L

Historiens värsta brott?

Arabiska och portugisiska slavjägare trängde in i Afrika från norr och från kusterna, både i väst och öst. Vanligen var det afrikanska hövdingar som förde krig mot sina grannar och sedan sålde sina fiender som slavar. Eller så var det fattiga människor som blivit djupt skuldsatta och därför hamnat i slaveri. Mängder av afrikanska handelsmän blev slavjägare som ledde slavkaravaner mot kusterna.
Bild:

Slavkaravan på väg mot kusten där slavarna såldes och skeppas över Atlanten.

Särskilt många slavar rövades bort i det inre av södra Afrika och fördes i slavkaravaner till kusten i det som nu är Angola (då portugisiskt). Långsamt rörde de långa raderna av hopkedjade, utmattade människor över savannen. De fick för lite mat och för lite vatten. Nattetid hölls de ofta vakna genom att vakterna sparkade och slog på dem. De skulle bli så trötta att de inte orkade tänka på att rymma eller göra motstånd. Varje gång de passerade gränsen till ett område behärskat av ett annat folk måste slavjägarna betala tull till hövdingen. Alla var giriga, alla ville tjäna pengar.

En del slavkaravaner tog sig direkt ner till kusten där slavarna låstes in i muromgärdade gårdar utan tak. I starkt solsken eller hällande regn hade de bara att vänta på transporten över Atlanten. Hygienen var vidrigt usel. Slavarna tvingades sova i sin egen avföring. Många av dem hade dött under den långa vandringen. Nu dog ännu fler av undernäring eller i tarmsjukdomar.

Slavjägare som kommit med mindre grupper passade i stället på att så snabbt som möjligt sälja sina slavar på de auktioner som ordnades längre in i Afrika. De nya ägarna förde slavarna till en ny auktion närmare kusten. Så fördes slavarna i etapper till kusten. Grupperna blandades, slavarna talade olika språk. Ensamheten och förvirringen ökade.

Från Angola var det mestadels portugisiska fartyg som fraktade slavarna över Atlanten för att säljas till sockerplantagerna i Brasilien. Längs Slavkusten och Guldkusten i Guineabukten – och trakter längre norrut - konkurrerade engelsmän, fransmän och holländare om slavlasterna. Det blev engelsmän och portugiser som stod för de flesta transporterna.

Bild:

Ett slavskepp i genomskärning. Slavarna låg tätt packade i flera däck för att en så stor volym "varor" som möjligt skulle få plats.

Resorna över Atlanten brukade ta mellan fyra och åtta veckor. Några hundra slavar pressades samman i lastrummen. Risken för smittsamma sjukdomar var stor, särskilt som slavarna redan hade nedsatt motståndskraft mot sjukdomar som smittkoppor, dysenteri, gula febern och mässlingen. Kanske var femte slav avled under resan och vräktes överbord.

Besättningen lät slavarna komma upp på däck, helst en gång om dagen för att tvättas. Samtidigt försökte man göra rent i lastrummet. Ändå blev stanken där nere outhärdlig. Smutsen och den ständiga törsten var svåra att stå ut med. Det kändes som om luften inte räckte till. Och besättningsmännens brutalitet gjorde resan ännu mer plågsam.

Vid framkomsten till Brasilien, någon av öarna i Västindien eller någon hamn i Nordamerika väntade ännu en försäljning på auktion. Förnedrande! Köparna klämde på slavens kropp, undersökte muskler och tänder. Och sedan väntade ett hårt slit på en sockerplantage, en bomullsodling eller i en gruva. Tur hade de slavar som fick arbete i ägarens hushåll med matlagning, städning eller trädgårdsarbete.

Bild:

Brännmärkning av en kvinna som snart ska skeppas över Atlanten tillsammans med andra väntande slavar i bakgrunden.

Det är svårt att beräkna hur många som bortfördes som slavar från Afrika till Amerika. Siffran ligger någonstans mellan 11 och 15 miljoner människor, detta beroende på om man räknar med dödligheten under transporterna till både lands och sjöss.

Under senare hälften av 1700-talet ökade den slavhandel snabbt som gick från Afrikas östkust. Och under 1800-talet var det här som de största slavmassorna – flera miljoner - sändes iväg till Brasilien, till arabländerna och till plantager på öar i Indiska oceanen – Madagaskar, Zanzibar, Mauritius och Réunion. Portugisiska slavhandlare i Mozambique och arabiska längre norrut (nu Tanzania och Kenya) trängde långt in i Centralafrika på jakt efter slavar och elfenben (elefantbetar). De brände, dödade och rövade med sig hopkedjade slavar i långa karavaner mot kusten. Mängder av afrikanska hövdingar deltog i ödeläggelsen av stora områden. De härjade och krigade, sålde sina fångar och gjorde enorma vinster på den smutsiga handeln. Brittiska flottan som vaktade utanför kusten kunde bara stoppa några få slavskepp.

Slavhandeln berövade alltså Afrika på en stor del människor i sina bästa år. Det gjorde bland annat att det inte skedde någon naturlig befolkningsökning mellan 1650 och 1800. Dessutom hölls miljoner afrikaner som slavar med svarta herrar i sin egen världsdel. ”Historiens största brott”, så har denna slavhandel kallats. Den är naturligtvis en viktig orsak till den stora fattigdom som fortfarande råder i stora delar av Afrika.

Uppgifter och frågor

  1. Vilka vägar för slavhandeln tas upp i texten? Hur skedde transporterna?
     
  2. Det som gör slavhandeln inom Afrika särskilt otäck är sätten på vilka den skedde. Ge några exempel.
     
  3. Läs texten med en karta över Afrika framme. Finner du några delar av kontinenten där invånarna fick vara ifred? Motivera ditt svar.
     
  4. Uttryck med egna ord några förklaringar varför dåtidens människor sysslade med slaveri och slavhandel. Vilka tankar och känslor rörde sig inom dem?
Publicerad: 22 april 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016