S

Italiens enande 1848-1870

Bild:

Parad och festligheter till ära av frihetshjälten Giuseppe Garibaldi.

Det splittrade Italien

Italien var vid 1800-talets mitt uppdelat på ett antal stater. Italienarna hade emellertid i stort sett samma språk, samma religion, kultur och historia. De italienska staterna strävade liksom de tyska staterna att förena sig. Hemliga sällskap som till exempel "kolarna" uppstod. De arbetade för att skaffa Italien nationell enighet och frihet. Men Österrikes mäktiga kansler, Metternich, ville inte veta av några nationalstater vare sig i Tyskland eller Italien. Italien är "endast ett geografiskt begrepp" förklarade han, när han bekämpade de nationella enhetsrörelserna i Italien. Här härskade på ett eller annat sätt den österrikiske kejsaren. Metternich var kejsarens förste minister. En del av de italienska staterna, som Lombardiet och Venetien, var direkt ockuperade av Österrike. I många av de andra italienska staterna stöddes furstarna av Österrike. De största staterna var kungariket Neapel, till vilket även Sicilien hörde, Kyrkostaten och kungariket Piemonte med ön Sardinien.

Giuseppe Garibaldi

Året var 1848. Revolutionen bröt ut i Paris. Över hela Europa gick en våg av frihetsrörelser, som även nådde Italien. Många frihetsvänner började tro, att en ny tid nu börjat för Italiens folk. Frihetshjälten Giuseppe Garibaldi berättade efteråt: "Vi jublade, vi omfamnade varandra, vi sjöng fosterländska sånger och vi grät av glädje".

Garibaldi hade återkommit från Sydamerika till sin födelsestad Nizza, som vid denna tid tillhörde Italien. I Sydamerika hade han levt ett äventyrligt liv. Han hade varit med och slagits för demokratin och mot diktaturen i de nybildade latinamerikanska staterna. Men den uppflammande nationella frihetsvågen i Italien hade som en magnet dragit hem honom till hans fädernebygd. Garibaldi skulle nu kämpa för ett nationellt enat och demokratiskt Italien. Han kom att bli den italienska frihetsrörelsens främsta reklamtillgång. Han var och förblev de breda lagrens man. Orädd och impulsiv hade han, mer än någon annan, förmåga att samla sina lättrörda landsmän.

I Nizza stannade han endast några dagar. Italienarna reste sig för att driva ut österrikarna ur Italien. Frivilliga strömmade till Garibaldi. Alla önskade att få kämpa under hans fana. Överallt hälsades han av folkets jubel: "Garibaldi, Garibaldi" ropades där han, iklädd röd blus och vit mantel, drog fram på sin vita häst. Vid hans sida red Anita i mörkgrön dräkt. Hon var kvinnan av folket, men hade ändå något av spansk "grande dame" över sig.

Garibaldi hade gift sig med Anita under sina rastlösa resor i Sydamerika. Hon hade visat prov på mod och hade stått vid hans sida i kulregnet. En gång slet en kula bort hatten från hennes huvud. Vid ett annat tillfälle red hon, på flykt undan sina förföljare, ensam under dagar och nätter genom urskogen. Hon livnärde sig på växtrötter, vilda frukter och gröna kaffebönor. Hon simmade över breda floder med ena handen om hästens man. Till sist återfann hon Garibaldi.

På det ovan beskrivna sättet framställdes Garibaldi och hans hustru i samtida svensk och europeisk veckopress. De nationella befrielserörelsernas hjältar och hjältinnor var alltså beundrade även i Sverige. 1859 nåddes Sverige av "Garibaldikulten". Man klädde sig i röda garibaldiskjortor och svarta garibaldihattar. Garibaldi betraktades som folkets man även i Sverige. Nationalismen var alltså internationell. Alla folk hade rätt till sin självständighet. Man gjorde likheter mellan Engelbrekt och Garibaldi. På liknande sätt skulle de nationella befrielserörelserna i Tredje världen hundra år senare få sina hjältar. Vi har till exempel Mahatma (Mohandas) Gandhi i Indien och Nelson Mandela i Sydafrika.

Bild:

Karta som visar Italien 1829-1871.

Rom 1848-1849

De radikal-nationalistiska strömningarna hade 1848-49 alltså nått Rom. Till denna stad kom nu, förutom Garibaldi, också Giuseppe Mazzini. Mazzini var utpräglad liberal nationalist. Den bärande tanken var att alla folk skulle bilda självständiga demokratiska stater. Ingen nationalitet var förmer än en annan. Därför var Mazzini liksom Garibaldi motståndare till allt nationellt förtryck varhelst i världen det visade sig.

Rom var huvudstad i Kyrkostaten och här hade påven härskat. I det revolutionära Rom förklarades nu påvens världsliga makt avskaffad. Den romerska republiken utropades i februari 1849. Men det skulle snart visa sig att jublet var förhastat. Reaktionen hade djupa rötter i Italien. Påven kom att intensivt stödja denna reaktion. Och påven fick stöd av de återkommande österrikarna. Även fransmännens kejsare Napoleon III stödde påvens sak. Visserligen sympatiserade Napoleon med den italienska nationella enhetsrörelsen, men han var beroende av stöd från den franska katolska kyrkan. Den kunde inte acceptera någon kränkning av påvens makt.

I juni 1849 kom de franska trupperna till Rom. De nationella republikanerna tvingades att kapitulera. Mazzini flydde till England. Garibaldi ville dock fortsätta att kämpa för den nationella rörelsen i Italien. Men även han och hans trogna tvingades lämna Rom. "Den som älskar Italien, följer mig!" sade han.

I samtida veckopress kan vi läsa om hur Garibaldi och Anita red i spetsen för de flyende. De följdes av sitt kavalleri med glänsande lansar, röda skjortor och fjäderprydda hattar. Den flyende skaran reducerades dock av umbäranden. Faran lurade överallt.

Med ett högt pris på sitt huvud jagades Garibaldi av österrikarna. Ett ögonvittne berättar: "Jag såg fyra personer, av vilka en var en kvinna. Hon var barfota och klädd i en tunn, vit dräkt. Hon släpade sig med fram med största svårighet". Det var Garibaldi och Anita med återstoden av skaran.

Anita dukade under, medan Garibaldi lyckades ta sig till Nizza.

Österrikarnas återkomst

Piemonte i nordvästra Italien hade gått i spetsen för att driva ut österrikarna. Men dess armé blev i mars 1849 slagen och österrikarna behöll sitt grepp om Italien. Den italienska halvön verkade 1850 lika långt från att bli en enad nationalstat som före revolutionerna "48". Makten uppehölls fortfarande av furstar, som stödde sig på österrikarnas bajonetter.

I kyrkostaten höll österrikarna den östra delen besatt. Västra delen med Rom hölls besatt av franska trupper. Fransmännen försökte där hålla den värsta reaktionen tillbaka. Men påven avslog alla franska uppmaningar till reformer och påvestaten styrdes på ett nästan medeltida sätt.

Den sociala misären var lika djup som den politiska. Italien var fortfarande huvudsakligen ett jordbruksland. Men endast på några ställen fanns självägande bönder. Till största delen ägdes jorden av stora godsägare, vilka arrenderade ut sina ägor. Själva levde godsägarna gott i städerna utan att bry sig om sina arrendatorers hårda slit.

Cavour

Tiden för Italiens enande närmade sig emellertid. Drivkraften skulle komma från Piemonte (inklusive ön Sardinien) i nordvästra Italien. Kung i Piemonte var Viktor Emanuel och till förste minister valde han nu Camillo di Cavour. Cavour hade som mål att ena Italien. För detta mål måste allting vika, inget medel fick lämnas oprövat. Han nådde sitt mål, men han skulle stupa på sin post av överansträngning.

På faderns sida var Cavour av gammal piemontisk adel. Modern var av hugenottsläkt. Han hade studerat nationalekonomi och startat en liberal tidning. Litteratur och konst tillhörde inte hans starka sida, istället var hans bildning inriktad på matematik och naturvetenskap.

Den smidige diplomaten Cavour kom nu att komplettera den folklige "gåpåaren" Garibaldi. Tillsammans kom de att ena Italien. Men personligen hade de svårt med varandra. Cavour ogillade revolutioner. Italiens enande skulle nås med diplomati och allianser. Hans tillvägagångssätt kan jämföras med Bismarcks diplomati för att ena Tyskland.

Cavour satsade i första hand på stöd från Frankrike och Napoleon III. På sommaren 1858 möttes Cavour och Napoleon i kurorten Pleubières i östra Frankrike. En hemlig överenskommelse slöts som innebar att österrikarna skulle ut ur Italien. Italien skulle enas under Piemontes ledning och Frankrikes inflytande på den italienska halvön skulle stärkas. Påven skulle respekteras och hans andliga välde lämnas okränkt.

Den 1 januari 1859 fällde Napoleon III vid en mottagning i Tuilerierna följande yttrande till den österrikiske ambassadören: "Jag beklagar, att vårt förhållande till Er regering inte längre är så gott som det tidigare varit".

Kriget som kom avgjordes vid det blodiga slaget vid Solferino, där fransmännen och piemontesarna segrade. (Gräsligheterna och den bristande sjukvården ledde till att schweizaren Henri Dunant, som var vittne till slaget, grundade Röda korset). Fred slöts den 11 juli 1859 i Villafranca mellan Napoleon III i Frankrike och Frans Josef av Österrike. Efter ett antal diplomatiska och politiska turer enades norra och mellersta Italien under Piemontes ledning. Men Kyrkostaten med Rom och Neapel med ön Sicilien återstod i söder och i norr tillhörde Venedig fortfarande Österrike.

Kung Bomba av Neapel

Ingenstans i Italien rådde vid 1800-talets mitt sådana missförhållanden som i kungariket Neapel, där även den stora ön Sicilien ingick. Kungen här, Ferdinand II, hade bombarderat de upproriska städerna. Därför kallades han av sina undersåtar för "kung Bomba".

När revolutionen slagits ner följde masshäktningar utan motstycke i Europa. Ohyggligheterna i de överfyllda fängelserna kom till hela världens kännedom genom den engelske statsmannen William Gladstone. Sommaren 1851 besökte han Neapel. Han fick där kontakt med många italienare, som vågade tala fritt och öppet med honom om förhållandena i landet. Vad de berättade och vad han såg gjorde ett djupt intryck på honom. I öppna brev, som publicerades i engelsk press, skrev han: "Det är inte bara fattigdom och det ekonomiska eländet som är upprörande. Det är det genomruttna tillstånd, som tillåter en korruption utan like och en oavlåtlig kränkning av lagarna och rättvisan från deras sida, vilka blivit satta till att upprätthålla ordningen och vakta att rättvisa skipas. Och detta sker i religionens namn, samtidigt som det regerande partiet kränker varje moralisk lag".

Då liksom nu gällde dock att myndigheternas makt begränsades av kriminella element, vilka under namn av camorran eller maffian, utövade ett stort inflytande i Syditalien.

Bild:

Giuseppe Garibaldi, 1866

Garibaldi kommer till Neapel

Ögonvittnen berättar att man på eftermiddagen den 5 maj såg Garibaldis frivilliga marschera från Genua. De skulle segla till Sicilien och befria södra Italien. Människor stod tysta utmed vägarna, män med hatten i hand, kvinnor med barn på armen, för att se de frivilliga dra iväg. Väl ombord skulle de klä sig i de röda skjortorna, Garibaldikårens särskilda kännetecken.

I Palermo på Sicilien rådde sträng bevakning av polis och trupper. Dock spreds i hemlighet som en löpeld meddelandet att alla skall vara beredda att gripa till vapen när Garibaldi kommer. Överallt hade man med rödkrita skrivit på husen: "Garibaldi kommer." Även biskopar, präster och munkar anslöt sig till frihetsrörelsen. När Garibaldikåren anlände slöt folket jublande upp kring dem. Snart behärskade Garibaldi hela Sicilien och fortsatte över till fastlandet. Motståndet blev mycket lamt.

Så tågade Garibaldi in i Neapel. Det berättas att en oändlig människomassa ur alla samhällsskikt och av alla åsikter samlades, mazzinister, camorrister, lazzoroner, patrioter, hantverkare, munkar, kvinnor med blommor på sina klänningar och de vackra flickorna från Porta Capuana. En hel befolkning var hänförd och trängdes kring hjälten.

Syd- och Norditalien förenas

Cavour inser att också Piemonte måste identifiera sig med den nationella revolutionen i södra Italien. Han låter trupper rycka söderut till Neapel. För att nå dit måste de dock gå genom Kyrkostatens område. Och Kyrkostaten bevakas av Napoleon III:s styrkor. Napoleon var led och trött på den italienska revolutionen. Å ena sidan måste han ta hänsyn till de italienska patrioternas krav på ett enat Italien, å den andra måste han respektera den franska kyrkans krav att påvemakten skulle bestå. När nu Cavour anhöll om tillstånd att marschera igenom Kyrkostaten, gav Napoleon sitt tillstånd med orden: Handla men handla snabbt! (Fate, ma fate presto! eller på franska Frappez, mais frappez vite!).

Piemontes kung Viktor Emanuel ryckte med sin här in i Neapel. Garibaldi mötte kungen vid Teano och hälsade honom som "Italiens konung". Viktor Emanuel svarade bara: "Jag tackar ". Därmed var Garibaldis mission slutförd och han avtackades. Revolutionen blev således inte speciellt radikal.

Som en följd av kriget mellan Preussen och Österrike 1866 införlivades samma år Venedig i det italienska kungariket. I samband med tysk-franska kriget blev fransmännen tvungna att dra bort sin skyddsvakt kring påven. Så år 1870 kunde italienarna tåga in i Rom och göra den till huvudstad i det nya Italien.

En nation skapas

Nu gällde det att skapa en nation av de forna skilda italienska staterna. Nästan allt måste skapas från grunden. Skillnaden mellan landsdelarna var större än vad de italienska patrioterna i sin hänförelse hade drömt om. Nordens och söderns folk, piemontesare och sicilianare, hade helt olika kulturer. För att bygga den gemensamma nationen satsade regeringen på undervisning och järnvägar. Man hoppades att en likartad utbildning, ett gemensamt riksspråk och ett järnvägssystem som band samman landet skulle skapa en italiensk nationalkänsla.

Klyftan mellan nord och syd har man dock aldrig helt lyckats överbrygga. Ännu i slutet av 1900-talet är skillnaderna tydliga. Men det är å andra sidan inget konstigt. De flesta stater uppvisar mer eller mindre tydliga regionala skillnader och vissa inre motsättningar.


Litteratur:
Maurice Paléologue, Cavour, Wahlström & Widstrand, 1928
Sven Wikberg, Garibaldi, Fritzes, 1939
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 29 juli 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons