+ Visa hela artikelserien
M

Ardenneroffensiven

Ardenneroffensiven var en månadslång offensiv som den tyska armén genomförde i bergstrakterna Ardennerna mot de allierades styrkor från den 16 december 1944 till slutet av januari 1945. Slaget var Hitlers sista stora offensiv i väst under andra världskriget.
Bild:

Ardenneroffensiven var Tysklands sista försök att vända krigslyckan under andra världskriget.

Bakgrunden till Ardenneroffensiven

Tyskland befann sig i ett svårt läge i slutet av 1944. De allierade hade landstigit i Normandie och närmade sig Tysklands västgräns, både amerikanska och brittiska soldater befann sig vid Rhen, redo att gå in i Tyskland. Läget i öster var ännu besvärligare. Röda armén hade satt in stora styrkor av soldater och närmade sig Tysklands östgräns.

Det var Hitlers egen idé med Ardenneroffensiven. Målet var att bryta igenom frontavsnittet i det belgiska bergsområdet Ardennerna, som var relativt svagt bemannat, och fortsätta mot Antwerpen vars hamn var livsviktig för de allierade.

Hitler hoppades att amerikanerna skulle drabbas av så svåra förluster att opinionen i USA skulle kräva att landet drog sig ur kriget. Dessutom trodde Hitler att en seger på västfronten skulle innebära att han kunde föra över resurser till östfronten för att stoppa Röda armén.

Många av Hitlers generaler ansåg att det var en dålig idé eftersom den tyska armén var för svag för att genomföra en stor offensiv på västfronten. Den tyske befälhavaren von Rundstedt sa efteråt ”Det var en vansinnig plan. Det vansinnigaste av Hitler var att välja Antwerpen som slutmål. Om vi överhuvudtaget nått Meuse skulle vi ha tackat Gud på våra bara knän.”

Stora amerikanska förluster

Slaget anses som ett av de blodigaste i amerikansk militärhistoria. Omkring 19 000 amerikaner miste livet. Varken före eller efter andra världskriget har USA förlorat så många soldater i ett och samma slag.

Dolda förberedelser och dåligt väder

För att dölja förberedelserna flyttades trupper gradvis, och under nätterna, fram till den kommande fronten. Överraskningsmomentet var viktigt. Dessutom avslöjades inte planerna för de egna trupperna, vilket medförde att tyska officerare på lägre nivå fick ont om tid för att förbereda sina enheter för kommande uppgifter.

De allierades högste chef general Eisenhower kände obehag kvällen före Ardenneroffensiven. Visserligen hade de allierade haft stora framgångar, man hade erövrat stora städer som Antwerpen och tagit mer än 150 000 tyska krigsfångar. De allierade hade dock stora problem med vädret. Under den senare delen av sommaren och under hösten hade det regnat oavbrutet. Vädret var så dåligt att den amerikanske generalen George S. Patton under offensiven bad sin armépastor att be till den helige Petrus om bättre väder. De häftiga regnen och de allt kortare dagarna ledde till få flygningar, vilket innebar att tyskarna istället förde fram stora styrkor av soldater i smyg till fronten.

Många höga allierade officerare var övertygade att kriget skulle ta slut vid årsskiftet 1944/45. Man underskattade den tyska arméns förmåga att genomföra offensiva operationer mot slutet av 1944.

Slaget börjar

Tyskarna inledde sin offensiv tidigt på morgonen den 16 december 1944. Vädret stod på tyskarnas sida, över Ardennerna låg ett tjockt molntäcke som hindrade de allierade piloterna att hjälpa sina kamrater på marken. Tre tyska arméer inledde anfallet och omkring 200 000 man och 1000 stridsvagnar sattes in vid det första anfallet.

”Inget förband i världen hade kunnat motstå kraften i det tyska anfallet”, sa den amerikanske generalen Hodges efteråt, och de amerikanska soldaterna som låg i främsta linjen drabbades av förluster på upp till 70 procent. Många amerikanska förband drabbades av panik och flydde oorganiserat. En amerikansk soldat sa senare ”Det var full panik. Man kan inte kalla det för reträtt. Vi sprang för våra liv.” Fler än 30 000 amerikaner togs som fångar på några dagar.

Bild:

Amerikanska soldater på march i Ardennerna. Väderförhållandena under slaget var mycket krävande med bland annat snöstormar, gyttja, underkylt regn och tjock dimma. I det engelska språket benämns slaget oftast som Battle of the Bulge (Bulge=utbuktning).

Amerikanerna hade vid offensivens början 502 Shermanstridsvagnar, 255 Stuartstridsvagnar och 410 pansarvärnskanonvagnar. Flygunderstödet vid Ardenneravsnittet bestod av 300 plan.

De amerikanska styrkorna som försvarade Ardenneravsnittet (en 10 mil bred front) togs med överraskning och tyskarna hade ett kraftigt numerärt överläge vid offensivens början. Den 19 december träffade Ike Eisenhower sina närmaste generaler och öppnade mötet med orden: ”Läget just nu måste ses som en utmärkt chans och inte som en olycka.” Vid mötet beslöts att de sex amerikanska divisionerna i general Pattons kårer skulle flyttas till fronten.

Tyskarnas anfall tappar kraft

Tyskarna avancerade snabbt framåt men lyckades inte inta den viktiga staden Bastogne som hölls av den amerikanska 101:a luftburna divisionen.

Bastogne var oerhört viktig för tyskarna. Vid staden fanns sju större vägar som tyskarna hade kunnat fortsätta på mot ännu större vägar till floden Meuse. Den 21 december hade tyskarna omringat Bastogne som försvarades av 12 000 amerikanska soldater med ont om vapen och livsmedel.

Den 23 december blev vädret bättre och de allierade kunde sätta in flyget. Redan den första dagen genomfördes 2000 flygningar och de tre följande dagarna hela 15 000. Man lyckades nu släppa ner mat och ammunition till de instängda soldaterna i Bastogne. Dessutom landade en grupp frivilliga kirurger på gatorna i staden med glidflygplan. Kirurgerna började genast operera de sårade soldaterna i en verkstad.

Tyskarna misslyckades dock med sin fallskärmsinsats. 1200 soldater deltog i operationen, där 3 av 4 inte nådde sina mål. Eisenhower reagerade snabbt på tyskarnas misslyckande. Den 19 december lät han omgruppera 20 divisioner. På några få dagar fördes tiotusentals ton materiel, livsmedel och manskap till Ardennerna.

De allierade går till motanfall

Nu gick de allierade till offensiv, med bland annat den amerikanska 3:e armén under befäl av den berömde amerikanske generalen George S. Patton. Han lär ha sagt ”Nu har tyskarna stuckit in huvudet rejält i köttkvarnen, så nu är det dags att skruva om.”

Den 24 december anföll över tusen allierade plan de tyska linjerna, då insåg de högre tyska officerarna att offensiven hade misslyckats och ville avbryta den, men Hitler vägrade, och sa: ”Allting har förändrats i väster. Fullständig succé är nu inom räckhåll.”

Bild:

Tyska soldater under striderna i Ardennerna i december 1944.

Den 1 januari 1945 överraskade tyskarna de allierade igen. Den här gången kom anfallet från luften. Flera hundra tyska flygplan attackerade allierade flygbaser i Belgien och Frankrike. Visserligen förlorade tyskarna 280 plan, men man lyckades slå ut fler än 500 flygplan.

General Patton blev bekymrad och skrev den 4 januari han i sin dagbok ”Vi kan fortfarande förlora slaget.”

De hårda striderna fortsatte in i den tredje veckan i januari innan Hitler gav klartecken för en tysk reträtt. Då hade ryssarna satt in stora trupper på östfronten och därför måste Tyskland föra trupper österut.

Ardenneroffensivens följder

Ardenneroffensiven hade liten inverkan på det totala krigsförloppet. Visserligen vann tyskarna stora segrar de första dagarna, men totalt sett innebar offensiven att tyskarna förbrukade de sista resterna av sin strategiska offensiva förmåga. Eftersom tyskarna satte in sina bästa pansarförband i Ardennerna innebar det negativa konsekvenser på östfronten.

Ardenneroffensiven orsakade stora förluster på båda sidorna. Det beräknas att omkring 100 000 stupade eller sårades under denna offensiv.

”Slaget i Ardennerna”, sa Churchill, ”var amerikanernas största bedrift på slagfältet under andra världskriget.”
 

Malmedymassakern

Malmedymassakern inträffade på Ardenneroffensivens andra dag, den 17 december 1944. I närheten av den belgiska staden Malmedy kom en styrka ur Waffen-SS i strid med en amerikansk artilleribataljon. Efter en kort strid kapitulerade amerikanerna och cirka 84 av de 150 avväpnade krigsfångarna sköts ihjäl av tyskarna som stod under SS-officeraren Joachim Peipers befäl. En grupp av amerikaner lyckades ta sig in på ett café i närheten, men tyskarna barrikaderade byggnaden som sedan stack i brand av tyskarna.

Visste du att:

  • Den 29-årige Peiper som var ansvarig för Malmedymassakern hade tidigare även utplånat flera ryska byar på östfronten. Peiper var känd för att gärna bränna ned de byar han erövrade och kallades därför för ”Blåslampan”. 1946 ställdes 43 SS-män, däribland Peiper, inför rätta. Peiper dömdes till döden och 23 andra personer dömdes till livstids fängelse. Senare omvandlades Peipers dödsstraff till livstids fängelse och han benådades 1957. 1976 stormade sex okända personer in i den då 61-åriga Peipers bostad och skottväxling utbröt. Därefter sattes Peipers hus i brand och sedan fann man Peipers förkolnade lik bland husresterna. Man har fortfarande inte kunnat gripa attentatsmännen, som kallade sig för ”Hämnarna”.
  • ”Operation greif” (operation grip) var en kommandooperation som leddes av SS-officeraren Otto Skorzeny. Operationen gick ut på att infiltrera tyska kommandosoldater i de allierades läger. De bar amerikanska uniformer för att skapa förvirring bland de amerikanska trupperna. Syftet var framför allt att erövra broar och ammunitionsförråd.

    Omkring 25 kommandosoldater lyckades infiltrera de amerikanska linjerna i jeepar den 16 december. Gruppen skapade panik bland de amerikanska trupperna och militärpolis upprättade hundratals vägspärrar där soldaterna frågades ut om sådant som endast infödda amerikaner kunde svara på, exempelvis vad Musse piggs flickvän heter.

    General Omar Bradley blev anhållen när han svarade på frågan om huvudstaden i Illinois. Generalen svarade Springfield, vilket var ett korrekt svar, men militärpolisen, som tydligen hade bristande kunskaper i amerikansk geografi, envisades med att hävda att Chicago var huvudstaden i Illinois.

    Det gick rykten om att gruppens mål var att mörda de allierades befälhavare general Dwight D. Eisenhower, vilket inte var fallet. De tyska soldaterna greps snabbt och de som bar amerikanska uniformer arkebuserades på stället.

  • Amerikanska stridsvagnsförare blev chockade när de mötte de tyska Tigerstridsvagnarna. Med en vikt på nästan 70 ton var Tigern den största stridsvagnen under andra världskriget. Den var försedd med 18 centimeter tjocka pansarplåtar och den effektiva 88 millimeter kanonen kunde förstöra en amerikansk Shermanstridsvagn på 700 meters håll. De amerikanska stridsvagnarna låg oftast på lur bakom backkrön för att överraska tyskarna. Tyskarna i sin tur använde sig av en metod som var effektiv på östfronten. När de rundade ett backkrön avfyrade besättningen ljusgranater som bländade de amerikanska och kunde då lätt avfyra granater mot amerikanerna.

Uppgifter och frågor

  1. Hur var läget i Tyskland inför Ardenneroffensiven?
     
  2. Hur försökte tyskarna dölja förberedelserna inför offensiven?
     
  3. Varför blev de allierade överraskade när offensiven inleddes?
     
  4. Vad innebar Ardenneroffensiven för det totala krigsförloppet?

 

Litteratur
Antony Beevor, Andra världskriget, Historiska Media, 2012
H.P. Willmott m.fl., Andra världskriget, Bonnier Fakta, 2012
Chris Mann m.fl., De största slagen under andra världskriget, Läsförlaget, 2009
 

Text: Carsten Ryytty, författare och SO-lärare
Ovanstående text är redigerad av SO-rummet men ingår ursprungligen i boken Hitler och andra världskriget : 444 frågor och svar.
Bokens webbplats

 

 

Publicerad: 05 september 2016
Uppdaterad: 17 oktober 2016

Annons