M

Husförhör, kyrklig kontroll och väckelserörelsernas framväxt

I mitten av 1800-talet hade kyrkan och prästerna stor makt. Alla som bodde i Sverige måste tillhöra den evangelisk-lutherska statskyrkan. Alla böcker som trycktes i landet måste klara statens censur. Det som inte stod i överensstämmelse med den lutherska läran fick inte spridas.
Bild:

"Frälsningsarmén", detalj från en målning av Gustaf Cederström (1845-1933). Frälsningsarmén var en väckelserörelse med internationella rötter som spreds till Sverige under 1800-talet.

Kyrkans stora makt

Kyrkan var fortfarande den stora samlingsplatsen för sockenborna. Det var självklart att de flesta i ett hem skulle vara närvarande vid högmässan. Många gick naturligtvis till kyrkan för att de var uppriktigt troende, andra gick till kyrkan för att det var där man fick höra nyheter. Kyrkan hade samma funktion som tidningar har för oss. Viktiga händelser från hemtrakten och riket i övrigt lästes upp av prästen. Dessutom kunde man träffa folk före och efter gudstjänsten för att skvallra eller göra upp om affärer och giftermål.

Kyrkan kunde också utdöma straff för mindre förseelser. Utanför kyrkan fanns den s.k. stocken. Där spändes den dömde fast och fick skämmas inför kyrkobesökarna, som hade tillstånd att spotta på den fastspände. En person kunde hamna i stocken om han missade alltför många kyrkobesök.

Ett annat straff var att sitta på horpallen inne i kyrkan. Där fick bland annat otrogna personer sitta och skämmas. År 1683 tvingades en ”hora” på Gotland sitta på en skampall i femton kyrkor innan hon fick förlåtelse. Det var vanligt med sådana skamstraff i det gamla Sverige. Den ogifta mamman fick på vissa håll markera sin tillhörighet med ett s.k. skamstraff. I vissa delar av Sverige var hon tvungen att bära en speciell mössa som kallades "horluva".

Husförhör

Husförhör var ett slags religionsförhör som prästen utförde på sina församlingsbor. Prästen kom till de olika hemmen och förhörde alla huvudstycken i Luthers lilla katekes, som var läroboken i kyrkans och statens tro. Meningen med dessa förhör var att kontrollera att ingen försökte föra fram nya idéer som stred mot den rätta tron. Vid dessa förhör förde prästen anteckningar om vad var och en kunde och vilka som var läskunniga.

Husförhören var också ett slags folkliga fester. Till dem gick man för att träffa bekanta och äta god mat.

Prästen

Prästen var den viktigaste personen i socknen. Det var prästen som ansvarade för undervisningen i socknen. Var prästen noggrann och flitig kunde många i församlingen läsa. Först 1842 fick vi vår första folkskolestadga. I den bestämdes att alla barn skulle gå i skolan, och att varje socken måste ordna med lärare och skolhus. Prästen lärde också ut nya brukningsmetoder till bönderna.

Väckelsen

År 1726 infördes det s.k. konventikelplakatet i Sverige. I plakatet förbjöds alla enskilda religiösa möten som inte anordnats av kyrkan. Den svenska statskyrkan var mycket rädd för att nya religiösa idéer skulle spridas i Sverige. De som bröt mot plakatet dömdes till höga böter eller långvariga fängelsestraff. En person fick t.ex. 44 års fängelse för att han bröt mot plakatet.

Konventikelplakatet upphävdes först 1858. Under 1800-talet började människor samlas i hemmen för att hålla andakt med varandra. Gudstjänsten bestod av högläsning ur Bibeln och någon andaktsbok. De kallades läsare av övriga bybor eftersom de så ivrigt läste Bibeln. Själva kallade de sig väckta eller frälsta. De ansåg att de flesta människor sov i sitt syndiga liv. De behövde ”väckas” för att få en ny personlig tro. Man ansåg att Gud hade väckt dem från det syndiga livet och blivit räddade från evig förtappelse.

På väckelsemötena kunde de uppleva en varm gemenskap med likasinnade vänner. Trots det gick många av läsarna även till högmässan inom den svenska statskyrkan.

Laestadianismen och Schartauanismen får här nedan utgöra två exempel på typiska svenska väckelserörelser som uppstod under 1800-talet.

Laestadianism

Lars Levi Laestadius (1800-1861) arbetade som präst i Pajala och Karesuando i mitten av 1800-talet. Han grundade en religiös rörelse, laestadianism, som fortfarande finns kvar i norra Sverige.

Under 1800-talet var spritmissbruket mycket utbrett i Sverige. Laestadius gick hårt fram mot spriten som han kallade ”djävlapiss”. Han var expert på att hålla predikningar och besökarna hukade sig i bänkarna inför hans våldsamma anfall mot spriten. Laestadius hårda angrepp mot spriten gav snabbt resultat och superiet avtog i Karesuando.

Bild:

Pastor Pastor Laestadius predikar för några samer. Del från en målning gjord av Auguste François Biard (1799-1882).

Laestadius var en duktig talare. Han kunde måla upp alla hemskheter i helvetet så att församlingsborna blev fruktansvärt rädda, men han kunde också beskriva himlens härlighet så att åhörarna längtade dit.

Laestadius fördömde kortspel, svordomar, dans och sexuell lösaktighet. Allt detta ledde till helvetet, enligt Laestadius. Det som är typiskt för laestadianerna är de starka känsloutlevelserna. När man bekänt sina synder får församlingen förlåtelse. Ofta dansar och hoppar man i glädje över att uppleva Gudsförlåtelse. Denna glädjeyttring, som liknar exstas, kallas för liikutuksia. Det är ett finskt ord som betyder rörelse. Många laestadianer tar avstånd från lyx och nöjen. De riktigt stränga tar avstånd från film, teater, TV, färgglada kläder och gardiner. Gardiner kallar man för ”djävulens kalsonger”. Laestadianerna finns framför allt i norra Sverige och Finland. Även i USA finns det laestadianer, bland invandrarna från Norden. Totalt finns det ca 20 000 laestadianer i Sverige.

Schartauanismen

Schartauanismen är en rörelse som främst  finns i Göteborgs stift. I denna del av Sverige besöker fler människor kyrkan än någon annanstans. Det beror främst på en enda präst, och han hette Henrik Schartau (1757-1825).

Schartau var en populär präst i Lund, trots att hans predikningar ansågs som allvarliga. Schartau menade att människan på sin väg till frälsning passerade vissa bestämda stadier. Schartau tog bestämt avstånd från allt religiöst föreningsliv. Det viktiga var söndagens högmässa och prästens predikningar. Att läsa Bibeln är mycket viktigt för medlemmarna i denna rörelse. Rörelsen som uppstod brukar kallas för ”Schartauanism”, men de som kan räknas dit kallar sig ”gammalkyrkliga”.

Många av Schartaus lärjungar kom som präster till Göteborgs stift där biskopen ogillade deras idéer. För att bli kvitt dem skickades de ut på tjänster i Bohusläns skärgård. Det visade sig att Schartaus stränga kristendom passade öarnas fiskare för den kom att prägla livet i Bohuslän och lever ännu kvar. De schartauanska prästerna ogillar nymodigheter i gudstjänsten och de flesta av dem motarbetar kvinnliga präster. 

Frikyrkorna i dag

Frikyrkorna växte fram under 1800-talet och än idag kan man se de olika kapellen i många samhällen.

Frikyrkorna hade sin storhetstid under 1930-talet. Därefter har antalet medlemmar stadigt minskat. Idag har frikyrkorörelsen knappt 500 000 medlemmar och ca 700 000 deltar i frikyrkornas verksamhet.
 

Litteratur:
Göran Gustafsson, Tro, samfund och samhälle, Libris, 2000
Bengt Larsson, Lars Levi Laestadius : hans liv, verksamhet och den laestadianska väckelsen, Artos, 2004
Anders Jarlert (red), Henric Schartau 1757-1825 : syfte, samtid, samhälle, Artos, 2005
Alf Tergel, Från Jesus till moder Teresa : kristenhetens historia, Verbum, 1994
Gustaf Aulén, Hundra års svensk kyrkodebatt. Drama i tre akter, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1953

Text:
Carsten Ryytty
,
SO-lärare och författare
Publicerad: 07 januari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016