+ Visa hela artikelserien
S

Bakgrunden till den franska revolutionen 1789

Varför har Frankrike valt just den 14 juli för sitt nationaldagsfirande? Det man har upphöjt till den viktigaste händelsen i den franska nationens historia är en folklig stormning och intagande av en gammal medeltida borg den 14 juli 1789. Varför just denna händelse? Var det en nationalistisk manifestation? Låt oss titta lite närmare på händelserna i juli 1789 och se vad det var för nationalistiskt som inträffade då. Landet var mitt uppe i en revolution.
Bild:

Stormningen av Bastiljen 14 juli 1789. Samtida målning av Jean-Pierre Houël (1735-1813).

Folket ville ha ett mera jämlikt samhälle

Det gamla feodala samhället var på fallrepet. Fransmännen revolterade främst mot det kungliga enväldet och orättvisorna i det franska samhället. Var det något nationalistiskt i denna revolt? Ja delvis.

Det gamla samhället, som man revolterade mot, var ett uppdelat och splittrat samhälle. Adeln och prästerskapet hade privilegier, behövde inte betala skatt och var omåttligt rika. Resten av befolkningen fick försörja samhället och betraktades som en andra klassens undersåtar.

Den 14 juli 1789 ville revolutionärerna ha ett nytt samhälle, ett jämlikt samhälle. Alla skulle ha samma förpliktelser och rättigheter till nationen. Den franska nationen skulle omfatta alla och ställa samma krav på dess invånare. Alla skulle känna en nationell gemenskap och ha en känsla för det gemensamma fosterlandet. Revolutionärerna blev snart även nationalister. I den franska revolutionen föds den moderna nationalismen.

Stormningen av Bastiljen

14 juli 1789

Det paradoxala är att stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 inte var någon speciellt betydelsefull händelse. Den påverkade inte revolutionens förlopp. Borgen var dock medeltida och hade länge varit ett fängelse för politiska fångar. Den var illa omtyckt och stod som en symbol för det gamla förhatliga medeltida samhället. Dagen efter stormningen började man också riva byggnaden. Symboliskt rev man ned det gamla medeltida för att bygga upp det nya moderna Frankrike. En nation med jämlika medborgare, inte kungens underdåniga undersåtar.

Många händelser i historien har på detta sätt lyfts fram och firats, trots att de inte var särskilt betydelsefulla för det historiska förloppet. Det finns en slags mytbildning i historien. När den franska nationen efter revolutionen ville minnas den, lyfte de fram en händelse som var full av känslomässiga minnen och symboler, inte nödvändigtvis en viktig händelse.

Stormningen av Bastiljen måste uppenbarligen ha gett outplånligt minne bland parisarna. Kanske för att den var så dramatiskt. Här skapades något nytt, här revs det gamla ned och något nytt skapades.

Men låt oss inte gå händelserna i föreväg alltför mycket. Det hade nämligen skett en mycket viktig förändring innan parisarna stormade Bastiljen.

Bild:

Generalförsamlingen samlad inför kungens riksdagsmöte i maj 1789. Målning gjord av Auguste Couder (1790–1873).

Kungen kallar till riksdagsmöte i Versailles

4 maj 1789

Den franska riksdagen - generalständerna - har samlats till vad som kommer att bli deras sista sammanträde. Det blir en sista manifestation av det franska ståndssamhället.

Det första ståndet - prästerna - sitter för sig och bevakar kyrkans månghundraåriga privilegier. Den katolska kyrkan är internationell, biskoparna och prästerna ser kanske inte i första hand som sin roll att lösa Frankrikes problem, utan att tillvarata kyrkans intressen.

Det andra ståndet - adeln - sitter för sig. De känner en viss gemenskap med prästerna, de ledande prästerna och biskoparna är dessutom alla adelsmän. Någon gemenskap med de övriga i salen känner de knappast. Även adeln är fast besluten att kämpa för sina privilegier, inte för den franska nationen.

Längst ner i salen sitter representanterna för det tredje ståndet. Vilka var de? Köpmän, advokater, rika hantverkare och en och annan storbonde.

Generalständerna är sammankallade för att lösa Frankrikes stora ekonomiska problem. Landet är i kris, dyra krig och en misshushållning med statens medel har lett till att statskassan är tom. Missväxt har gjort att befolkningen svälter, oron är stor. Något måste göras.

Prästerna och adeln är mest intresserade av att bevaka sina egna intressen. Det är framförallt bland det tredje ståndets delegater som insikten finns att Frankrike är i fara. Nationen måste räddas! Folket svälter och landet är i fara. Ansvaret för att något görs ligger hos nationens företrädare. Alltmer kommer det tredje ståndet att ensamma betrakta sig som nationens företrädare, nationens representanter och därmed som utvalda att rädda nationen. De förlorar förtroendet för adeln och prästerna, som de anklagar för att bara representera sig själva.

I det tredje ståndets propaganda beskriver sig detta stånd som nationens räddare. Om de verkligen var mer intresserade av att rädda Frankrike än de två högre stånden är svårt att säga. Det passade tredje ståndet att spela på nationella känslor och ställa Frankrikes intressen mot adelns och kyrkans, att framställa sig själva som de enda patrioterna.

Bild:

Eden i bollhuset. Den 20 juni 1789 svor ledamöterna i den franska nationalförsamlingen en högtidlig ed att inte åtskiljas förrän de givit Frankrike en konstitution. Målning gjord av Auguste Couder (1790-1873).

Eden i Bollhuset

20 juni 1789

En dryg månad av ändlösa diskussioner har nu förflutit, utan att någon lösning på den franska nationens stora problem har hittats. Det tredje ståndet som nu betraktar sig som representanter för den franska nationen lämnar Versailles och beger sig in till Paris. Tredje ståndet trotsar därmed kungen och gör revolt mot den medeltida feodala ordningen med tre stånd. Det finns bara en fransk nation och det är det tredje ståndet som representerar denna nation, säger man. Under några dramatiska dagar i slutet av juni 1789 avskaffas den gamla ståndsriksdagen och en ny nationalförsamling föds.

Frankrike skall inte längre delas upp i stånd, menar man. Alla är fransmän, med samma skyldigheter och rättigheter. För att få kungens och hans anhängare att acceptera denna tanke, samlas det tredje ståndet i ett av kungens bollhus och avlägger en ed. De lovar varandra att inte lämna bollhuset förrän Frankrike fått en ny författning, där det bara skall finnas en nationalförsamling med representanter för den franska nationen. Det är ett nationalistisk ställningstagande. Det finns en fransk nation, som skall ställas främst, inte enskilda grupper och stånd. Alla är medborgare och fransmän.

Kungen reagerar

23 juni 1789

Kungen och hans anhängare reagerar mot det tredje ståndets revolutionära tilltag att inte längre erkänna den gamla ståndsriksdagen. När kungens representant kommer till det tredje ståndet svarar tredje ståndets talman Mirabeau kungens representant: "Endast bajonetter kan få oss att gå härifrån".

Revolutionen hade börjat...

1700-talets Paris

Paris var under 1700-talet modets och den fina smakens huvudstad. Men här fanns också större fattigdom och fler arbetslösa än i de flesta andra städer. Många gator var så smala, att dagsljuset knappast trängde ned till dem. Belysningen bestod av lyktor som hängde i rep tvärs över gatorna. Husen var fem eller sex våningar höga och hade höga, spetsiga tak med en mängd skorstenar.

I de fattiga förstäderna S:t Antoine, mellan Hôtel de Ville och Bastiljen, bodde folket i kyffen och gränder. Den mer välbärgade befolkningen i Paris hade väldigt liten kännedom om hur de fattiga levde. Först då revolutionen bröt ut, trädde dessa varelser fram ur sina hålor och förfärade alla genom sitt utseende.


Litteratur:
Jean-Bernard, Franska revolutionens historia, Beijer, 1909
Paul R. Hanson, Contesting the French Revolution, Wileyblackwell, 2009
William D. Irvine, The Boulanger Affair Reconsidered, Oxford Univ. Press, 1989
Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Bonnier, 1848
Wilhelmina Fransén, Charlotte Corday, Hökenberg, 1928

Text:
Per Höjeberg
,
lektor i historia på Norra Reals gymnasium
Publicerad: 15 februari 2015
Uppdaterad: 17 november 2016