+ Visa hela artikelserien
M

Politiken i Weimarrepubliken, del 2: Versaillesfreden och dolkstötslegenden

Militären och de kejserliga byråkraterna hade vid krigsslutet i nederlagets stund lämnat över till det civila samhället. Den 11 november 1918 ingicks vapenstillestånd mellan Tyskland och de allierade. Dessa behöll dock sin hårda attityd till Tyskland. Västmakterna gav alltså inte direkt någon hjälpande hand till den nya tyska demokratin. Det skulle i längden straffa sig.
Bild:

Karta över Weimarrepubliken (1919-1933) med dess vapen i hörnet.

Vapenstilleståndets konsekvenser för framtiden

Påfrestningarna på det tyska samhället blev så stora att det demokratiska styret försvagades. Landet drabbades av ekonomisk kris och massarbetslöshet av tidigare inte skådad omfattning.

Västmakternas krav på Tyskland ledde till att tyskarna kände sig kränkta. Allt detta underlättade för nazisterna att komma till makten. 1933 skedde det så kallade "Machtübernahme" (maktövertagandet) och Weimarrepubliken gick i graven.

Dolkstötslegenden

Den tyska högern med arméledningen talade om "dolkstöten", som skulle ha tilldelats den tyska fronten i ryggen av den politiska vänstern.

Snart spred sig myten om att den tyska armén egentligen aldrig hade besegrats på slagfältet. Istället hade den "knivhuggits" i ryggen av landsförrädare.

Fältmarskalken Paul von Hindenburg gjorde jämförelser med Niebelungensagan: "Likt Siegfried som stacks ner med den brutale Hagars lömska spjut bröt vår uttröttade front samman". Trots detta hade samme marskalk på den tyska regeringens förfrågan tillrått kapitulation då han ansåg det militära läget hopplöst. Men den tyska krigsmakten ville inte själv stå som ansvariga för kapitulationen. Därför överlät de i nederlagets stund ansvaret på socialdemokraterna.

Kejsar Wilhelm som tillsammans med militären varit ansvarig för krigspolitiken abdikerade. Socialdemokraterna fick bilda regering. Alltså fick den socialdemokratiska regeringen bära hundhuvudet för nederlaget och den förnedrande Versaillesfreden.

Mytologiserandet kring "knivhugget i ryggen" - vänsterns svek, skulle bland annat bidra till att nazisterna senare kom till makten. Dolkstötslegenden fick också en antisemitisk tendens då flera av de socialdemokrater som axlade ansvaret 1919 var judar (läs mer om dolkstötslegenden i faktarutan längst ner).

Högern under Weimarrepublikens tid

Högermännen i mellankrigstidens Tyskland var ofta monarkister och antidemokrater, som såg tillbaka på "den gamla goda kejsartiden". De utgjordes främst av industripampar, storgodsägare, lärare och tjänstemän. Många var pan-germaner (ville skapa ett Stortyskland som inkluderade alla tysktalande folk), extremt nationella med en glödande tro på Tysklands överlägsenhet. Där fanns också en utbredd antisemitism. I lokalföreningarna förvägrades ofta judar medlemskap.

Bild:

De färglagda områdena inom de röda gränserna utgjorde Weimarrepubliken. Lägg märke till den "polska korridoren" mellan det tyska kärnlandet och Ostpreussen (som också tillhörde Tyskland, men som blev avskilt i samband med tyska landavträdelser enligt Versaillesfördraget.

Under vintern 1918-1919 gick en våg av antisemitisk propaganda genom landet. Man gav judarna skulden för Tysklands nederlag. Weimarrepubliken kallades för "Juderepubliken". Judarna intog nämligen en framträdande plats i den politiska vänstern och socialdemokratin. Judarna anklagades för såväl socialism som kapitalism.

Högern tog under denna tid avstånd från såväl marknadskrafterna som socialismen. De menade att marknadskrafterna endast gynnade individen utan hänsyn till hela samhället. Samtidigt tog de avstånd från socialismen, då denna inte lyfter fram de "högre nationella värdena", dvs familjen och traditionen. Marknadskrafterna liksom socialismen sågs också som något internationellt. Mot internationalismen ställde högern nationalismen.

Versaillesfreden

Det var kejsardömet som kastat in Tyskland i krig mot västmakterna. Nu avsattes de som var ansvariga för kriget. Demokrati efter västerländskt snitt infördes. Tyskarna ansåg också att de frivilligt lagt ned vapen. Det hade de gjort utifrån den försonliga anda som amerikanske presidenten Woodrow Wilson gett uttryck för. Visserligen var tyskarna beredda att betala ett högt pris för freden. Men så hårda villkor hade de inte väntat sig. Därför kom de allierades fredsvillkor som en chock.

Hårda villkor för Tyskland

Fredsvillkoren innebar en militär nedrustning av den tyska krigsmakten. Stora områden skulle avträdas: Elsass-Lothringen till Frankrike, Nordschleswig till Danmark, Posen och Westpreussen till det nybildade Polen. Tysklands handelsflotta skulle i det närmste elimineras. Dessutom måste Tyskland betala ett orealistiskt stort skadestånd, vilket för decennier framåt helt skulle knäcka tysk ekonomi. Tyskland skulle ensamt erkänna sig skyldigt till kriget. Tyskar i alla grupperingar och samhällsklasser reagerade med förtvivlan och vrede. Teatrar och nöjestillställningar ställdes in i protest när budskapet om freden blev offentliggjord.

Bild:

Fredsfördraget undertecknas i spegelsalen i Versailles 1919.

Tyskarna skulle förödmjukas och för lång tid framåt berövas möjlighet att åter växa sig starkt. Detta var en politik som framförallt drevs av den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau. Han - som på grund av sin ovilja att kompromissa i krigspolitiken - kom att kallas "den gamle tigern". Under kriget hade han förklarat: "I inrikespolitiken för jag krig. I utrikespolitiken för jag krig. Jag för jämt krig."

USA:s president, Wilson, var alltså inställd på väsentligt mildare fredsvillkor för tyskarna, men Clemenceau drev obönhörligt sin hårda linje. Som fransman ville han försvaga Tyskland för all framtid. Tyskland skulle aldrig mer tillåtas invadera Frankrike.

Huvudtanken hade annars varit att det inte skulle bli någon fredsuppgörelse där rovlystnad och hämndgirighet blev utslagsgivande och där landområden och befolkningsgrupper bara var brickor i ett diplomatiskt spelet. Nej, det skulle bli en rättvis fred, främst byggd på principen om folkens självbestämmanderätt. Men de demokratiska ledarna var utsatta för starka påtryckningar från massorna i sina respektive länder. Och folkmassorna både önskade och krävde en ny och bättre värld. Samtidigt var de fyllda av hat och hämndlystnad och ville att den slagne fienden skulle få betala. Både Frankrike och Storbritannien önskade säkerhet mot nya angrepp och krävde skadestånd som skulle täcka de skador som man haft. Dessa var krav som stod i strid med Wilsons principer om nationalitetshänsyn (läs mer om fredsvillkoren i grå rutan nedan).
 

Stilleståndet, freden och dolkstötslegenden

Det stod klart för den tyska generalstaben att kriget var förlorat. Sociala oroligheter hotade också att bryta ut när som helst. Man måste försöka dämpa dessa genom att så fort som möjligt få kejsaren att avsäga sig tronen. Makten skulle lämnas till socialdemokraterna. Det enda alternativet, som annars fanns var att de kommunstiska spartakisterna ryckte till sig makten och införde ett Sovjettyskland.

I det stora högkvarteret i Spa diskuterade militären den allvarliga situationen. Kejsaren vägrade först att avsäga sig tronen. Men övebefälhavaren Hindenburg upplyste honom rakt på sak att han inte längre hade armén bakom sig. Kejsaren tvingades alltså abdikera.

Tyskland kom att styras av nationalförsamlingen i Weimar. Det var denna nybildade demokratiskt valda nationalförsamling som hade att ta ställning till fredsvillkoren. Den tyske förhandlaren Brockdorff-Rantzaus råd var att förkasta fredsvillkoren. Han menade att dessa var alldeles för hårda. Han protesterade mot beskyllningen, att Tyskland ensamt bar skulden till kriget. Även om det skett oförlåtliga förbrytelser, så hade hundra tusen civila i Tyskland dött efter det vapenstilleståndet underteckandes. Detta skedde på grund av de allierades fortsatta hungerblockad. Brockdorff-Rantzau menade att dessa civila mördats med kallt blod sedan Tysklands motståndare vunnit kriget och försäkrat sig om segern. "Tänk på detta, då ni talar om skuld och straff!" sade han till de allierades representanter. Han var också fullt övertygad om att de allierade makterna var inbördes splittrade. Inom loppet av några månader skulle man kunde vänta mycket bättre fredsvillkor. Men skulle det gå att vinna extra tid utan att man återupptog krigandet? Nationalförsamlingen i Weimar trodde inte det.

Hur den militära ledningen såg på saken framgår av ett svar som Hindenburg gav på en förfrågan från Norske: Vid ett återupptagande av fientligheterna är vi i stånd att i öster återerövra provinsen Posen och i övrigt skydda våra gränser. I väster kan vi under ett allvarligt angrepp från våra fienders sida knappast räkna med framgång, detta främst på grund av ententens (de allierades) numerära överlägsenhet. Likväl måste jag som soldat föredra en ärofull undergång framför en skamlig fred.

Man får väl säga att Hindenburg tillråder accepterande av freden. Talet om att den socialdemokratiska regeringen ensamt bar skulden för den tyska kapitulationen måste anses som falskt. Militären skulle ju senare hävda och nazisterna ta upp i sin propaganda att Tyskland aldrig var besegrat. Såväl högerkretsar som nazister var eniga om att de stridande tyska soldaterna blivit förrådda. De hade blivit svikna av socialdemokratiska regeringen enligt den så kallade "dolkstötslegenden".

Undertecknandet av freden

Den 28 juni 1919 skulle själva undertecknandet av fredsfördraget ske i spegelsalen i Versailles slott. Samma sal hade en gång skådat det tyska kejsardömets tillkomst. Diplomaten Harold Nicolson, medlem av den brittiska delegationen, har berättat om sina intryck från detta världshistoriska ögonblick. Georges Clemenceau presiderade. På var sida om honom satt den amerikanske presidenten Woodrow Wilson och den brittiske premiärministern Lloyd George. Det stora ögonblicket kom då de tyska delegaterna gjorde sitt inträde. Nicolson berättar: "Genom dörren längst nere i salen trädde två vaktmästare, skrudade med silverkedjor, in. De går i rad. Efter dem följer fyra officerare, en fransman, en engelsman, en amerikan". Sist kom de tyska delegaterna, dr Müller och dr Bell. "Tystnaden är hemsk. Deras steg eker mot parketten mellan de mjuka mattorna. Deras blickar är riktade mot taket. De ser inte de två tusen ögon som fixerar dem. De är likbleka. De ser inte ut som representanter för en brutal militarism. Den ene är mager och har rödkantade ögon. Den andre har ett verklighetsfrämmande, lidande drag. Det hela är ytterligt pinsamt."

Tyskarna undertecknade först, därefter skrev segermakternas många delegater på fördraget. Utanför ljöd kanonskott som förkunnade att fördraget var undertecknat. Vi låter Nicolson berätta vidare: "Vi satt kvar för att låta de fem stora passera. Wilson, Lloyd George och andra gick förbi. Till slut kom Clemencaeu med sin vaggande gång. Painlevé, som suttit bredvid mig, reste sig för att hälsa honom. Han sträckte fram båda händerna och fattade Clemenceaus högra behanskade hand. Han gratulerade honom. 'Oui', säger Clemeneau, 'c'est une belle journée'. Hans ögon är fyllda med tårar".

Clemenceau och Versaillesfreden

Den kanske mest träffande skildringen av dessa tre ledande statsmäns uppträdande och roll vid fredskonferensen har lämnats av den framstående engelske nationalekonomen John Keynes. Han var själv närvarande vid konferensen i egenskap av ekonomisk expert. Här är Keynes skildring av Clemenceau:

Clemenceau var avgjort mest betydande av fyramannarådet, och han hade mätt och vägt sina kolleger. Han ensam både hade en idé och hade övervägt den i alla dess konsekvenser. Han hade utseendet av en mycket gammal man, som bevarar sin styrka för viktiga tillfällen. Han talade sällan - men talförmågan och lidelsen saknades inte när det behövdes. Hans principer för freden kan uttryckas i enkla ord. Först och främst trodde han fullt och fast på den åsikten om tyskens psykologi, som säger, att tysken inte förstår och inte kan förstå någonting annat än skrämsel - att han är i avsaknad av hederskänsla, stolthet och barmhärtighet ... därför kan man aldrig förhandla med en tysk eller söka försoning med honom, utan man måste diktera villkor för honom ... Maktpolitiken är oundviklig. ...

För Clemenceau uttalar Lloyd George som regel en ganska oreserverad beundran. Han prisar sålunda hans lojalitet, hans fullständiga orubblighet och oräddhet inför faror och hot, samt hans förakt för popularitet. Han understryker Clemenceaus förakt för människor överhuvud. "Han var inte någon idealist" - men "en man som stod vid sitt ord". Lloyd George förnekar inte heller att Clemenceau "hatade Tyskland".

Den sjuttioåttaårige Clemenceau, liten, bred med buskiga ögonbryn och tjocka vita mustascher, förstenade, hårda drag och trött, bitter blick, reste sig och höll med sin låga, hesa stämma, bakom vilken dock förnams en klang av länge återhållen triumf, ett anförande av koncentrerad kraft och hatfullhet: Mina herrar ombud för Tyska riket! Här är varken tid eller tillfälle för överflödiga ord. Ni ser framför Eder de församlade ombuden för de större och mindre allierade och associerade makterna ... Ni har påtvingat oss kriget! Det kommer att ses till, att ett andra krig i denna form inte kan återkomma ... Räkenskapens dag är inne. Ni har av oss utbett Eder fred. Vi är böjda att bevilja Eder begäran ... Ni skall få tid att pröva våra villkor. ... Denna den andra freden I Versailles har av oss köpts för dyrt för att vi enstämmigt besluta att begagna oss av alla till buds stående medel för att ernå alla de berättigade gottgörelser som tillkommer oss.

Som garanti för skadeståndsskyldighetens fullgörande krävde de allierade vidare av Tyskland pantförskrivande in blanco av alla rikets tillgångar ... förbehöll sig rätten till snart sagt vilka godtyckliga våldsåtgärder som helst, därest Tyskland enligt de segrande makternas mening framdeles underlät att uppfylla sina skadeståndsförpliktelser. Dessa fordringar var i sin helhet så oerhörda, att man på många ställen inom de allierades led, när resultatet var färdigt tvivlade på att någon regering även i det utsvultna, förtvivlade och sönderslitna samhälle som Tyskland på våren 1919 utgjorde, skulle visa sig villig att underteckna en dylik fred...

Publicerad: 17 december 2015
Uppdaterad: 22 november 2016