L

Sjukvården förändras - viktiga medicinska framsteg under 1800-talet och 1900-talet

En operation i början av 1800-talet var ett skräckfyllt vågspel. Ett vanligt ingrepp var amputation av en arm eller ett ben. När operatören gjorde sitt jobb, gällde det att ha några starka karlar som kunde hålla den vilt fäktande och vrålande patienten i ett fast grepp. Naturligtvis ville alla att operationen skulle gå fort, därför sa man att en bra kirurg var lika med en snabb kirurg. De skickligaste kapade ett lårben på bara ett par minuter!
Bild:

Operation i slutet av 1800-talet.

Bedövningsmedel fanns, om än inte särskilt effektiva. Vanligast var brännvin, men giftiga ångor (som även gjorde kirurgen yr!) förekom också. Det äldsta smärtstillande läkemedel (tidigt 1800-tal) som används än i dag är opium ur vilket man lite senare utvann morfin. Men morfin gjorde inte bara patienten lugn och smärtfri, utan också beroende. Många blev narkomaner efter sjukhusvistelserna.

Därför var glädjen stor när ett smärtstillande läkemedel utan beroendeframkallande effekt hittades. Medlet, som kom på 1840-talet, var eter – en färglös vätska som droppades på en duk lagd över patientens ansikte. På mindre än en minut hade den sjuke domnat bort och kände sedan ingenting av behandlingen. Sövning med eter var den vanligaste narkosmetoden i mer än hundra år.

Ingen smärta men ökad risk för infektion

De allt bättre bedövningsmedlen befriade visserligen patienten från smärta, men i stället ökade risken för att han eller hon skulle dö av de svåra infektioner som blev följden av att större och besvärligare ingrepp kunde utföras. Vid just amputationer dog mer än hälften av de behandlade!

På 1860-talet ökade kunskapen om infektioner, sedan den franske kemisten Louis Pasteur upptäckt förruttnelseprocessen i organiska vätskor, till exempel sår. Ett exempel är den brittiske läkare som fick vården av en elvaårig trafikskadad pojke. På ena benet stack benpipan fram. Läkaren lade pojkens benbitar i ordning och täckte såret med bindor indränkta i karbolsyra, en vätska som användes mot illaluktande avloppsvatten.

När bandaget några dagar senare togs bort, hade en fin sårskorpa bildats. Av det stinkande var som tidigare varit så vanligt i sår fanns inte ett spår. Tydligen hade något osynligt och farligt förintats av karbolsyran. Därför beordrade läkaren att alla kirurger skulle tvätta händerna med karbolsyra före operation.

Bild:

De allt bättre bedövningsmedlen befriade visserligen patienten från smärta, men i stället ökade risken för att han eller hon skulle dö av de svåra infektioner som blev följden av att större och besvärligare ingrepp kunde utföras.

Kunskapen om blodgrupper gav säkrare operationer

Lyckades själva operationen dog patienten inte sällan av blodförlust i stället. Blodtransfusion (blodöverföring) hade man försökt genomföra redan på 1600-talet. Men på den tiden var det ett ytterst riskfyllt företag eftersom ingen visste något om blodgrupper. Hade man tur ”godkände” mottagarens kropp givarens blod. Om inte var det nya blodet ett dödligt gift.

Från början av 1900-talet visste forskarna mer och sedan 1940-talet, när blodtransfusioner blev vardagsarbete, finns på de flesta svenska sjukhus en ”blodbank” att tillgå. Men blod kan bara lagras ett par veckor utan att förstöras, så sjukhusen behöver ständigt personer som kan ge blod.

Avstötning risk vid transplantation

Livsviktiga organ, till exempel njurarna, kan av olika anledningar sluta fungera. Om båda krånglar, måste man rena blodet på mekanisk väg eller ersätta dem med en frisk njure. Vid organtransplantation måste inte bara blodgruppen mellan givare och mottagare stämma utan också vävnadstypen, alltså de celler som organet består av. Annars stöter mottagarens kropp bort det främmande organet.

De enda som har exakt samma vävnadstyp är enäggstvillingar. Därför skedde den första njurtransplantationen mellan just enäggstvillingar, i England 1954. När läkarna på 1960-talet lärt sig förhindra avstötning med hjälp av mediciner, kunde njurar och andra organ transplanteras också mellan personer som inte var enäggstvillingar.

”Dropp” har räddat livet på många

De närmaste dagarna efter till exempel en magoperation är det vanligt att patienten varken kan äta eller dricka, en situation som i äldre tid var livshotande, även om själva operationen gått bra. Redan i början på 1900-talet var den livräddande läkarvård som kallas vätskebehandling utvecklad. Från en behållare fick patienten via en slang och en nål salt och vatten rakt in i en åder. Sedan 1950-talet får en person, när så behövs inte bara salt och vatten, utan också alla nödvändiga näringsämnen via ”dropp”.

Röntgen och hans fantastiska strålar

Förr i tiden sökte nästan ingen läkare utan att ha rejält ont eller andra stora besvär. Om en person ändå gick till doktorn, kunde denne lyssna eller knacka utanpå, utan möjligheter att studera patientens kropp inuti.

Bild:

Wilhelm Konrad Röntgens röntgenbild på sin frus hand, 1896.

Strax före jul 1895 förändrades allt, när den tyske forskaren Konrad Röntgen för första gången prövade de märkliga strålar han just upptäckt. Försökskanin var hans egen hustru Berta, som blev alldeles förskräckt när hon plötsligt kunde se sitt eget skelett! Sedan den dagen har röntgendiagnostiken förbättrats. I dag används ofta magnetröntgen för att inte utsätta patienterna för farlig röntgenstrålning.

Övervikt bland unga ett framtidsproblem

En viktig framtidsfråga i Sverige, liksom i övriga välmående länder är fetma. Folk äter för mycket och ohälsosamt och rör sig för lite. Något som leder till sjukdom och för tidig död. En allt vanligare ”välfärdssjukdom” är diabetes. Sockersjuka, som man sa förr, säger vad det är fråga om: rubbad sockeromsättning.

Sockerhalten regleras av insulin, ett hormon som produceras i bukspottkörteln. Ämnet upptäcktes av den kanadensiske forskaren Frederick Banting 1921. Redan 1923 fick han delat Nobelpris i medicin för sin upptäckt.

Stamcellsforskning – lovande men omstridd framtidsfråga

När körteln slutar producera insulin, måste hormonet tillföras kroppen utifrån med tabletter eller sprutor – en livslång och besvärlig procedur man helst vill slippa. Att få bukspottkörteln att åter tillverka insulin är en möjlighet som ökat genom dagens så kallade stamcellsforskning. Stamceller är omogna celler som kan utvecklas till att bilda olika slags vävnader och organ i kroppen.

Lämpligast är de stamceller man kan få från några dagar gamla foster.Stamcellsforskningen har lett till en intensiv debatt om det etiska i att använda embryon (mänskliga foster) som ”stamcellsfabrik”. Somliga anser att embryot blir en mänsklig varelse i befruktningsögonblicket. För andra ökar människovärdet efterhand som fostret växer till i livmodern. Vid vilken tidpunkt anser du att ett foster får mänskliga rättigheter?

Uppgifter och frågor

  1. Hur förändrades operationer och bedövningar under 1800-talet och framåt i tiden?
     
  2. Möjligheterna att bekämpa infektioner förbättrades. Hur?
     
  3. Varför var den nya kunskapen om blodgrupper så viktig?
     
  4. Nämn några problem vid transplantationer?
     
  5. Varför är det så viktigt att få dropp, exempelvis efter en operation?
     
  6. Hur har röntgenundersökningen fått sitt namn? Kan den ersättas med något mindre riskfyllt?
     
  7. Varför får en del människor diabetes – och vad kallades denna sjukdom tidigare?
     
  8. Varför har stamcellsforskningen ansett så diskutabel?

 

Text: Berndt Tallerud, författare och läromedelsförfattare

Publicerad: 06 november 2016

Annons