+ Visa hela artikelserien
S

Internationell rätt, del 1: Historien bakom Nationernas förbund och Förenta nationerna

Ett väl fungerande internationellt rättssystem behövs för att kunna skydda folk i världens länder från väpnade konflikter och statligt maktmissbruk. Sedan andra världskriget slut har FN (bildades 1948) arbetat aktivt med att få detta att fungera. Men ännu återstår många hinder som måste överbryggas. Den största problemet är frågan om de enskilda staternas suveränitet.
Bild:

Internationell rätt är främst en sammanfattning av de regler som gäller eller anses gälla mellan stater. Internationell rätt består i sin tur bl.a. av folkrätten som behandlar folkliga rättigheter inom staternas gränser.

Tanken på ett internationellt rättssystem har funnits i hundratals år ända sedan Westfaliska fredens dagar vid mitten av 1600-talet då stater blev centrala inom det internationella systemet (den internationella arenan där samspelet mellan världens stater sker). Då bestämdes att staterna skulle ha självbestämmanderätt (suveränitet) om allt som hände inom dess egna gränser.

Internationell rätt - diplomatiska grunder

Internationell rätt reglerar endast relationerna mellan staterna inom det internationella systemet. Internationell rätt bygger främst på:

  • Suveränitetsprincipen – är den grundläggande komponenten i internationell rätt. Staten bestämmer själv inom sina gränser. Detta görs bl.a. genom nationell lagstiftning.
  • Sedvanerätten – innefattar normer, regler om uppförande mellan stater som inte är nedtecknade i avtal.
  • Traktaträtten – gäller bland annat fredsfördrag, avtal om ägande och förhållandesätt till olika internationella företeelser (t.ex. vad som gäller inom en allians).

Detta har medfört att det inte finns någon internationell övermakt som bestämmer vad enskilda länder ska/får göra inom sina gränser eller hur de ska/får agera internationellt (inom vissa ramar). Innan världskrigens tid var därför krig ofta en allmänt accepterad politisk lösning.

Efter första världskriget började stämningar göra sig hörda som förespråkade mänskliga rättigheter och en demokratisering av Europa. Man ville inte ha mer krig och skapade därför en organisation som skulle kunna förhindra detta i framtiden - Nationernas Förbund (NF).

Nationernas Förbund

Allt fler internationella frågor knöts därefter till NF, t.ex. arbetsrätt, minoriteters rättigheter - det fanns massor av minoritetsgrupper i mellankrigstidens Europa som bodde på ”fel plats” och blev diskriminerade. Man såg att detta var ett problem och lyckades skapa ett traktat om minoriteters rätt som slöts i ett multilateralt avtal (undertecknat av många länder). Det övergripande syftet var att förhindra att fler stora krig bröt ut i Europa. Det var här som idén om en global organisation som skulle värna om mänskliga rättigheter föddes.

Men Nationernas förbund fick ingen framgång inom det internationella systemet. Detta berodde främst på tre faktorer:

  • Ekonomiskt – den ekonomiska världskrisen på 1930-talet gjorde att många länder i första hand var tvungna att tänka på sin egen överlevnad.
  • Politiskt – USA gick aldrig med i NF. Storbritannien och Frankrike fick därför för stor makt vilket inte andra stater gillade.
  • Moraliskt – Europa upplevde en demokratisk kollaps i samband med fascismens och nazismens intåg och den efterföljande Förintelsen.

Förenta Nationerna

Efter andra världskriget och Förintelsen insåg världens stater att det var nödvändigt att skapa en fungerande global organisation som värnade om freden och de mänskliga rättigheterna. 1945 bildades därmed Förenta Nationerna (FN).

FN fick från början fyra huvuduppgifter:

  • Att rädda kommande generationer från krig. FN:s säkerhetsråd fick avgörande beslutsrätt i dessa frågor.
  • Etablera internationell rätt.
  • Främja social utveckling och förbättra levnadsstandarden för världens folk. (Efter krigsslutet fanns en positiv framtidstro.)
  • Att få världens stater att åter bekräfta tron på de mänskliga rättigheterna. (Det fanns ingen global enighet i frågan, så FN fick i uppdrag att utveckla detta.)

1948 tillkännagav FN deklarationen om de mänskliga rättigheterna som baserades på individens rättigheter. Detta var något nytt eftersom det innebar individens rättigheter inom staten och därför minskade statens suveränitet. En stat kunde nu inte längre agera precis som den ville inom sina gränser om den bröt mot de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna har därför påverkat suveränitetsprincipen (se ovan) och lett till en stor omsvängning inom internationell rätt.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är i sig inte juridiskt bindande utan fungerar istället som ett målsättningsdokument som talar om för världens stater hur de bör göra.

Världens stater bestämmer själva om de vill vara med

Världens länder får enligt traktaträtten själva bestämma om de vill skriva under FN:s olika konventioner (juridiskt bindande avtal) om olika ämnen. FN har idag sju stora konventioner slutna till de mänskliga rättigheterna, till vilka det är kopplat ett övervakningsorgan (se avsnittet om mänskliga rättigheter). Länder som skrivit på de sju konventionerna måste rapportera till FN med jämna mellanrum. Det är även upp till andra länder att påverka att konventionerna följs. Detta kan bland annat göras via internationella påtryckningar av olika slag.

Men det är tyvärr inte alltid som internationella påtryckningar hjälper. Detta gäller särskilt när krig uppstått. Det är därför extra viktigt att det finns regler som värnar om människors rättigheter även i krig. Denna viktiga del inom det internationella rättssystemet regleras av den s.k. folkrätten som du kan läsa om här.


Litteratur:
Robert Jackson m.fl., Introduction to International Relations - Theories and approaches, Oxford University Press, 2002
Svante Karlsson, Freds- och konfliktkunskap, Studentlitteratur, 2004
Helena Lindholm Schulz, Krig i vår tid, Studentlitteratur, 2002
Lars Eriksson m.fl., FN - Globalt uppdrag, FN-förbundet, 2005

Text: Robert de Vries (red)

 

Publicerad: 02 mars 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016