S

Kommunistregimernas fall i Central- och Östeuropa 1989-1991

1989 hamnade händelserna i Centraleuropa i centrum för världens intresse. Kommunistpartierna i Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, och Bulgarien hade alltsedan andra världskriget styrt sina hemländer med järnhand uppbackad av sovjetiska bajonetter.
Bild:

Berlinmuren revs 1989 i samband med återföreningen av Tyskland.

Även Rumänien var en kommuniststyrd diktatur. Detta land intog dock en mer självständig hållning gentemot Sovjetunionen. I Jugoslavien hade landets starke man Tito också etablerat en kommunistregim av mer självständigt slag.

Kommunistpartierna saknade folkligt stöd

Kommunistpartierna i de här länderna hade aldrig haft något folkligt stöd. Tvärtom hade flera uppror gjorts mot de sovjetiska ockupanterna och deras marionettregimer. Vi kan nämna Östtyskland 1954, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. För kommunistregimerna hade lojaliteten mot Sovjetunionen alltid gått före det egna landets intressen.

Kommunistpartiet tillät inga avvikelser från den fastlagda kusen vare sig det gällde kultur, ekonomi eller moral. En väl uppbyggd kontrollapparat var beredd att när som helst bekämpa varje försök till revolt.

Även ekonomierna i de kommuniststyrda staterna knakade i fogarna. Det rådde ofta brist på nödvändiga varor - som vissa matvaror, tvål och toalettpapper. Ofta fick man köa i timmar för kött och annan mat. De sista i kön fick gå hem utan och hoppas på bättre tur en annan dag.

Tysklands flagga

Varför hissar man just denna flagga?

Flaggan har sina rötter i händelser som ägde rum i dåtidens tyska stater kring mitten av 1800-talet. Även då försökte man ena det hopplöst splittrade Tyskland. 1848 var det var revolution i Europa och revolutionärerna var också nationalister. De ville göra sig av med den gamla feodala ordningen i Tyskland. De ville avsätta alla prinsar, hertigar och kungar och skapa en enad tysk republik. Demokrati och jämlikhet var mottot. Man var inspirerad av den franska revolutionen 60 år tidigare, "frihet, jämlikhet och broderskap" ropade man på Berlins gator. Den svart-röd-gula flaggan blev deras symbol.

Starka röster protesterar

Det fanns de som protesterade öppet mot det rådande systemet. Charta 77 - ett manifest med krav på respekt för de mänskliga rättigheterna i Tjeckoslovakien - med Václav Havel som talesman samt Solidaritet - en fackförening - i Polen med Lech Walesa som organisatör, stod för en stark opposition. Här lades grunden till förändringen.

Kommunistdiktaturerna förlorar sin makt

Mannen som möjliggjorde att frihetens timme äntligen kunde slå för staterna i Centraleuropa var helt oväntat Sovjetunionens president Michail Gorbatjov. Han förklarade att varje stat i det gamla kommunistblocket var helt suverän (självstyrande). Regimerna i dessa stater kunde därmed inte längre räkna på stöd från sovjetiska stridsvagnar. Det dröjde därefter inte länge förän kommunistregimerna störtades i land efter land. Även de baltiska staterna passade nu på att frigöra sig från Sovjets järngrepp (se faktarutan längre ner).

Tysklands återföreing 1989-1990

I samband med Tysklands återförening hissades den svart-röd-gyllene flaggan och alla sjöng "Einigkeit und Recht und Freiheit für das deutsche Vaterland" - enighet och rätt och frihet för vårt tyska fosterland.

Detta var utan tvekan ett uttryck för nationalism. Tyskland var åter förenat. Förbi var nu 40 år av kommunistisk diktatur i Östtyskland och nazitidens tyranni låg långt tillbaka. Tyskland var enat och demokratiskt. Alla var glada. Berlinmuren som delat staden Berlin och hela Tyskland sedan 1961 var borta. Den tyska självkänslan stod på sin höjdpunkt.

Hur skall vi beskriva och förklara denna nationalism? Är den hotfull eller demokratisk? Aggressiv eller fridfull? Ingen som var närvarande denna historiska natt kan säga att det var hotfullt. Fast det fanns personer i Tyskland och i omvärlden som höjde ett varnande finger. Det enade Tyskland hade nu över 80 miljoner invånare och den starkaste ekonomin i Europa. Historien hade tidigare visat att mycket av Europas öde brukade avgöras i Tyskland.

Folk i andra europeiska länder frågade sig vad detta enande nu skulle leda till - ett fredligare och mer enat Europa eller motsättningar och spänning?

Idag vet vi med facit i hand att Tysklands återförening har bidragit till att stärka den europeiska gemenskapen. Kommunistdiktaturernas tid i Europa är sedan länge förbi och utgör idag bara ett bleknande minne för äldre generationer.

Sovjetunionens fall 1991

Sovjetunionen bestod fram till december 1991. Efter en misslyckad statkupp i Sovjet i augusti 1991 så trädde Boris Jeltsin fram och tog makten över den ryska Sovjetrepubliken. När han kort därefter förklade Ryssland självständigt från Sovjetunionen så föll hela det kommunsitiska systemet.

Lite bakgrundshistoria

De fördrivna tyskarna i Västtyskland

Efter andra världskriget och Tysklands sammanbrott kom polacker och tjecker att, med ryssarnas hjälp, driva ut tyskarna och förskjuta gränsen långt västerut. Även från rena tyska områden försvann nu tysk kultur och tysk befolkning. Många av dessa tyskar fann under det kalla krigets dagar (1945-1980-talet) sin bosättning i Västtyskland. Där bildade de starka påtryckningsgrupper för att hindra ett västtyskt erkännande av de nya gränserna i Östeuropa. Detta fick som konsekvens att Västtyskland först vid sent datum kom att erkänna de nuvarande gränserna mot Polen respektive Tjeckien.

Polen

Efter andra världskriget kom Polen under Sovjetunionens inflytande. Polen styrdes av en kommunistregim som visserligen stöddes av Sovjet, men som vägrade att helt inordna sig under Moskva. I samband med östblockets sönderfall 1989 förlorade Sovjetunionen greppet om Polen. Drivande i kampen för ett självständigt Polen var fackföreningsrörelsen Solidaritet och dess grundare Lech Walesa.

Kommunistpartiet i Polen gick med på att legalisera den oberoende fackföreningen Solidaritet och inledde förhandlingar med denna. Den polska regeringen tvingades acceptera nyval. Det var det första fria val i östblocket på över 40 år. Valresultatet blev en katastrof för kommunistpartiet. Solidaritet kunde bilda östblockets första icke-kommunistiska regering. Planekonomin monterades ned och ersattes av marknadsekonomi. Solidaritetsledaren Lech Walesa valdes till president 1990.

Tjeckoslovakien

Efter andra världskriget kom Tjeckoslovakien att inordnas i Östeuropa under Sovjetunionens ledning. Men det påtvingade kommuniststyret var inte populärt. Ett försök gjordes 1968 att lätta på diktaturen, men revolten slogs ned. Reformrörelsen med Alexander Dubcek i spetsen under den så kallade Pragvåren 1968 fick ett plötsligt slut, när sovetisk militär invaderade landet. En grupp dissidenter (kritiker av kommunistregimen) inom den så kallade Charta 77-rörelsen, med författaren Václav Havel, fortsatte dock sina protester mot regimen. Václav Havel fängslades.

Men 1989 började studenterna att demonstrera. Och de stöddes av andra grupper i samhället. Václav Havel som suttit fängslad talade till folkmassorna på Václavplatsen mitt i Prag. Vid sin sida hade han Alexander Dubcek, mannen från Pragvåren 1968. Václav Havel blev statschef. Slovakien bröt sig ur Tjeckoslovakien och bildade en självständig republik 1993.

De baltiska staterna

Statsminister Ingvar Carlsson sade då Sverige erkände de baltiska staternas självständighet 1991, att det var det mest glädjande regeringsbeslut han fattat. Det var vår i luften. Östeuropa frigjorde sig efter femtio års sovjetiskt förtryck.

Under andra världskriget rådde mörker i Europa och Norden. Två av den moderna historiens mest blodbesudlade stater - Hitlers Nazityskland och Stalins Sovjetunionen - hade delat den europeiska kontinenten mellan sig. Västra Europa befriades efter andra världskrigets slut, men östra Europa satt kvar i Sovjets järngrepp. Estland, Lettland och Litauen hade införlivats med Sovjetunionen. Stora delar av dessa länders befolkningar likviderades eller sändes till slavläger i Sibirien. Man talade om Sovjetunionens "våldtäkt" på de baltiska staterna. Men den nationella känslan var stark i Baltikum. När Sovjetväldet föll 1989 frigjorde sig de baltiska staterna från banden med Ryssland. Många balter kunde knappast tro sina ögon när de såg de kullvälta Leninstatyerna, symbolerna för sovjetväldet.

De baltiska staterna är idag medlemmar i EU och NATO.

 

Litteratur:
Kristian Gerner, Centraleuropas historia, Natur och Kultur, 1997
Geir Lundestad, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945,  Studentlitteratur, 1996
Bo Huldt, Bra böckers världshistoria, band 14, Tre världar 1945-1965, Bra Böcker, 2001

Text: Per Höjeberg, lektor i historia på Norra Reals gymnasium

Publicerad: 10 september 2015
Uppdaterad: 18 oktober 2016