+ Visa hela artikelserien
M

Den 9 april 1940 - Hitler anfaller Danmark och Norge

Den 9 april 1940 gick startskottet för operation Weserübung som var kodnamnet på den tyska anfallsplanen mot Danmark och Norge. Danskarna var illa förberedda och kapitulerade på en gång. Tyskarna hade räknat med att erövringen av Norge skulle gå lika snabbt, men så blev det inte.
Bild:

Såväl Norge som Danmark hade förklarat sig neutrala, men detta hade ingen betydelse för tyskarna.

Danmark ockuperas

En timme före gryningen den 9 april 1940 landsteg tyskarna i Oslo och Köpenhamn. Danmark, som hade en illa utrustad armé med bara 16 000 man erövrades inom fyra timmar.

Framför kungliga slottet i Köpenhamn uppstod en eldstrid mellan en tysk förtrupp och paradklädda soldater iförda björnskinnsmössor. Då tyskarna hotade att bomba Köpenhamn gav den danska regeringen upp. Invasionen gick så snabbt fram att när tyskarna intog flygplatsen i Aalborg kunde medborgarna i staden redan på eftermiddagen den 9 april läsa om invasionen i lokaltidningen.

När den korta sammanstötningen mellan tyska och danska soldater var över uppgick det totala antalet offer på båda sidor till 56 döda eller sårade.

Det var Norge som var huvudmålet med operation  Weserübung, som operationen mot Danmark och Norge kallades. Det enda i Danmark som tyskarna var intresserade av var Aalborgs flygplats för att kunna mellanlanda på väg mot Norge.

Norges strategiska betydelse

Norge var viktigt för Tyskland av två skäl. Dels var de norska västkusthamnarna lockande som möjliga baser för ubåtar och dessutom ville Tyskland säkra tillgången till de svenska järnmalmsgruvorna som till stor del skeppades ut via hamnen i Narvik eftersom de svenska hamnarna i Norrland var inneslutna av is en stor del av året.

Tyskarnas stridsplan gick ut på att tränga in i de största hamnarna och säkra dem liksom att besätta två viktiga flygplatser med fallskärmstrupper. Överraskningsmomentet var centralt för tyskarnas plan eftersom de inte trodde att norrmännen kunde mobilisera snabbt. Större delen av Tysklands marina resurser togs i anspråk men bara små markstridskrafter.

Tidigt på morgonen den 9 april gick tyska fartyg in i norska hamnar, från Narvik i norr till Oslofjorden i söder.

Storbritannien hade också blickarna riktade mot Norge. Det brittiska intresset för Norge berodde på att man var orolig för den svenska exporten av järnmalm till Tyskland. År 1938 exporterade Sverige cirka sex miljoner ton järnmalm till Tyskland via Narvik och från Luleås hamn. Det har visat sig senare att britterna överdrev den svenska malmens betydelse för de tyska krigsansträngningarna (se längre ned).

På kvällen den 8 april 1940 placerade brittiska krigsfartyg ut minor i norskt farvatten för att förhindra den svenska järnmalmens transport via Narvik till Tyskland. När minorna lades ut hade Tyskland redan inlett sitt anfall mot Norge.

Vidkun Quisling hjälper nazisterna

Den norske politikern Vidkun Quisling samarbetade med tyskarna. I början av 1940 fick Quisling träffa Hitler och föreslog då att hans nazistparti skulle ta makten i Norge genom en kupp. Sedan skulle partiet tillkalla tyska trupper som hjälp mot ”Norges fiender”, som var Frankrike och Storbritannien som hade planer på att invadera norra Norge för att förhindra att den svenska järnmalmen skeppades ut via Narvik.

Sex dagar före den tyska invasionen mötte Quisling företrädare för den tyska underrättelsetjänsten i Köpenhamn och avslöjade då viktiga detaljer om det norska försvaret.

På kvällen den 9 april gick Quisling ut i radio och förklarade att den norska regeringen hade avgått och att en ”nationell regering” under Quisling nu styrde Norge. Först dagen efter kom den lagliga regeringen ut med ett meddelande som tydligt förklarade att norrmännen skulle göra väpnat motstånd mot tyskarna.

1942 fick Quisling i uppdrag av Tyskland att bilda regering. Ouislings nazistiska parti blev därefter ett lydigt redskap för tyskarna.

Efter kriget avrättades Quisling för förräderi och begreppet ”Quisling” har sedan dess kommit att beteckna en som förråder sitt land.

Norges beredskap

I början av 1940 hade Norge omkring 20 000 inkallade soldater och landets fartyg, flygplan och pansarbilar var oftast av dålig kvalitet. Natten mot den 9 april tog den norska regeringen beslut om partiell mobilisering, vilket innebar att de män som skulle ställa upp för försvaret av Norge fick en brevinkallelse inom två dagar. Hade Norge istället valt att införa total mobilisering hade detta kunnat ske via radio och gett omedelbar effekt.

På papperet skulle den norska armén bestå av ca 100 000 man. Armén hade inga stridsvagnar, bara några få pansarbilar och gammelmodiga kulsprutor. Stridsflyget bestod bara av 76 plan, de flesta gamla Gloster Gladiator-jaktplan.

Flottan hade 113 fartyg, inklusive 2 gamla pansarkryssare, Eidsvold och Norge.

Bild:

Den tyska tunga kryssaren Blücher sjunker i Oslofjorden.

Striderna i Oslofjorden och sänkningen av Blücher

Det gick enkelt för tyskarna att erövra Danmark och de hade räknat med att erövringen av Norge skulle gå lika snabbt. Men så blev inte fallet.

I anfallet mot Norge den 9 april satte tyskarna in 1200 flygplan och över 100 000 soldater i 270 transportfartyg. En stor del av anfallvågen var inriktad på Oslo. Först gick den stora kryssaren Blücher tillsammans med 13 andra fartyg. Ombord på Blücher fanns över 2000 man, bland annat gestapoagenter vars uppgift var att arrestera kungen.

Inne i Oslofjorden hade norrmännen två gamla kanoner från 1800-talet som var köpta från Tyskland. De kallades för Moses och Aron. De avfyrade nu sina 240 kilo tunga granater som träffade Blücher. Brand utbröt och Blücher sjönk. Omkring 800 tyska sjömän och soldater omkom. Befälhavaren på Oscarsborgs fästning i Oslofjorden som gav order om att anfalla Blücher dekorerades efter kriget med Norges högsta militära utmärkelse, krigskorset med svärd.

Tyskarna kunde ändå landsätta över 8000 soldater. Många soldater var i ett bedrövligt tillstånd eftersom de flesta var bondpojkar som inte var vana vid havet. Den långa överfarten i hårt väder hade gjort dem sjösjuka och knappast stridsberedda.

Det var överaskningseffekten i det tyska angreppet som överrumplade norrmännen. Den lilla norska styrkan som befann sig i Oslo utnyttjade inte sina fördelar som försvarare utan blev bara förvirrade. Ingen hade heller tänkt på att sätta upp hinder för landande flygplan på Oslos flygplats. När de första tyska soldaterna landade dödades eller sårades 120 norska soldater i ett försök att göra motstånd.

Den 9 april 1940 fanns sju norska Gloster Gladiator-jaktplan på Fornebu flygplats utanför Oslo. Efter att de lyft mötte de cirka 80 tyska stridsplan. Eldstrider utbröt och norrmännen sköt ner tre tyska plan. Ett av de norska planen kraschlandade men piloten överlevde. Två norska plan landade på Fornebu där de sköts i brand av tyska jaktplan. Resten av de norska planen fick order att landa på andra flygfält.

En norsk exilregering bildas i Storbritannien

Sänkningen av Blücher gjorde det möjligt för kungen, regeringen och riksdagen att lämna Oslo i tid.

Kung Håkon VII och hans familj steg ombord på ett tåg mot norr. De flesta medlemmarna av regeringen anslöt sig till det kungliga sällskapet. De hade med sig utrikesdepartementets arkiv och Norges banks guld som vägde 23 ton.

Efter en lång och besvärlig resa nådde de Tromsö och den 7 juni avseglade sällskapet mot Storbritannien där de bildade en exilregering.

Kungen var rädd för att norrmännen skulle döma honom för flykten till Storbritannien. ”Jag är så rädd för det norska folkets dom”, sa han före avresan. Men när han återvände till Norge 1945 hyllades han som en hjälte.

Norskt motstånd under ockupationen

Norrmännen gjorde aktivt motstånd under den tyska ockupationen. Cirka 50 000 norrmän arresterades för illegal verksamhet och omkring 9000 sändes till tyska koncentrationsläger. Nazisterna upprättade även ett koncentrationsläger utanför Oslo. Dit - till Grini, som lägret hette - fördes sammanlagt 19 000 norrmän som fångar.

Under krigets gång fick många norrmän militär utbildning i England. En stor del av dem blev sedan instruktörer i den norska motståndsrörelsen, som kallades Hjemmestyrkene. Under krigsåren utförde Hjemmestyrkene en lång rad sabotage mot industrier och järnvägar. Mot slutet av kriget bestod hemmastyrkan av cirka 40 000 man med ansenlig krigsutrustning.

Bild:

Tyska skepp i Narviks hamn efter invasionen 1940.

Anfallet mot Narvik

På morgonen den 9 april 1940 styrde tio moderna tyska jagare in i Ofotfjorden på väg mot Narvik. I hamnen fanns de båda gamla norska pansarskeppen Eidsvold och Norge. Efter en kort strid torpederades de norska fartygen varvid 284 norska sjömän omkom.

Narviks försvar leddes av överste Konrad Sulo som var aktiv medlem i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling. Efter en halvtimmes vapenvila gav Sulo upp och Narvik intogs utan att tyskarna behövde avlossa ett enda skott. Efter kriget dömdes Sulo till livstids fängelse men benådades 1952.

I maj månad 1940 erövrade allierade soldater - britter, fransmän och polacker - Narvik under hårda strider. Den allierade styrkan bestod av 30 000 man. Men utvecklingen i Europa, där Tyskland anföll Frankrike, medförde att de allierade beslutade sig för att evakuera sina styrkor från Narvik.

Mellan den 4 och 8 juni och kunde tyskarna återta Narvik. Målet för de allierade - att förhindra exporten av järnmalm till Tyskland -hade misslyckats. Men under striderna i Narviks hamn förstördes en stor del av hamnanläggningen vilket gjorde att järnmalmsexporten till Tyskland inte kunde återupptas förrän 1941. Därefter skeppades återigen hundratusentals ton järnmalm varje år från Narvik till Tyskland.

Ockupationen av Norge i ett tyskt perspektiv

Omkring 4000 tyska soldater dog under invasionen av Danmark och Norge. På motståndarsidan dog omkring 13 000 norrmän, 4 400 britter och 530 fransmän.

Under erövringen av Norge förlorade Tyskland en stor del av sin flotta. Tre kryssare, tio jagare, sex ubåtar och tio mindre fartyg sänktes. Dessutom skadades fem kryssare svårt. Det innebar på kort sikt att Tysklands plan att landstiga i Storbritannien måste skjutas upp och till sist överges och ersättas med ett anfall från luften.

Operation Weserübung hade mindre betydelse än vad den tyska krigsmakten förutsett. Förmodligen var det ett strategiskt misstag av Tyskland att erövra Norge. Tysklands största skäl att erövra Norge var att få tillgång till den svenska järnmalmen som till stor del skeppades ut från hamnstaden Narvik samt att upprätta baser för sina ubåtar i de norska fjordarna. Dock visade det sig att Tyskland kunde upprätta baser för ubåtarna i Frankrike samt få tillgång till de järnmalmsgruvor som fanns i både Frankrike och Belgien. Tillsammans producerade de båda länderna minst 14 miljoner ton järnmalm om året. Detta kan jämföras med de sex miljoner ton som Sverige exporterade till Tyskland under 1938.

Dessutom tvingades Tyskland stationera hundratusentals soldater i Norge. Vissa uppgifter säger att så många som 400 000 tyska soldater placerades i Norge, men det är antagligen en överdrift. Det gick hur som helst åt stora tyska resurser som den tyska krigsledningen hade haft bättre användning för på andra ställen.

Visste du att:

  • När Norge köpte kanonerna (som sänkte Blücher i Oslofjorden 1940) från Tyskland 1892 och lastade dem på en pråm föll de ner i vattnet och fick bärgas med stor möda. Den ena kanonen döptes därefter till Moses, som betyder ”upptagen ur sjön” och den andra kanonen fick namnet Aron, som i gamla testamentet var bror till Moses.
  • Glosterplanen som användes av norrmännen var kända för sina plötsliga motorstopp. Därför gav man nyblivna piloter rådet att börja spana efter lämpliga nödlandningsfält direkt efter start. Planen var genom sina dubbla vingar goda glidflygare och därför lätta att nödlanda.
  • På förmiddagen den 9 april klev två hundra danska stridsberedda soldater i land i Sverige. De hade åkt med färjan från Helsingör till Helsingborg. Många trodde först att det var tyska soldater och fick panik. Det visade sig att det var överste Bennikes 4:e regemente som hade bestämt sig för att resa till Sverige istället för att låta sig avväpnas av tyska soldater. Bennike trodde att tyskarna skulle invadera Sverige och ville därför fortsätta kampen tillsammans med svenskarna. Danskarna skickades till flygfältet Ljungbyhed för att försvara det om tyskarna invaderade Sverige. Eftersom det inte blev några strider i Sverige återvände Bennike och soldaterna till Danmark i maj 1940.
  • Under kriget kom 46 000 norska flyktingar till Sverige. Av dem utbildades i Sverige 1200 till poliser för tjänstgöring i Norge när kriget var slut.

Uppgifter och frågor

  1. Varför anföll tyskland Danmark och Norge?
     
  2. Vilken roll spelade Quisling vid invasionen av Norge?
     
  3. Vilken beredskap hade Norge före Tysklands angrepp?
     
  4. Vad hände med den tyska kryssaren Blücher?
     
  5. Vad hände med den norska regeringen och kungafamiljen?
     
  6. Vilket motstånd gjorde norrmännen under den tyska ockupationen?
     
  7. Vilka nackdelar förde invasionen av Norge med sig för Tyskland?

 

Litteratur
Michael Tamelander och Niklas Zetterling, Nionde april - Nazitysklands invasion av Norge 1940, Historiska Media, 2010
Antony Beevor, Andra världskriget, Historiska Media, 2012
H.P. Willmott m.fl., Andra världskriget, Bonnier Fakta, 2012
Chris Mann m.fl., De största slagen under andra världskriget, Läsförlaget, 2009
 

Text: Carsten Ryytty, författare och SO-lärare
Ovanstående text är redigerad av SO-rummet men ingår ursprungligen i boken Hitler och andra världskriget : 444 frågor och svar.
Bokens webbplats

 

Publicerad: 24 september 2015
Uppdaterad: 17 oktober 2016