+ Visa hela artikelserien
M

Över Rhen - de västallierade invaderar Tyskland

I början av 1945 var i stort sett hela Tyskland sönderbombat. De allierade hade slagit tillbaka den oväntade tyska offensiven i Ardennerna och nu var amerikanska, brittiska och franska trupper beredda att avancera in i själva Tyskland. I öster var tyskarna hårt pressade av ryska trupper och slutet på kriget var äntligen i sikte.
Bild:

 Ludendorffbron vid Remagen var de västallierades viktigaste brohuvud under invasionen av Tyskland 1945.

Olika strategier för att erövra Tyskland

Britterna ansåg att huvudparten av de allierade styrkorna skulle gå över Rhen på en 30 kilometer bred front norr om Ruhrområdet under ledning av den brittiske befälhavaren Montgomery.

Amerikanerna ansåg att arméerna borde rycka in i Tyskland längs hela västgränsen och gå över Rhen på flera olika ställen för att kunna välja olika angreppspunkter in i Tyskland.

Tanken bakom britternas plan var att nå fram till viktiga tyska hamnstäder som Bremen och Hamburg före ryssarna, som vid denna tidpunkt bara var 70 kilometer från Berlin.

Amerikanernas plan gick ut på att snabbt påskynda krigsslutet i Europa, för att sedan avsluta kriget i Stilla havet.

De allierades överbefälhavare Eisenhowers lösning på konflikten mellan USA och Storbritannien var att varje part fick vissa villkor uppfyllda. Britternas toppbefälhavare Montgomery fick klartecken för sin plan, men fick inte så många arméer under sig eller något överkommando. Amerikanen Bradley fick lämna över en del av sina styrkor till Montgomery och hans strategi om ett brett anfall fick klartecken till viss del.

Den 2 februari godkände USA och Storbritanniens förenade stabschefer en gemensam plan att nå fram till västra stranden av Rhen. Det innebar att man först var tvungen att passera ett 35 000 kvadratkilometer stort område som behärskades av flera hundra tusen tyska soldater.

Västvallen - Siegfriedlinjen

Västvallen (Siegfriedlinjen) var ett försvarssystem som sträckte sig mer än 630 kilometer från tysk-schweiziska gränsen i söder till gränsen mot Nederländerna i norr, och som innehöll mer än 18 000 bunkrar, tunnlar och stridsvagnshinder.

Tyskarna hade försummat att underhålla Västvallen efter invasionen av Frankrike och nu när de västallierade närmade sig Tyskland försökte de i all hast förbättra, men lyckades inte med denna åtgärd.

Styrkeförhållandena på västfronten i början av 1945

I början av 1945 hade Tyskland förhållandevis få soldater kvar. Under fem års krig hade den tyska krigsmakten förlorat fyra miljoner man.

Eftersom de sovjetiska trupperna snabbt avancerade in i Tyskland från öster skickade Hitler stora truppmängder för att möta fienden. Därför hade han bara 1 miljon man på västfronten, medan de allierade hade drygt 3,7 miljoner vid Tysklands västgräns.

De västallierades invasion av Tyskland startar

Den 8 februari 1945 startade offensiven mot nordvästra Tyskland från Nederländerna. De allierade i väst utförde omfattande flygoperationer mot Tyskland. Enbart i mars gjorde amerikanerna 111 000 flygningar och förlorade bara 144 flygplan i strid.

I början av mars marscherade sex amerikanska, brittiska och kanadensiska arméer upp på Rhens västra strand. Den 7 mars lyckades amerikanska soldater erövra den viktiga Ludendorffbron vid staden Remagen och Rhen. Det innebar att allierade soldater kunde föra över materiel och soldater till östra stranden av floden och upprätta ett brohuvud.

Tyskarna försökte på olika sätt förstöra bron, exempelvis med grodmän utrustade med sprängmedel som på nätterna försökte spränga bron, men det misslyckades eftersom bron bevakades av kraftiga strålkastare. Tyskarna satte också in sina jetplan, men attacken misslyckades. Man sköt även 11 stycken V2-raketer från Nederländerna, men dessa missade bron.

Stolta amerikanska soldater satte upp en skylt på västra sidan av Rhen där det stod: ”Över Rhen med torra fötter, 9:e pansardivisionen bjuder på färden.”

De västallierade går över Rhen

Fem allierade divisioner korsade bron under ständiga flygangrepp innan den dukade under för skadorna och kollapsade. 28 amerikanska ingenjörssoldater drunknade när de desperat kämpade för att rädda den. Vid det här laget hade amerikanerna byggt pontonbroar, vilket gjorde det möjligt att utvidga brohuvudet.

Bild:

En amerikansk soldat som vaktar tyska krigsfångar som tagits efter att de västallierade omringat Ruhrområdet i april 1945.

När Ludendorffbron hamnade i de allierades händer blev den tyska fältmarskalken von Rundstedt syndabocken. Han kallades till Berlin där Hitler dekorerade honom med Tysklands näst högsta orden, Riddarkorset med svärd, samtidigt som han meddelade att han fick sparken.

Hitler ersatte Rundstedt med generalfältmarskalk Albert Kesselring som var befälhavare i norra Italien. Samtidigt dömde Hitler fem officerare till döden för att de allierade hade erövrat bron, ett beslut som gjorde övriga militärer djupt upprörda.

Den 28 mars tog sig de allierade över Rhen i sex stora brohuvuden längs en 330 kilometer lång front (se karta).

Efter övergången gav de tyska arméerna snabbt upp. Fram till slutet av mars hade 300 000 tyska soldater kapitulerat, vilket var en tredjedel av alla tyska soldater i väst.

De västallierade erövrar den västra delen av Tyskland

Den 1 april var det väldiga Ruhrområdet - den tyska krigsindustrins hjärta - omringat och svåra strider utbröt. Den tyske befälhavaren, generalfältmarskalk Model, erbjöds kapitulation men han avböjde. När generalfältmarskalk Paulus hade kapitulerat vid Stalingrad i början av 1943 hade Model sagt: ”En fältmarskalk låter inte ta sig till fånga. Det går bara inte.” Därför gick Model ut i skogen den 21 april och sköt sig.

De allierade erövrade snabbt västra delen av Tyskland. Eisenhowers främsta mål var att nå till floden Elbe, men han hade inte informerat sina armébefälhavare om sitt beslut att överge Berlin som de allierades slutmål.

Hitler utfärdade den 1 april ett upprop som sändes ut i den tyska radion att alla män, kvinnor och barn skulle bilda underjordiska organisationer med uppgift att utföra sabotage bakom de allierades linjer. Efteråt sa en tysk general: ”Vad skulle en hop scouter kunna uträtta vad den tyska krigsmakten inte hade lyckats med.”

Den 11 april var de allierade arméerna framme vid floden Elbe, bara 90 kilometer från Berlin. Därmed hade Eisenhower uppnått sitt mål. Då hade amerikanska styrkor erövrat hela centrala Tyskland och nådde Leipzig och Prag.

Den 25 april möttes amerikanska och ryska soldater vid Torgau öster om Leipzig. Fem dagar senare tog Hitler sitt liv i sin bunker under Berlin.

Bild:

De västallierades överbefälhavare, General Dwight D. Eisenhower, besökte koncentrationslägret Ohrdruf i maj 1945 för att själv bevittna hemskheterna som nazisterna hade utfört.

Koncentrationslägren befrias

I april 1945 kom de allierade till de första koncentrationslägren.

I Bergen-Belsen hittade britterna 10 000 obegravda lik. I Dachau fann amerikanerna 33 000 utmärglade fångar. Många av dem kunde inte röra på sig på grund av svaghet.

När General Eisenhower kom till Ohrdruf, det första koncentrationslägret som befriades av de västallierade, chockades han över vad han såg. Han lät journalister komma till de befriade koncentrationslägren för att sprida nyheten om nazisternas illdåd. Eisenhower skrev om sitt besök i koncentrationslägret: ”Jag gjorde ett grundligt besök i lägret. Jag ansåg det vara min plikt. Om någon skulle påstå att berättelserna om naziterrorn bara är allierad propaganda, då kan jag vittna om vad jag själv har sett. Några av mina följeslagare stod helt enkelt inte ut med anblicken.”
 

De västallierade hade olika åsikter gällande erövringen av Berlin

Vad ansåg Eisenhower om erövringen av Berlin?
Under Jaltakonferensen i februari 1945 hade Roosevelt, Churchill och Stalin kommit överens om att Berlin skulle ligga i den ryska ockupationszonen efter kriget. Däremot hade de inte fattat beslut om erövringen av själva Berlin. Eisenhower hade möjlighet att gå emot Berlin, men eftersom ryssarna stod så nära Berlin skulle det vara slöseri med allierade styrkor att rycka fram mot staden.

Den 11 mars fick Eisenhower en rapport från underrättelsetjänsten att ryssarnas marskalk Zjukov befann sig bara 46 kilometer från Berlin medan hans amerikanska trupper befann sig 500 kilometer därifrån. Det visade sig senare vara en falsk rapport, det skulle dröja ytterligare en månad innan Zjukov kom så nära Berlin. Eisenhower samrådde med sin vän Bradley som bedömde att de västallierade skulle förlora omkring 100 000 soldater innan de kom fram till Berlin. Bradley avslutade med att säga: ”Det är ett ganska högt prestigemål, speciellt som vi måste dra oss tillbaka och låta den andra gynnaren ta över.”

Vad ansåg Montgomery och Churchill om Eisenhowers plan att inte gå mot Berlin?
Den brittiske befälhavaren Montgomery var övertygad om att huvudmålet för de allierade var att först inta Berlin. Han blev rasande när han förstod att Eisenhower inte tänkte gå mot Berlin. Dessutom tvingades Montgomery avstå 9:e amerikanska arméns tjänster till Bradley när Ruhrområdet var omringat. Eisenhower meddelade sitt beslut till Stalin att inte gå mot Berlin, som naturligtvis blev glad.

Churchill försökte vädja både till Eisenhower och Roosevelt att ompröva frågan om Berlin. Churchill anade vad som skulle hända om det kommunistiska Sovjetunionen fick stor plats i Europa. Han skrev till Eisenhower: ”Jag anser det vara av största vikt att vi skakar hand med ryssarna så långt österut som möjligt.” Den trötte och sjuke Roosevelt, han skulle dö om en månad, vägrade att blanda sig i frågan och därmed gällde Eisenhowers beslut.

Visste du att:

  • De amerikanska generalerna var ytterst kritiska till britternas toppbefälhavare, fältmarskalk sir Bernard Montgomery. De var främst irriterade över hans besserwisser-attityd i fråga om militära ting. Montgomery var en självsäker man. Han var segraren i Nordafrika och hade större erfarenhet på alla nivåer än någon annan av hans allierade kolleger. De amerikanska generalerna var främst irriterade för att han vid en presskonferens i januari 1945 tog åt sig den huvudsakliga äran för den framgångsrika utgången av slaget om Ardennerna. Churchill tvingades i ett tal i det brittiska underhuset blidka de amerikanska generalerna att tillkännage att slaget avgjort var en amerikansk seger.

    Montgomery uppvaktade Dwight D. Eisenhower ett flertal gånger för att få hela kommandot över den allierade offensiven in i Tyskland. Montgomery låg också i ständigt konflikt med chefen för den 12:e amerikanska armégruppen, Omar Bradley. Eisenhower klagade till en vän att ett av hans problem var ”att försöka bädda bekvämt för flera primadonnor i samma säng.”
  • Befälhavaren för alla tyska trupper i väster, den 69- årige generalfältmarskalken Gerd von Rundstedt, vädjade den 25 februari till Hitler om att få lov att flytta de tyska trupperna till andra sidan av Rhen. Men Hitler svarade: ”Tillbakadragande bakom Rhen är otänkbart.” Hitler ansåg att det var en katastrof att flytta från en plats till en annan, men den 28 februari var läget så kritiskt för de tyska trupperna att han gav klartecken, men ”med tungt hjärta,” som han uttrycket det.
  • Hitler gav order om att alla broar över Rhen skulle förstöras innan de föll i de allierades händer. Den ansvarige som missade detta skulle arkebuseras på direkten. Dessutom sa Hitler att samma öde skulle drabba dem som sprängde en bro för tidigt. General Schlemm som var ansvarig för fallskärmsjägarna längs fronten i norr vid floden Rhen sa efteråt till en amerikansk utfrågare: ”Eftersom jag hade nio broar i min sektor, kunde jag se hur mina förhoppningar om ett långt liv snabbt förminskades.”

Uppgifter och frågor

  1. Hur var det militära läget i början av 1945?
     
  2. Vilka olika skilda strategier hade britterna och amerikanerna för att erövra Tyskland?
     
  3. Hur såg styrkefårhållandena ut på västfronten i början av 1945?
     
  4. Vad innebar Västvallen?
     
  5. Hur startade de västallierades invasion av Tyskland?
     
  6. Hur reagerade de allierade när de befriade de första koncentrationslägren?
     
  7. Hur skillde sig amerikanarnas åsikter från britternas gällande erövringen av Berlin?

 

Litteratur
Antony Beevor, Andra världskriget, Historiska Media, 2012
H.P. Willmott m.fl., Andra världskriget, Bonnier Fakta, 2012
Chris Mann m.fl., De största slagen under andra världskriget, Läsförlaget, 2009
 

Text: Carsten Ryytty, författare och SO-lärare
Ovanstående text är redigerad av SO-rummet men ingår ursprungligen i boken Hitler och andra världskriget : 444 frågor och svar.
Bokens webbplats

 

 

Publicerad: 23 mars 2017
Uppdaterad: 25 mars 2017