S

Påvarna som överlevt Heliga stolen - en realpolitisk historia

Den 28 februari 2013 avgick påven Benedictus XVI och det blev väldigt uppmärksammat. Det är lätt att förstå. Av alla de 265 erkända påvarna under kyrkans två årtusenden hade bara fem av hans föregångare lämnat den Heliga stolen med livet i behåll. Och om man tittar lite närmare på dem finner man en brokig kvintett.
Bild:

Målning gjord av Melozzo da Forli (ca 1438-1494).

En blev avsatt efter en månad och en dag. En annan, yngst av alla påvar, kallas av kyrkohistoriker ”en skam för Petri stol” men han lyckades ändå sätta sig på den tre gånger.

Den tredje var den motvilligaste påve kyrkan någonsin haft, och han avgick så snart han infört regeln om påvars rätt att abdikera – just den som Benedictus XVI fick användning av sjuhundra år senare.

Den fjärde dömdes till döden av kejsaren efter sin avgång, och den femte avslutade en gigantisk kyrklig schism genom att stiga ner från Stolen.

Martin I (d. 655)

Första gången var för ett och ett halvt årtusende sedan. År 649 valdes Martin I till påve och installerades i Rom. Då hängde ännu östromerska och västromerska kyrkan ihop – splittringen kom först 400 år senare. Men i Konstantinopel, dagens Istanbul, satt den världslige härskaren, den östromerska kejsaren. Han skulle godkänna påvliga utnämningar, men Martin lät kröna sig innan kejsaren sagt sitt. Att han dessutom trotsade kejsaren i en infekterad trosstrid förvärrade det hela.

Detta var en tid när kyrkan stred kolossalt kring frågor vi idag tycker är mycket egendomliga, frågor som ”Fanns Jesus innan han var född?” eller ”Var Jesus en verklig människa – eller enbart en skenkropp?”

Folk dödades i bataljerna kring sådana frågor – och allvaret berodde på kyrkans mångsekellånga kamp mot gnosticismen och dualismen, d.v.s. oförenligheten mellan ande och materia, själ och kropp, gott och ont, ljus och mörker, himmel och jord. För kyrkan var det avgörande att Jesus var inte bara Guds son, utan också människa – hur skulle man annars kunna utlova salighet och evigt liv till sina medlemmar?

Striden på Martins tid gällde Kristi båda viljor – hade Kristus en eller två viljor? En mänsklig vilja plus en gudomlig – eller enbart en gudomlig? Det gick hett till, och för att få lugn hade kejsaren förbjudit all diskussion i frågan. Det brydde sig Martin inte om, och på ett kyrkomöte i Rom slog han fast: Kristus har två viljor!

Kejsaren blev rasande. Han skickade en agent till Rom med den uttryckliga ordern att mörda påven – men Martin lyckades undkomma. Då sände kejsaren en ny agent, men nu för att berätta om sitt beslut: påven var avsatt och skulle fraktas till Konstantinopel. Det gick lättare, Martin gav upp efter fyra år i ämbetet.

I Konstantinopel ställdes han inför rätta anklagad för kätteri och uppror, och för att vara fiende till både Gud och staten. Den tidigare påven dömdes till döden, misshandlades svårt, och ute bland folk på gatan slets hans ämbetsdräkt i stycken, och iförd bojor fördes han naken genom staden till ett fängelse där han förnedrades och plågades i flera månader tills kejsaren slutligen beslöt om landsförvisning istället för avrättning. Martin fördes till Krimhalvön där han avled efter något år.

Benedictus V (d. 965)

300 år senare inföll den s.k. pornokratin i den katolska kyrkans historia. Det är ingen period man är stolt över – den kallas också Saeculum obscurum, latin för Den mörka tiden, och är känd inte minst för att två mäktiga damer ur den romerska aristokratin i ett halvt århundrade, första delen av 900-talet, placerade sina älskare och anhöriga på påvestolen.

Men påvarna bidrog själva till det usla eftermälet. Största rötägget under den här perioden anklagades av sina egna biskopar för mord, incest och äktenskapsbrott, vid sidan av korruption, mutor och maktmissbruk.

Det var då Benedictus V, nummer två i den brokiga påvekvintetten, blev en mycket kortvarig bricka i ett storpolitiskt spel. Också nu var en kejsare inblandad, men denna gång fanns han norrut, i Tyskland – och han hade varit lierad med den skandalöse påven. När denne dött 964 hade kejsaren försökt tillsätta en annan påve som han också kunde kontrollera. Men den romerska aristokratin gillade inte alls den kejserliga kandidaten utan plockade fram och utnämnde en egen påve, en kardinal med gott rykte och föga inblandad i alla skandaler: Benedictus.

Bild:

På bilden hälsar påve Benedikt XVI på folket vid torget Piazza San Pietro i Vatikanen. Regeln som gav påvar rätt att abdikera infördes för 700 år sedan. Benedikt XVI fick användning för den när han avgick den 28 februari 2013.

Men kejsaren gav sig inte – rasande rustade han sin armé och marscherade iväg till Rom. Efter en lagom långvarig belägring och utsvältning av staden kapitulerade romarna. Benedictus greps och knäböjande framför kejsarens påvekandidat bad han om nåd. Och hans biskopsstav bröts över hans huvud – något som sedan blivit symbol för att bli vanhedrande avsatt.

Benedictus hann bara inneha ämbetet i en månad och en dag. Men trots att även han blev landsförvisad slapp han bli lika illa behandlad som Martin - kejsaren tog med sig Benedictus tillbaka till Tyskland, till Hamburg, där den mycket kortvarige påven dog efter ett år och begravdes i katedralen där.

Benedictus IX (d. 1055)

Att pappa köper påvestolen åt sin tonårige son, det torde bara ha hänt en gång, år 1032. Och det är ändå bara en av många kuriositeter kring Benedictus IX. Han är den yngste påven någonsin – han var mellan 12 och 20 år när han klev upp på Stolen första gången – och är dessutom den ende i katolska kyrkans historia som blivit påve tre gånger.

Han kom från en mycket inflytelserik romersk adelsfamilj, som i århundraden haft en eller två påvar i varje generation – två av Benedictus farbröder hade varit påvar. Så familjen betraktade påvestolen ungefär som en familjeklenod.

Hans livsföring blev ett eko från Saeculum obscurum ett halvt århundrade tidigare. Han har kallats ”en demon från helvetet förklädd till präst”, och har beskyllts för mord, våldtäkter, incest ”och andra avskyvärda saker” som en annan påve beskrivit det.

Benedictus höll sig kvar på påvestolen inte minst med hjälp av en privat armé – och av tyske kejsaren. Efter fyra år tyckte den romerska aristokratin att det räckte och försökte störta påven – men kejsaren såg till att han satt kvar i ytterligare åtta år. Då gick det bättre för romarna, de drev ut honom och utsåg en ny påve medan kejsaren blundade.

Men Benedictus gav sig inte. Inom några månader var han tillbaka, och med hjälp av en ny armé sparkade han ut den nye påven. Fast efter bara någon månad tröttnade han – det sägs att han ville gifta sig – och sålde ämbetet till sin gudfar!

Och så ändrade han sig än en gång, Benedictus. Efter något år ville han tillbaka upp på Stolen. Samtidigt förnyade den nyss detroniserade påven sina krav, och plötsligt fanns tre påvar på arenan. Men det räckte inte, för nu ingrep kejsaren igen. Han presenterade en fjärde påvekandidat, som slutligen också blev den som hamnade på tronen.

Det varade ett drygt år. Benedictus, nu mellan 28 och 36 år, väntade i kulissen. När den nye påven plötsligt dog – förmodligen förgiftad av Benedictus – kunde den till präst förklädde demonen sätta sig tillrätta på påvestolen en tredje gång, nu med nyupprättat stöd från den romerska aristokratin.

Men efter sju månader tvingades han avgå igen. Tyska kejserliga trupper invaderade Rom, Benedictus drevs ut ur staden och blev efter en tid bannlyst av sin efterträdare. Och sedan försvinner han från scenen. Man tror att han slutligen dog i ett italienskt kloster – och då var han maximalt 45 år, men hade hunnit sätta fler otrevliga rekord än de flesta.

Celestinus V (d. 1296)

Celestinus V var Benedictus absoluta motsats. Han ville inte bli påve alls när de hittade honom i en grotta i de italienska bergen 1294. Då var han 85 år.

Celestinus kom från en fattig bondefamilj, och var alldeles nöjd med att fortsätta leva i fattigdom och i bön, och försöka att leva som Johannes döparen, hans stora förebild.

När han fick veta att han blivit vald till påve blev han skräckslagen och försökte först fly, men fick ge upp – två kungar fanns bland dem som övertalade honom. Han forslades till Rom och tvingades in i den värld han avskydde.

Bild:

Celestinus V (ca 1215-1296) ansågs extremt helig, men ville aldrig vara påve. Det var han som införde regeln som gav påvar rätt att avgå. Celestinus V tid på Heliga stolen blev därmed kort, från 5 juli till 13 december 1294.

Han ansågs vara extremt helig, och det var kanske sant – men han var också extremt inkapabel för jobbet som påve. Han skänkte alla det de bad om, och mycket av det han åstadkom under sina fem månader i ämbetet skulle bli roten till många mycket stora schismer framöver.

Så någon succé blev han inte. ”Otålig och korkad” är ett omdöme om honom, och hans samtida, poeten Dante, menade i sin berömda ”Divina Comedia” att Celestinus motstånd bottnade i feghet. Men Petrarca, en annan italiensk poet, tog honom hundra år senare i försvar – Celestinus motstånd var ett tydligt uttryck för en riktigt sann och uppriktig eremit, menade han.

Men hur inkompetent och svag han än visade sig vara, var han ändå smart nog att låta skriva in en rätt för påvar att abdikera. Så snart den gått igenom, efter en vecka, tackade Celestinus för sig – förmodligen i förhoppning att kunna återvända till grottan, bönerna och fattigdomen.

Men det gick inte alls. Att någon skulle avgå frivilligt var så obegripligt och främmande att den stackars eremiten sågs som ett hot av sin efterträdare – som snart gav order om att han skulle arresteras. Och jakten på den nu 86-årige gamle mannen satte igång. Han försökte fly – precis som ett halvår tidigare. Han gömde sig i skogarna och försökte ta sig till Grekland, men greps slutligen och spärrades in. Han dog i fångenskap tio månader senare.

Genom århundradena har alltså denne motvillige påves öde väckt intresse – ända in i vår tid. Han har förekommit i minst två filmer och två pjäser på 1900-talet, och dyker också upp i Dan Browns bestseller ”Änglar och demoner” från år 2000. Och så nu 2013, när just den regel han inrättat om påvars rätt till abdikation än en gång kom till användning.

Gregorius XII (d. 1417)

En av katolska kyrkans stora schismer som Celestinus sådde fröet till, löstes just genom den siste av de fem påvarnas avgång ett drygt sekel senare, 1415. I denna schism, som pågick i 39 år, hävdade inte mindre än tre påvar att de var den rätte. De satt i var sin stad, och alla hade de olika konstellationer av kungar, förmögna bankirfamiljer och andra världsliga makthavare bakom sig. Men enbart Gregorius XII i Rom hade blivit utsedd på fastslaget sätt. Han satt på Stolen i nio år, och var både smart och slug – med andra ord synnerligen både väl lämpad för sitt jobb. Med intriger, tricks och komplotter försökte han och hans allierade behålla makten, men utan framgång.

Alla, både världsliga och kyrkliga potentater, insåg att situationen med tre påvar var fullkomligt ohållbar och man lyckades sammankalla ett kyrkomöte, där intrigerna emellertid fortsatte från alla håll.

Men för att inte kyrkans makt och ställning helt skulle undergrävas slängde Gregorius XII till slut sitt allra sista kort: om han avgick frivilligt och mötet såg till att de båda andra också försvann kunde en helt ny påve väljas.

Detta lyckades, en av de båda andra avgick och den tredje avsattes, vilket löste både alla knutar och Den stora schismen i katolska kyrkan.

När Gregorius steg ner från den romerska påvestolen, fick han till skillnad mot sin företrädare Celestinus tillbringa sina sista år i frihet. Kanske på grund av att man såg till att inte välja någon ny påve förrän efter Gregorius död två år senare.

Allt talar för att just ett så enkelt, fridfullt och lyckligt slut väntar även Benedictus XVI. Också han har sluppit att bli fängslad eller bannlyst efter sin avgång – tvärtom har han till och med tillåtits bo kvar i Vatikanen. Och det torde aldrig tidigare ha hänt i katolska kyrkans historia.

 

Litteraturtips:
Catholic Encyclopedia
The Economist
Encyclopaedia Britannica
Nordisk familjebok
www.vatican.va

Text:
Pia Gadd
,
journalist och författare
Publicerad: 01 maj 2013
Uppdaterad: 18 oktober 2016