gjord av David Morier (1705-1770).

Skottland blir en del av Storbritannien

Kungariket Skottland var en självständig stat fram till 1707, men hade tidigare varit i en personalunion med kungarikena England och Irland sedan början av 1600-talet. Den 1 maj 1707 trädde Skottland motvilligt in i en realunion med England för att skapa det förenade Kungariket Storbritannien. Denna union var ett resultat av unionsavtalet 1706 och som antogs genom Unionsakterna och godkändes av parlamenten i båda länderna, trots omfattande protester över hela Skottland.

Skotsk nationalism idag

I dagens Skottland finns en stark nationalism. Trots att Skottland inte längre är en separat suverän stat, diskuteras fortfarande frågor kring decentralisering och självständighet. Det visade sig inte minst vid folkomröstningen 1997 om ökat skotskt självstyre varefter man (1999) återupprättade det skotska parlamentet.  Efter skapandet av det decentraliserade skotska parlamentet 1999, valdes den första pro-självständiga skotska regeringen 2007 när Scottish National Party (SNP) bildade en minoritetsregering. SNP förespråkar bland annat en folkomröstning om självständighet för Skottland.

Den skotska nationalismens ursprung

Den skotska nationalismen har sina rötter i sederna och kulturen från tiden före 1745. I slaget vid Culloden 1746 led de skotska klanerna nederlag mot engelsmännen. Följden blev att den skotska nationen genomgick en fullkomlig omvandling. Klanhövdingarnas makt förintades. Skottlands isolering bröts. Detta medförde att handel och industri växte till och att Skottland förvandlades från feodalstat till ett samhälle där moderna ideal rådde.

Bonnie Prince Charlie

"Bonnie Prince Charlie" är det namn Karl Edvard Stuart fick under sina romantiska äventyr på det skotska höglandet. Länge kom han att leva i skotska ballader som en av huvudgestalterna från händelserna "år 45". Författaren Walter Scott som hämtade mycket stoff från skotsk historia och folklore, hade träffat personer som känt prins Charlie. De hade blivit djupt fästade vid honom, berättar Scott. Prins Charles hade gjort ett vansinnigt försök att fördriva den hannoverska dynastin från den engelska tronen. I detta försök stöddes han av ett antal skotska klanhövdingar. Prins Charles anhängare kom att kallas jakobiner.

Prins Charlie misslyckades i sina planer och tvingades fly till ögruppen Hebriderna utanför Skottlands västkust. Förföljarna var honom i hälarna. En hög belöning var satt på hans huvud. Men trots befolkningens fattigdom var det ingen som förrådde honom. De som hjälpte honom, eller någon annan som varit inblandad i upproret, riskerade dödsstraff. Men det avskräckte inte lokalbefolkningen. En bland dem som hjälpte prins Charlie att komma undan var höglandsflickan Flora MacDonald.

Bild:

Karta som visar Skottland (rött) som en del av Storbritannien (beige).

Efterspelet till slaget vid Culloden

Händelserna vid efterspelet till slaget vid Culloden kan sägas tillhöra det skotska nationaleposet. Ingen händelse i skottarnas historia har väckt mer laddade känslor än Culloden. Då gick för ett tag den skotska nationella kulturen - åtminstone i högländerna - mot sin undergång.

De segrande engelsmännen mördade inte bara de flyende klanmännen utan också kvinnor och barn. Mördandet började redan på mooren (heden) direkt efter slaget. Den engelske generalen hertigen av Cumberland kom att gå till historien som "The Butcher" (Slaktaren). Hertigen gav order om att alla stugor i trakten skulle genomsökas efter rebeller.

Högländarna betraktades som ett primitivt folk, underlägsna i seder, språk, kläder och i socialt leverne överhuvudtaget. Man kan faktiskt här tala om etnisk rensning från engelsmännens sida. Cumberland diskuterade "den slutliga lösningen" på höglandsproblemet. Hertigen avsåg att en gång för alla krossa den jakobinska rörelsen. Därför ville han bryta de skotska klanhövdingarnas makt. Landet skulle "ödeläggas" och den gamla skotska höglandskulturen förstöras. Det blev förbjudet att bära de gamla skotska nationaldräkterna med kilt och plaid. Såväl gamla slott som bondstugor brändes. Alla som varit inblandade i upproret jagades hänsynslöst. Många avrättades och deras huvuden sattes upp på stadsmurarna till de skotska städerna eller på Temple Bar i London.

Prinsen själv flydde ut på mooren, den skotska heden, med en belöning på 30.000 pund på sitt huvud. "Butcher" Cumberland hade proklamerat att varje person som hjälpte de flyende rebellerna var hemfallna till dödsstraff. Men prinsen hade många anhängare och vänner i högländerna, som var beredda att riskera livet för honom. Tack vare högländarnas offervilja räddades prinsen.

Skottland före 1745

Skottland var vid mitten av 1700-talet ett samhälle där stor skillnad rådde mellan den gamla höglandskulturen och den moderna engelskpåverkade låglandskulturen. Högländerna var ännu ett stamsamhälle uppdelat mellan olika klanhövdingar. Klansystemet innebar att hövdingen inom sitt område hade stor självständighet. De olika klanerna hade också under historiens gång ofta fört kring mot varandra. Dessa strider hade inte sällan sitt ursprung i boskapsstölder från andra klaner. Klanhövdingen utövade ännu vid förra delen av 1700-talet stor makt. Han tolkade lagarna. Det var hans plikt att leda klanen i fred och krig. Ingen av klanmedlemmarna ifrågasatte detta system. Klanhövdingen bemöttes med mycket stor respekt av de övriga i klanen. Han ansåg sig också ha ett speciellt ansvar för dem som bodde på hans ägor. Klanens överhuvud var förpliktad att ta hand om alla sina medlemmar. Enligt de gamla berättelserna hade ursprungligen alla klanmedlemmar samma förfader.

Livet för den vanlige högländaren var ofta hårt och slitsamt. Familjerna var stora och de bodde i små stugor, där höns och andra husdjur gick in och ut. Stugan hade torvtak och en eldstad. Högländarens värld var full av historier, legender och övernaturliga makter.

Medan klanstrukturen ännu dominerade livet i högländerna, började regeringen i London utöva sin kontroll över klanerna. Engelsmännen försökte avväpna klanmedlemmarna och de började bygga fort, vägar och broar. Vid denna tid fanns inga allmänna vägar, utan stigar där man kunde rida. Detta gällde även för huvudstråket mellan högländernas huvudstad Inverness och överfarten mot ögruppen Hebriderna med närmaste ön Skye i väster.

Bild:

Porträtt av Flora MacDonald (1722-1790). Målning gjord av Allan Ramsay (1713–1784).

Flora MacDonald

Flora Macdonald var enligt legenderna en okomplicerad ung höglandsflicka. Genom slumpen hamnade hon i de stora politiska händelsernas centrum. Flora var vid denna tid 22 år. Hon hade vuxit upp i en politiskt laddad miljö, där klanerna och de politiska striderna påverkat livet för varje man, kvinna och barn. Hon tillhörde klanen Donald på västra delen av de skotska högländerna, där även Inre och Yttre Hebriderna ingick. Människorna där var stolta över sin klan. Förfädernas traditioner hölls levande och Flora kunde sjunga många av de gamla gaeliska folksångerna.

Nyheten om prins Charlie och jakobinernas ankomst till högländerna spred sig över berg och dalar. Skulle klanerna stödja honom eller inte? Många klaner slöt upp bakom prinsen - dock inte alla. Den 16 april 1746 krossade hertigen av Cumberland, genom sin seger vid Culloden, fullständigt prinsens höglandsarmé.

I en öppen båt på väg mot Skye, den av öarna i Inre Hebriderna som ligger närmast fastlandet, fanns förutom några sjömän, Flora MacDonald, hennes kusin Neil MacEachain, och Floras irländska hjälp, Betty Burke. Den som betraktade Betty Burke närmare skulle se att hon mer liknade en man i förklädnad. Det var i själva verket prins Charlie på flykt undan "Butcher" Cumberlands spårhundar. Oväder och åska hade gjort överresan svår. Men roddarna var sjövana och prinsen hjälpte till att hålla modet uppe.

Sedan fortsatte prinsen, med Floras hjälp, sin flykt på ön Skye. Men Flora begick misstaget att låta båten med besättning återvända till fastlandet. Besättningen blev uppfångad av den patrullerande militären och tvingades under hot om tortyr att avslöja prinsens flyktväg. Nätet drogs ihop mer och mer runt honom. Från kulle till kulle smög han sig fram. Han vågade inte ens tända en eld för att laga mat. Till slut blev han upplockad av två franska krigsfartyg och förd i säkerhet.

Flora MacDonald däremot blev tillfångatagen. Allt medan jakobinerna jagades hänsynslöst, satt hon fängslad på skeppet HMS Furnace. Såväl vuxna som barn dödades och deras hus brändes. Landet härjades svårt. Flora blev förhörd av en högländare vid namn Campbell. Han behandlade henne med respekt. Hon fick tillåtelse att gå iland och träffa sin mor, men de fick inte tala gaeliska. Hela tiden riskerade hon att föras till London, ställas inför rätta och bli avrättad. När prinsen lämnade Hebriderna, satt Flora - som räddat honom - fänglsad på HMS Bridgewater. Men hon blev benådad.

Trettio år senare gjorde de berömda samhällsskildrarna Ben Johnson och Samuel Boswell en resa i högländerna där de träffade Flora Macdonald. De beskriver henne som "en späd kvinna med förfinat yttre".

Ur: Th. Garnett, Resa genom Skottska Högländerna och en del af Hebriderna, Stockholm, 1819.

Strider mellan klanerna i historisk tid

I början på 1800-talet gjode en engelsk naturvetare en resa i de skotska högländerna. Han beskrev de historiska platserna och de sociala förhållandena på de platser han besökte. Resan gjordes alltså efter det att klanväldet krossats vid 1700-talets mitt. Men ännu får man bilden av det gamla skotska högländerna. Han beskriver exempelvis striderna klanerna emellan i de gamla högländerna:

Den tygellösa och oroliga Klanen Mac Gregor, som hade sin boning i dalen Glenorchay, överföll det nedra landet i Dunbartonshire, förhärjade det, och förnyade dessa strövtåg flera gånger […]. En av de överblivna colquhunnerna, som nu blivit överhuvud för famljen, vände sig till konung Jakob VI, för att erhålla hjälp och bistånd mot denna blodtörstiga klan. För att uppväcka konungens medlidande, framställde han för honom en mängd fruntimmer, av vilka var och en bar en blodig klädnad, som någon av dess mördade vänner eller anförvanter burit. Detta verkade. Klanen Mac Gregor förklarades i akt, såsom ett band stråtrövare och mördare.

Vår upptäcktsresande besöker också ett hem i högländerna:

Från det vardagliga livet i Högländerna

Vi gjorde ett besök i en av dessa hyddor. Husmodern hade åtta levande barn, vilka mannen föder och hon kläder; ty i Högländerna tillhör förfärdigandet av beklädningen vanligen fruntimmerna. Dessa människors levnadssätt är ganska enkelt. Mjölk, havrermjöl, potatis, fiskar ur ån, sill från Loch-Loung eller Loch Fyne, då och då litet fårkött. Detta utgör deras egentliga näring.

Mindre kan man ursäkta Bergsskottanras böjelse för starka drycker vid dylika tillfällen [begravningar]. Sällan eller aldrig sker en dylik sammankomst, utan att man berusar sig av whisky, landets käraste dryck. Här, så väl som på andra ställen, är ett glas whisky det första man tager om morgonen; man måste det, om man vore än så ovan; ty Bergsskotten skulle tro sig illa uppfylla gästfrihetens plikter, om han släppte sin gäst nykter ifrån sig.

Överallt, varest man gör besök, blir man trakterad med starka drycker, utom i de ringaste kojor, varest man får mjölk. Dessa kojor är de eländigaste boningar. De uppföras av runda stenar, utan något murbruk, och är betäckta med torv, stundom med ljung.

I Dalmay såg vi för första gången en kvinna, som hopfäste sin klädning med ett brett cirkelrunt silverlås, av tre tums diameter. Dylika brukas mycket i Högländerna, och silvret har vanligen blivit taget ur de gamla gravhögarna.

Om middagen lämnade vi prästhuset i Glenorchay, för att fortsätta vår färd till Oban. Herr Mac Intire ledsagade oss över två mil till Tayuilt, varest vi åt middag. Det var en högst romantisk nejd, som vi genomreste. Vägen gick utmed Loch Awes stränder och jämte den sköna forsande strömmen, som störtar ur sjöns norra ända, för att falla i Loch Etive. Till höger reste sig vilda berg, vilkas sidor var skogsbeväxta, under det deras nakna toppar var kransade med moln, vilkas vatten i sköna cascader störtade sig utför kullarna. Till vänster låg sjön med alla sina tjusande öar. På en halvö ligger det nu förfallna slottet Kilchurn.

Om Boskapsstölder

Den obetydligaste förevändning var god nog, att uppväcka ett krig, vars egentliga grund var rovlystnad. Dessa rövartåg företogs med största försiktighet. Konsten att stjäla var satt i system, och att utöva den, hölls varken för skam eller brott. Tvärtom ansåg hövdingarna det som sin egentliga kallelse, och bad himlen, vid ett anslag mot nästans egendom, lika ivrigt om välsignelse, som om det varit den lovligaste gärning. "Herre", var dessa anförares vanliga bordsbön , "vänd upp och ned på världen, på det krigsmannen må ha något att leva utav." Det huvudsakliga föremålet för rovlystnaden var boskapen, till vars förvarande man träffat många sinnrika anstalter. Blev den likväl stulen, så ägde detta folk en beundransvärd skicklighet att uppspana den. Så snart förlusten var kunnig, uppbröt alla i full rustning, och följde boskapens spår hela dussin mil. Med förvånande noggrannhet visste de skilja mellan spåren efter egen och främmande boskap. Med samma säkerhet, som hunden förföljer villebrådet, förföljde de rövarna från klan tilll klan, och där spåret upphörde, anfölls jordägaren med sådant raseri, att han måste vara glad att antingen återge eller ersätta rovet.

[Men, menar vår resenär, tiderna är bättre när det fördärvliga klansystemet avvecklats]

Dessa tider är ej mer Feudalförfattningens upphörande och lagarnas till alla folkklasser utsträckta hägn, har berövat hövdingarna största delen av sin makt, och förmodligen skall även snart denna vrå av jorden kunna räknas till de civiliserade länderna.

Pacificeringen av Högländerna

Landet var fordom en ordentlig rövar-fristad, och så länge det förblev i sin ursprungliga vildhet, kunde hövdingarna i all säkerhet draga ut och plundra. Så litet aktades lagarna här, att först efter den sista rebellionen [1746] en gräns sattes för denna sed. Det så kallade Blackmail indrevs av flera Hövdingar, med skamlös djärvhet, av stora landstycken; den som betalade det, behöll sin egendom i fred; men den som underlät det, måste plikta därför. Bland dessa rövare var Rob Roy Mac Gregor och Barriadale de namnkunnigaste. Långt ifrån att Högländarna skulle ansett ett stråtröveri för något skändligt, ansåg de det för ett slags galanteri, varmed de uppvaktade sina älskarinnor.

Slutligen bidrog anläggningen av fästningar, med ständig garnison, att omskapa dessa rövare till fredliga undersåtar. Dessa fästningar var Fort George i öster, Fort William mitt uti och Fort Augustus i väster. Nu tjänar de huvudsakligen att skydda landet för rövarband [...]. För några år sedan satte ett dylikt, som bestod av spetsbovar och mördare, hela nejden i förskräckelse. Slutligen lyckades det de tre fästningarnas förenade besättningar, att, sedan det jagat länge från det ena svalget till det andra, fastta de förnämsta, som dels deporterades, dels hängdes. Sedan denna tiden har landet varit fullkomligt lungt.

En annan välgärning, som vanns genom dessa fästningar och vägar, var landets civilisation. Engelska besättningarna och de resande, som nu genomfar landet, gav exempel av finare och mildare seder, och hjälpte till att uttränga de fördomar, till Hövdingarnas förmån, som klansystemet infört. Även det Engelska språket blev därigenom infört.

Om Höglandsdräkten

Den Högländska dräkten är här vanligare, än i något av de distrikt vi genomrest. Den består av en kort jacka av tartan eller ylletyg, som är vävd i fyrkanter, som skiftar med de skarpaste färger, huvudsakligen grönt och rött; av Philabeg, eller Kilt, ett slags kort underrock av samma tyg, som räcker mitt på tjockbenet, av halvstrumpor, som ej räcker till knäet, och är bundna eller vävda i röda och vita tärningar. I sin fulla ståt ha de en pung av utter- eller andra djurskinn, hängande framför sig, vari de bär sin tobak och sina pengar. Sin mantel eller plaid av tartan vet de med mycket behag kasta över skuldrorna; men i regnväder kan de svepa sig däri helt och hållet.

[Drivkraften i Walter Scotts skrivande var kärleken till Skottlands historia. I sin ungdom hade Scott träffat flera av huvudpersonerna i 1745 års uppror. Dessa kom att stå modell för figurerna i romanen Waverly. Realistiskt skildras det skotska samhället före 1745. Scott målar upp den fattiga skotska landsbygden, klanhövdinens borg, boskapstjuvar, dryckeslag och vandringar i högländerna.]

Från gränstrakten mellan lågländerna och högländerna

Under det Waverly red framåt, stapplade här och där en gubbe, lika mycket krökt av mödor som av år, med ögonen rödsprängda av ålder och rök, till dörren av sin koja för att betrakta främlingens dräkt samt hästarnas utseende. Tre eller fyra av byns flickor, som med ämbar och baljor på sina huvuden återkom från brunnen eller bäcken, utgjorde behagligare företeelser, med sina tunna, korta klänningar och sin enda kjortel, sina bara armar och ben och fötter, sitt obetäckta huvud och flätade hår. Boningshuset, som tycktes bestå av två eller tre smala, med branta tak försedda, byggnader, vilka i räta vinklar utsköt från varandra, bildade ena sidan av gården. Där fanns skottgluggar för musköter och de nedre fönstren hade järngaller, sannolikt för att motstå ett strövtåg av det angränsande höglandets cateraner [rövare] [Waverly talar med sin värds dotter, när han stigit upp på morgonen].

"En trupp cateraner har överfallit oss förliden natt och bortfört alla våra mjölkkor."
"En trupp cateraner?"
"Ja, rövare från de angränsade Högländerna. Vi brukade vara alldeles fria från dem, så länge vi betalade ett slags skatt till Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr; men min far ansåg det ovärdigt att längre betala den, och så har denna olycka drabbat oss. De stjäl aldrig ett enda kreatur av någon, som betalar black-mail till Vich Ian Vohr."
"Och vad är black-mail?"
"Ett slags skyddsskatt, som godsägarna i en del av lågländerna, som ligger närmast högländerna, betalar till en högländsk hövding, för att han varken själv skall tillfoga dem någon skada eller tillåta, att det sker av någon annan. Om er boskap då blir bortstulen, behöver ni blott underätta honom därom, så skaffar han tillbaka den eller också bemäktigar han sig kreatur på något avlägset ställe, som är i ovänskap med honom, och ger dem åt er som en gottgörelse för er förlust.
Då jag var en tio års flicka, stod en skärmytsling mellan ett tjog av dem och min far samt hans tjänare, som förskansat sig inom huset, och de angripande var så nära, att kulorna krossade flera rutor i norra fönstren. Tre högländare dödades, och betjäningen inbar dem, insvepta i deras plaider, och lade dem på stengolvet i förstugan; morgonen därpå kom deras hustrur och döttrar, slående ihop händerna och skrikande snarare än sjungande coronach [dödsången]; de bortbar liken, under det säckpipor blåstes framför dem. På hela sex veckors tid kunde jag ej sova utan att spritta upp och tycka mig höra dessa förfärliga skrik samt se de döda kropparna ligga på trappstegen, stela och inhöljda i sina blodiga tartaner."

Mr Bradwardine fortfor att omtala så många märkvärdiga omständigheter rörande denna partriarkaliska folktstams sedvanor och bruk, att Edwards nyfikenhet var på det högsta retad, och han frågade, huruvida det var möjligt att med trygghet kunna göra en utflykt inåt de angränsande högländerna, vilkas mörka bergmur redan väckt hans önskan att intränga bakom densamma.

Medan de samtalade härom, öppnades hastigt dörren och en fullt beväpnad högländare inträdde i rummet, införd av Saunders Saunderson. Hade inte Saunders med sin vanliga avmätta hållning spelat rollen, av ceremonimästare åt denna krigiska uppenbarelse, och mr Bradwardine eller Rosa visat någon sinnesrörelse, skulle Edward säkert ansett inträngandet fientligt. Men även nu studsade han vid anblicken av vad han aldrig förr sett, en högländare i sin nationaldräkt.

Gaelen [högländaren] var en undersätsig, starkt bygd och mörklagd karl, vars i vida veck fallande plaid ökade det utseende av styrka som hans gestalt utvisade. Hans korta kolt eller kjortel visade hans seniga lemmar; getskinnspungen med dess vanliga sidokamtater, en dolk och en stålbeslagen pistol, hängde framtill; hans mössa var prydd med en kort fjäder, som tillkännagav hans anspråk på att bemötas som en duinhé-wassel eller ett slags herreman. Ett brett svärd hängde vid hans sida, en sköld på hans axel, och en lång spansk fågelbössa vilade i hans ena hand.

Vår hjälte, som kände sin nyfikenhet eggad vid tanken på att besöka en högländsk rövares håla, var likväl så försiktig, att han frågade sig, huruvida hans ledsagare var att lita på. Man försäkrade honom att inbjudan ej skulle skett, om den ringaste fara varit i fråga. Vår hjälte begav sig då iväg, beledsagad av sin nye vän Evan Dhu samt två vilda högländare, som var Evans följeslagare och av vilka den ene bar på axeln en på en lång stång fäst bila, som kallades en Lochaberyxa.

På Edwards fråga underrättade Evan honom, att denna krigiska eskort var fullkomligt obehövlig som skyddsvakt, utan blott medföljde, såsom han sade, i det han med värdighet svepte omkring sig och ordnade sin plaid, på det han skulle kunna visa sig på Tully-Veolan på ett passande sätt och såsom det tillkom Vich Ian Vohrs fosterbroder. "Ack, om ni, sachsiske duinhé-wassel [engelske herre] blott såg hövdingen själv med sin svans efter sig!"
"Med sin svans efter sig?" upprepade Edward förundrad.
"Ja - det vill säga med alla hans vanliga följeslagare, då han besöker någon av hans egen rang. Först har vi", fortfor han, i det han stannade och med stolthet rättade på sig, medan han på fingrarna överräknade de personer, som utgjorde hövdingens svit, "först har vi hans hanchman eller högra hand; sen hans bhaird eller poet; hans bladier eller talare, som hälsar förnäma personer, han besöker; hans vapendragare att bära hans svärd, hans sköld och hans bössa; hans gilly-casfliuch, som bär honom på ryggen över rännilar och bäckar; hans gilly-comstrian, som leder hans häst vid tygeln på branta och svåra stigar; hans gilly-trushharmsk att bära hans kappsäck; vidare piparen och underpiparen samt kanske ett dussin raska gossar dessutom, som ej ha någon befattning, utan blott följer hövdingen och fullgör hans nåds befallningar."


Litteratur:
Jeremy Black, Culloden and the '45, Sutton, 1990
Hugh Douglas, Flora MacDonald, Mandarin, 1995
Erik Frykman, Skottland, Norstedt, 1918
Th. Garnett, Resa genom skottska högländerna, Grahn, 1819
Barbara Ker Wilson, Scottish Folk-tales and legends, New York, u.å.
Alexander MacGregor, The Flora MacDonald story, Lang Syne, 1989
John Prebble, Culloden, Atlantis, 1990
Walter Scott, Waverly, Beijer, 1888
T.C. Smout, A History of the Scottish People, Fontana Press, 1985

Text:
Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm
,
författare
Publicerad: 26 februari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016