M

Nyköpings gästabud - kung Birgers hämnd

År 1317 inträffade en blodig händelse som skrivit in sig i historieböckerna som Nyköpings gästabud. Det dramatiska gästabudet innebar slutet på en lång och bitter maktkamp som pågått i många år mellan kung Birger Magnusson och hans båda bröder tillika politiska rivaler hertig Erik och hertig Valdemar. På natten efter kalaset stod Birger som ensam herre på täppan...om än tillfälligt.
Bild:

Kanske såg det ut ungefär så här när de båda hertigarna Valdemar och Erik anlände till Nyköpingshus efter att ha blivit tvungna att lämna sin beväpnade eskort utanför fästningen.

I december månad – man vet inte exakt när – bjöd kung Birger sina två bröder på fest på Nyköpingshus. Under festkvällen skänkte han bröderna rikligt med både vin och mat. Druckna fick sedan Erik och Valdemar se hur en trevlig kväll omvandlades till ren mardröm. Birger stormade in i deras nattkvarter och fängslade bröderna. Han låste in dem i ett torn. Innan han tog dem till fånga lär han ha sagt ”minns ni Håtunaleken?”, ord som sedan blivit berömda. Traditionen berättar även att Birger kastade nyckeln i vattnet och lät bröderna svälta och törsta till döds. Säkert är dock att hertigarna Birger och Valdemar mördades omkring nyåret 1317 och att kung Birger var hjärnan bakom dådet. Men vad handlade det om? Varför mördade Birger sina bröder?

Den ”Håtunalek” (”lek” = händelse) som Birger påminde bröderna om handlade om en tilldragelse på en kunglig storgård vid namn Håtuna som låg vid Mälaren. Där ägde en händelse rum år 1306 som kung Birger aldrig glömde. Hertigarna Erik och Valdemar anlände den 29 september från en bröllopsfest i Bjälbo till brodern Birger på dennes gård Håtuna. Birger var sedan 1290 kung i landet. Bröderna festade gott och länge – men gästabudet slutade med att hertigarna lät fängsla den kungliga brodern och drottning Ingeborg. Birger frisläpptes först när han lovat att dela makten med sina bröder och avstå största delen av Sverige. Elva år senare var det Birgers tur att ge igen, vilket han som sagt gjorde – med råge.

Bröderna hade grälat så länge som man kunde minnas. Allt sedan Birger tog över efter fadern Magnus Ladulås (d. 1290) och Erik och Valdemar utsågs till hertigar hade de stridit inbördes. Det gick så långt att hertigarna Erik och Valdemar hämtade stöd hos den norske kungen Håkon Magnusson, som även var Eriks svärfar. Konflikten kom och gick i vågor.

År 1304 såg Birger till att bröderna skrev på ett dokument som förbjöd dem att bedriva egen utrikespolitik. Birger ville vara kung själv. Han litade inte på sina bröder och förbjöd dem att vistas vid hovet utan att först ha fått kunglig kallelse att infinna sig.

Bild:

Kung Birger ruvade på hämnd men höll god min och gav sina båda bröder ett varmt välkomnande när de anlände till gästabudet på Nyköpingshus i slutet av december år 1317.

Och så kom den ödesdigra festen på gården Håtuna i Uppland vid Mälaren den 29 september 1306. Den gav värden kung Birger med drottning och gästerna en dålig smak i munnen efteråt. Efter att man ute i stugorna fått höra talas om dramatiken i Håtuna fanns det säkert en och annan som lät tankarna gå till Bibelns berättelser om osämjan mellan Kain och Abel, som slutade med att Kain blev en brodersmördare.

Kanske tänkte Birger själv på Bibelns berättelser om brödrafejder under sin tid i fängelse på Nyköpingshus. Han och drottningen satt fängslade i två år. År 1308 ingicks ett avtal mellan hertig Erik och Birger, som innebar att kungen släpptes mot en lösensumma. Samma år ingicks ett trekungaförbund mellan den danska kungen Erik Menved, den norske kungen Håkon och svenske kungen Birger mot de två bångstyriga hertigarna, som gjorde uppror. Trupper drog in i Västergötland och kriget var ett faktum.

Även om ett fredsfördrag ingåtts i Oslo 1310 fanns fortfarande många knutar att lösa upp i det tillstånd av kramp som tycktes råda inom storpolitiken. Mycket stod på spel men med tanke på utgångsläget – krig mellan de nordiska länderna, inbördeskrig i Sverige och kungliga familjen i upplösning – fanns det inget att förlora. De stridförande parterna måste sätta sig ned och reda ut problemen. Det skulle de nordtyska furstarna, som bjudits in som medlare, och det nordiska ridderskapet garantera. En uppgörelse kom till stånd i Helsingborg 1310. Birger erkändes som kung men fick bara styra över norra och östra Sverige, inklusive Gotland. Hertig Erik styrde landet i praktiken.

Bild:

De tre bröderna hade grälat så länge som man kunde minnas. Efter att hertigarna Valdemar och Erik hade dött i fängelsehålorna gjorde deras anhängare uppror och avsatte Birger från tronen.

Det politiska nederlaget låg och gnagde hos en missnöjd och bitter kung Birger. Till slut bestämde han sig för att hämnas och återta makten ensam, vilket han gjorde vid Nyköpings gästabud 1317. Men brödramorden hade ett pris. Resultatet av den blodiga festen hos Birger på Nyköpingshus blev inbördeskrig. Det kriget vann de båda hertigarnas anhängare. Kung Birger tvingades att lämna landet och dog i dansk exil 1321. Hans son Magnus avrättades på Helgeandsholmen i Stockholm 1320. Makten låg nu i händerna på en förmyndarregering i väntan på att hertig Eriks son skulle bli gammal nog att ta över tronen. År 1331 blev pojken myndig och började sitt styre som kung. Han hette Magnus Eriksson och hade en minst sagt knepig familjehistoria som son till en mördad hertig och brorson till en kunglig mördare.

Visste du att:

  • Magnus Eriksson bara var tre år när han utropades till kung vid Mora stenar 1319.
  • Uppgifterna om Birgers berömda ord ”minns ni Håtunaleken” och nyckeln i sjön är hämtade ur Erikskrönikan, ett tendensiöst historieverk som skrevs på 1320-talet.
  • Med få undantag har titeln hertig endast fått bäras av söner inom kungahuset och från och med 1980 även av prinsessor (hertiginna).
  • Brödernas far kung Magnus Ladulås (d. 1290) hade också legat i strid med sin bror Valdemar, det vill säga hertigarna Eriks och Valdemars och kung Birgers farbror.

Lästips:
Dick Harrison, Sveriges Historia 600-1350, Norstedts förlag, 2009
Erikskrönikan (utgiven och kommenterad av Sven-Bertil Jansson), Tidens förlag, 1993
Michael Nordberg, I kung Magnus tid. Norden under Magnus Eriksson 1317–1374, Norstedts förlag, 1995

Text:
Bo Eriksson
,
fil dr. i historia, författare och forskare vid Stockholms universitet
Publicerad: 07 februari 2013
Uppdaterad: 18 oktober 2016