+ Visa hela artikelserien
M

Polen under andra världskriget

Bild:

Polacker som fördrivits från sina hem av tyskarna. Hitler ville skapa lebensraum (livsrum) i öst åt det tyska herrefolket.

Hitler ville ha hela Polen

"Jag ska ge sådana skäl för att börja och för att föra krig som tillfredsställer mina propagandistiska syften. Om dessa skäl överensstämmer med sanningen eller inte är komplett likgiltigt. Segraren kommer aldrig att ställas inför frågan om han varit sanningsenlig eller ej. När man börjar krig är det inte rätten, utan segern som är avgörande." Orden kommer från Hitler.

Hilters krav på Polen gällde formellt den så kallade "korridoren" och staden Danzig (se karta). Korridoren skilde tyska Ostpreussen från övriga Tyskland. Dessa krav tagna för sig kunde kanske inte tyckas orimliga. Men i verkligheten gällde det något mycket mer än Korridoren och Danzig. Hitler ville ha hela Polen och Östeuropa. Det var fråga om livsrummet (lebensraum). För Hitler var livsrummet förutsättningen för all makt.

Det hade varit på motsvarande sett i Sudetfrågan. Hitler hade ställt krav på Sudetområdet därför att tyskarna var i majoritet i detta område. Men när han väl fått Sudetområdet tog han också resten av det försvarslösa Tjeckien. Allt handlade om att lägga under sig Östeuropa och göra slaverna till tyskarnas slavar.

Västmakterna hade nu insett vad Hitlers politik gick ut på. De kunde inte längre passivt åse hur han tog Polen på samma sett som han tidigare lagt beslag på Tjeckoslovakien (dagens Tjeckien och Slovakien).

Molotov-Ribbentrop-pakten

Den 23 augusti kom nyheten om att en icke-angreppspakt ingåtts mellan Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. I ett hemligt protokoll delade man upp Polen och Östra Europa mellan sig. I åratal hade ett ideologiskt krig förts mellan nazisterna och kommunisterna. Och nu gjorde upp om man Östeuropa. Det var fråga om känslolös realpolitik från båda parterna.

Den 20 augusti hade Hitler sänt ett personligt bud till Stalin och bett honom att snarast ta emot den tyska utrikesministern Ribbentrop. Stalin svarade ja. Hitler fick ett hysteriskt glädjeutbrott och vrålade: "Jag har världen i min ficka!"

Pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen skrevs under i Moskva. Stalin skålade för Hitler: "Jag vet hur mycket tyska folket har att tacka sin Ledare för. Låt oss dricka en skål för honom!"

Hitler hade nu fått Sovjetunionens stöd för sitt angrepp på Polen. Han ansåg sig inte längre behöva frukta Storbritannien.

I gryningen den 1 september 1939 vällde den första vågen av Hitlers krigsmaskin över Polens gränser. Polen satt snart klämd mellan Wehrmacht (den tyska krigsmakten) i väster och Röda armén i öster. Warszawa var helt omringad av tyska armén. Staden utsattes för raider dygnet runt från luften. Gamla Sachsiska Palatset bombades och brändes. Tusentals byggnader förvandlades till ruinhögar.

Den 28 september möttes Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop och Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov. Nu bestämdes i detalj hur uppdelningen av Polen skulle göras.

Bild:

Avrättning av polacker i staden Kórnik, 20 oktober 1939.

Förintandet av den polska intellektuella och politiska eliten

När Wehrmacht (den tyska krigsmakten) ryckte fram österut genom Polen följdes de av Reinhard Heydrichs insatsstyrkor. Dessa utförde likvideringar som den tyska armén inte ville befatta sig med. Deras uppgift var att förinta Polens intellektuella och politiska elit. Meningen var att polackerna skulle berövas sitt ledande skikt och på så sätt lättare kunna förvandlas till slavarbetare åt sina tyska herrar.

En borgamästadotter i Polen berättar att hon efter att ha utfört ett ärende återvände hem. Till sin bestörtning såg hon sina föräldrar stå framför en arkebuseringspluton. Soldaterna stod med ryggen mot flickan. Flickans far fick syn på henne och skrek "spring!" Männen med gevär sköt och föräldrarna föll. Flickan försvann in i skogen.

Generalguvermentet

Den nazistiska "lebensraumpolitiken" drabbade först Polen. Framförallt gällde detta landets västra delar som skulle införlivas med Tyskland. Polacker och judar deporterades därifrån. Polackerna dumpades av i det så kallade "General-guvermentet". Det var ett område i det tyskockuperade Polen som tillsvidare inte skulle införlivas med Tyskland. Det blev ett slags reservat för de polacker som tvingades lämna sina hem för de tyska kolonisterna. Området ställdes under Hans Franks piska. Det var han som skötte om att politiska och intellektuella personer systematiskt likviderades.

Bild:

Namnupprop i ett koncentrationsläger för barn i Łódź, Polen.

Efter erövringen av Polen delade nazisterna in befolkningen i olika kategorier. Till den polska intelligentsian hörde jurister, lärare, läkare, officerare, högre statstjänstemän, storföretagare, de som ägde större lantegendomar, redaktörer och alla som hade högre utbildning. De förvisades till Generalguvermentet. Undantag gjordes för dem som var gifta med tyskar eller som var tyskvänner. Polska småföretagare, bönder och lägre tjänstemän fick bo kvar. De skulle inlemmas med tyskarna. Men de polska lantarbetarna ansågs underlägsna och skulle användas som arbetare åt tyskarna. I vissa stora städer som Gdynia utvisades alla polacker.
 

Ur: Stefan Tadeusz Norwid, Landet utan Quisling

Stefan Tadeusz Norwid skriver om sina upplevelser i Polen under andra världskriget. Han var fabriksägare och han flydde till Sverige där hans bok kom ut 1943.

I Warszawa under belägringen
Den 1 september 1939 väller den tyska krigsmaskinen över Polens gränser. Några dagar senare förklarar Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Warszawaborna hyllar britterna.

Folk har blivit tokiga, alla rusar de till den engelska ambassaden. Vi steg ur bilen och följde folkmassan. Först nu uppfattade jag massans rop: Leve England! Leve Chamberlain! Leve Polen! Jag visste att engelsmännen inte skulle förråda oss, det har jag alltid sagt, sade en äldre obekant dam och grep mig i armen. Nu måste vi besegra Tyskland och vinna kriget, eller hur?"

Den 6 september hördes i Warszawa för första gången avlägset kanondunder. Flyktingvågen från västra Polen växte. Många gator var täckta av söndersprängda hus. Norwid träffar en gammal vän som säger att hans fru skall få barn. Han ska just besöka henne på S:t Josefskliniken. Norwid erbjuder sig att köra honom.

Vi körde Hozagatan fram. Dova explosioner hördes. De tyska planen bombade. Jag stannade i närheten av Emilja Platergatan. Vi skakade hand till avsked. Herr Ch. befann sig redan på andra sidan gatan och jag hade lagt in växeln. Då skar plötsligt ett förfärligt tjut igenom luften. Husväggarna vacklade. Det gick inte att se mer än ett par meter framför sig. Jag måste vänta tills dammet hade lagt sig. När jag äntligen kunde se mig omkring, såg jag hur eldslågorna sköt upp ur kliniken.

De tyska tanksen börjar tränga in i Warszawas förstäder. Fru Wolowska, en grönsaksförsäljerska i Wolastadsdelen, betraktades som en av stadens hjältinnor. Alldeles ensam angrep hon och antände med en bensinflaska den första tunga tyska stridsvagnen som trängde in på Warszawas gator. Befolkningen i förstäderna försvarade varje hus.

Hela Warszawa försvann i ofantliga eldsvådor och tung brun rök skymde alldeles solen. Halvt vansinniga och rådlösa trängde människorna ihop sig omkring Kopernikusstatyn och Heliga korsets kyrka. Plötsligt föll några granater mitt i den av eldhelvetet omgivna folkmassan. Det var tyskarna som nu riktade sina kanoner mot den gamla minnesrika kyrkan som skakade i sina grundvalar. Vid sextiden åkte jag fram på gator som var fulla med obegravda lik.

Gestapo i Warszawa
Tyskarna marscherade in i staden den 1 oktober. Omedelbart efter trupperna kom Gestapo. Staden var så förstörd att det behövdes några veckor för att få igång vattenledningar, spårvagnar och gasverk.

Gestapo tillät borgmästare Starzynski att tjänstgöra ytterligare två veckor tills tyska tjänstemän hunnit överta magistratens olika avdelningar. Därefter blev Starzynski arresterad. En dag kallades Starzynski till förhör. Han gick och kom inte mer tillbaka. Hans hatt och rock blev kvar i cellen.

Samtidigt slog ryktet om Gestapos första arresteringar ned som en bomb. Såvitt man kunde döma var det omkring tusen personer som drabbades, uteslutande framstående personer, professorer vid högskolan, politiskt och socialt kända personer, tidningsredaktörer och fackföreningsledare.

Arresteringarna försiggick planmässigt, tydligen efter en på förhand uppgjord lista. Alla arresterade placerades i fängelset vid Pawiagatan, som utrymts och avdelats uteslutande för politiska fångar. Den tyska pressen, som även började utkomma på polska, meddelade att några skjutits. De övriga försvann spårlöst.

Polackerna måste ge plats åt herrefolket
Hundratusentals fördrivna polacker från västprovinserna drev omkring på vägarna. Massor av jordbrukare i de västliga provinserna tvingades lämna sina gårdar. De fick tio minuter på sig och kunde endast ta med sig så mycket som rymdes i en liten väska.

Enligt den tyska doktrinen saknar polackerna förmåga att själva sköta en egendom. De är slöa, lättsinniga och utan fackkunskap. De är inget herrefolk och är inte i stånd att själva styra eller förvalta någonting. Alla i den med Riket (Tyskland) införlivade delen (västra Polen) berövades helt enkelt all sin egendom. De fick endast utföra kroppsarbete åt tyskarna. I den icke inkorporerade delen (Generalguvermentet - se ovan), som till att börja med närmast var tänkt som ett reservat för polacker, konfiskerades inte egendomen. I stället måste var och en som hade en affär eller ett jordbruk stå under kontroll av en tysk. En sådan tysk gick under beteckningen Treuhändler.

Till den egendom där jag vistades, anlände nu som Treuhändler en omkring sextioårig pensionerad överste von Tschoeppe från Elbing. Hans kunskaper om jordbruk var inte stora. Han kunde inte skilja råg från vete och trodde att man gav korna konstgödsel att äta för att de skulle producera mera naturligt gödsel. Hans arbete som Treuhändler bestod i att klappa hästarna på halsen och att slå arbetarna med ridspöt, därför att de inte förstod när han talade tyska. Han hade liksom sin Führer en schäferhund.

Det blev en kall vinter. Termometern visade -20 grader. På järnvägsstationen stod ett godståg med polacker från de med Riket införlivade provinserna. Från de stängda vagnarna kunde man höra barnens gråt och de vuxnas rop. Under natten hade traktens invånare velat hjälpa de olyckliga fångarna. Men SS-posteringarna tillät inte detta utan sköt på den som kom alltför nära tåget. Två dödades och en sårades. Det påstods att det i varje vagn fanns ett tiotal som frusit ihjäl, särskilt barn. Tåget hade varit på väg en vecka och endast en gång hade fångarna fått förse sig med vatten och erhållit en liten portion bröd.

Efter två timmar anlände en avdelning "Selbstschutz". Det var ett slags medborgarmilis som var sammansatt av Volksdeutsche (folktyskar) och tyska kolonister. De var civilklädda men hade armbindlar med hakkors.

Framför varje vagnsdörr ställde sig två soldater med dragna revolvrar och gummibatonger. Vagnsdörrarna öppnades och ut hoppade påbyltade spökmänniskor, vita av frosten. Många kvinnor tryckte under schalarna sina döda barn intill sig. Med sparkar och slag blev de tvingade att lägga de små liken i en hög. En av kvinnorna slet sig ut ur gruppen och sprang fram mot de döda. Ett skott ljöd och ytterligare ett lik lades på högen.

Över 7 000 000 människor blev fördrivna under vintern 1939-1940 på detta och liknade sätt från de delar av Polen där "folktyskar" skulle få bosätta sig. De fördrivna utgjordes främst av den bildade och ledande delen av den polska befolkningen. De deporterades (fördrivnas) egendom såsom bondgårdar, affärer, verkstäder, fastigheter, annan fast och lös egendom konfiskerades. Vad som tagits i beslag överlämnades åt de folktyskar som kommit från de baltiska staterna, Bessarabien och Ukraina.

Alla böcker, tidningar och trycksaker på polska språket, porträtt av nationens minnesvärda gestalter, handskrifter och brev som hade något som helst samband med polskheten förstördes och brändes. Alla polska böcker, tidningar och tidskrifter upphörde att komma ut. Hela Polen fick sina nyheter från den underjordiska pressen. Många greps och dödades för sitt illegala författarskap.

I oktober 1939 förbjöds polackerna att ha radioapparater. Alla radioapparater skulle vid risk av dödsstraff överlämnas till tyskarna. Inte någonstans kunde man få se en radiomottagare, men hela staden lyssnade ändå dagligen på utsändningarna från London och var därigenom mycket väl orienterad i vad som hände.

Terrorn
En av mina bekanta som blivit utdriven från Kaliszområdet, begick självmord år 1941. Han kom till Warszawa i början av kriget. Där bodde han ett litet rum med hela sin familj och fick som alla andra kämpa för brödbitarna. Hans enda glädje var de två döttrarna på 14 och 16 år. Under en razzia i staden blev flickorna arresterade. Vid undersökningen hos Gestapo visade det sig att de hade några nummer av en "illegal" tidskrift på sig. Den yngsta flickan återlämnades till föräldrarna några dagar senare efter att ha genomlidit den allra grymmaste tortyr. En tillkallad läkare fann i hennes genitalier en öppnad konservburk. Flickans liv kunde inte räddas. Om den äldre dottern fick fadern av Gestapo det meddelandet, att hon sänts till en militärbordell. Det fanns inte det minsta spår av henne. Allt detta fick jag veta av min väns hustru några timmar efter hans och dotterns begravning, vid vilken jag var närvarande. Själv miste hon förståndet några dagar senare. Länge vandrade hon omkring på Warszawas gator och sökte efter döttrarna. I den stadsdel där jag bodde kände alla henne. Sådana tragedier hörde till dagordningen i det ockuperade Warszawa.

Utan mänskliga rättigheter
Polacker och judar är faktiskt ställda utanför lagen. Om en tysk dödar en polack eller jude, straffas han inte. Det är på det hela taget inte ett brott. En tysk allmän åklagare intresserar sig endast för brott som begås mot tyskar.

För den polska befolkningen finns inga läkemedel. Svårt sjuka polacker, sinnesjuka eller veneriskt sjuka avlivas på sjukhusen på tyska läkares order.

Prostitutionen
Prostitutionen har ockupationsmaktens stöd. Alla sociala och polisära förordningar mot prostitution har upphävts. En rad militära bordeller har inrättades. Flickorna på bordellerna är polskor som de tyska hejdukarna utvalt. Hit skickades också polskor som anklagats för verksamhet riktad mot Tyskland. Faran av att gå ut på gatan, särskilt för unga och vackra kvinnor, blev särskilt stor från och med 1942. När tyskarna förde bort en kvinna brydde de sig naturligtvis inte om att ta reda på hennes familjeförhållanden. Inte heller meddelade de familjen om vad som hänt henne.

Warszawagettot
Hur ett getto tog sig ut och vad som försiggick där, fick jag en klar föreställning om genom min beröring med Warszawagettot. Redan på hösten 1939 avspärrades den norra delen av Warszawa. Den delen av staden beboddes till övervägande del av judisk befolkning. De polacker som levde inom det avspärrade området fick befallning att flytta bort. I deras ställe placerades judar från andra delar av Warszawa.

Som exempel på SS-männens brutalitet anför jag en episod som utspelades mitt på ljusa dagen inför ögonen på hundratals warszawabor. En omkring fyraårig judisk pojke sprang ut på Plac Napoloana. En SS-man uppmärksammade pojken. Han gick fram till en avloppstrumma, tog av locket, kallade till sig pojken och stötte med en enda spark ner honom i trumman. Sedan lade han med den lugnaste min i världen åter på locket. Ingen av de övriga SS-männen reagerade, ingen fäste sig vid hans handling.

Jag for några gånger med spårvagn genom gettots gator. Aldrig ska jag glömma den skrämmande synen av människor på körbanan. De hade inte tillräckliga krafter för att röra sig. Man visste inte om de var döda eller döende. Dagligen dog det hundratals människor på gatorna, och de levande var alltför försvagade och apatiska för att kunna röja undan liken. Hungertyfus och andra sjukdomar rasade. Tyskarna lämnade inte ut några läkemedel.

Warszawagettot gör motstånd
Under de första veckorna av 1943 började tyskarna organisera en ny "omflyttningsaktion". Men nu stötte de på aktivt motstånd från Judiska kamporganisationens sida. Gettot vaknade upp ur sin förlamning. Nattetid strömmade över gettots murar vapen och ammunition. Polackerna avslöjade för judarna sina i gettot gömda förråd. Judarna beslöt att försvara sig. De första judiska skotten smällde mot tyskarna.

Strax före påsk den 19 april 1943 slog tyskarna till mot centrum för motståndet. De omringade Stora gettot med polis, SS och ukrainiska och baltiska legodrängar. Genom gettots portar trängde stormavdelningar i pansarbilar in. Men detta första anfall bröt samman efter några timmar. Tyskarna drog sig tillbaka och började en regelrätt belägring av gettot. Förstärkningar från den reguljära armén anlände. Man satte in stridsvagnar, flyg och artilleri. Natt efter natt föll över gettots gator ett regn av alla slags projektiler, natt efter natt upplystes Gettot av skenet från hus, antända av bomber eller eldkastare.

Efter en veckas belägring minskade judarnas hårda motstånd, men tyskarna måste erövra hus efter hus, gata efter gata. Judarna förde bland ruinerna och eldsvådorna ett obevekligt, förbittrat partisankrig. De försvarade sig till sista patronen och till sista andetaget. Ingen gav sig. Judarnas motstånd varade till omkring mitten av maj 1943. Ingen av alla de omkring 200 000 judarna kom undan med livet. Tyskarna led avsevärda förluster i manskap och materiel. Stora gettot i Warszava upphörde att finnas till.

 

Litteratur:
Ezra Mendelsohn, The Jews of East Central Europe between the the world wars, Indiana Univ Press: Bloomington, 1983
Thor Kamenetsky, Secret Nazi Plans for Eastern Europe, New Haven, 1961
Ockupation och förtryck, (ingår i bokserien Tredje riket ),1993
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Stefan Tadeusz Norwid, Landet utan Quisling, Bonniers, 1944


Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare

Uppdaterad: 12 juni 2017
Publicerad: 04 februari 2017