Hitler hoppades att amerikanerna skulle drabbas av så svåra förluster att opinionen i USA skulle kräva att landet drog sig ur kriget. Dessutom trodde Hitler att en seger på västfronten skulle innebära att han kunde föra över resurser till östfronten för att stoppa Röda armén.
Många av Hitlers generaler ansåg att det var en dålig idé eftersom den tyska armén var för svag för att genomföra en stor offensiv på västfronten. Den tyske befälhavaren von Rundstedt sa efteråt ”Det var en vansinnig plan. Det vansinnigaste av Hitler var att välja Antwerpen som slutmål. Om vi överhuvudtaget nått Meuse skulle vi ha tackat Gud på våra bara knän.”
Dolda förberedelser och dåligt väder
För att dölja förberedelserna flyttades trupper gradvis, och under nätterna, fram till den kommande fronten. Överraskningsmomentet var viktigt. Dessutom avslöjades inte planerna för de egna trupperna, vilket medförde att tyska officerare på lägre nivå fick ont om tid för att förbereda sina enheter för kommande uppgifter.
De allierades högste chef general Eisenhower kände obehag kvällen före Ardenneroffensiven. Visserligen hade de allierade haft stora framgångar, man hade erövrat stora städer som Antwerpen och tagit mer än 150 000 tyska krigsfångar. De allierade hade dock stora problem med vädret. Under den senare delen av sommaren och under hösten hade det regnat oavbrutet. Vädret var så dåligt att den amerikanske generalen George S. Patton under offensiven bad sin armépastor att be till den helige Petrus om bättre väder. De häftiga regnen och de allt kortare dagarna ledde till få flygningar, vilket innebar att tyskarna istället förde fram stora styrkor av soldater i smyg till fronten.
Många höga allierade officerare var övertygade att kriget skulle ta slut vid årsskiftet 1944/45. Man underskattade den tyska arméns förmåga att genomföra offensiva operationer mot slutet av 1944.
Slaget börjar
Tyskarna inledde sin offensiv tidigt på morgonen den 16 december 1944. Vädret stod på tyskarnas sida, över Ardennerna låg ett tjockt molntäcke som hindrade de allierade piloterna att hjälpa sina kamrater på marken. Tre tyska arméer inledde anfallet och omkring 200 000 man och 1000 stridsvagnar sattes in vid det första anfallet.
”Inget förband i världen hade kunnat motstå kraften i det tyska anfallet”, sa den amerikanske generalen Hodges efteråt, och de amerikanska soldaterna som låg i främsta linjen drabbades av förluster på upp till 70 procent. Många amerikanska förband drabbades av panik och flydde oorganiserat. En amerikansk soldat sa senare ”Det var full panik. Man kan inte kalla det för reträtt. Vi sprang för våra liv.” Fler än 30 000 amerikaner togs som fångar på några dagar.
Amerikanerna hade vid offensivens början 502 Shermanstridsvagnar, 255 Stuartstridsvagnar och 410 pansarvärnskanonvagnar. Flygunderstödet vid Ardenneravsnittet bestod av 300 plan.
De amerikanska styrkorna som försvarade Ardenneravsnittet (en 10 mil bred front) togs med överraskning och tyskarna hade ett kraftigt numerärt överläge vid offensivens början. Den 19 december träffade Ike Eisenhower sina närmaste generaler och öppnade mötet med orden: ”Läget just nu måste ses som en utmärkt chans och inte som en olycka.” Vid mötet beslöts att de sex amerikanska divisionerna i general Pattons kårer skulle flyttas till fronten.
Stora amerikanska förluster
Slaget anses som ett av de blodigaste i amerikansk militärhistoria. Omkring 19 000 amerikaner miste livet. Varken före eller efter andra världskriget har USA förlorat så många soldater i ett och samma slag.
|
Tyskarnas anfall tappar kraft
Tyskarna avancerade snabbt framåt men lyckades inte inta den viktiga staden Bastogne som hölls av den amerikanska 101:a luftburna divisionen.
Bastogne var oerhört viktig för tyskarna. Vid staden fanns sju större vägar som tyskarna hade kunnat fortsätta på mot ännu större vägar till floden Meuse. Den 21 december hade tyskarna omringat Bastogne som försvarades av 12 000 amerikanska soldater med ont om vapen och livsmedel.
Den 23 december blev vädret bättre och de allierade kunde sätta in flyget. Redan den första dagen genomfördes 2000 flygningar och de tre följande dagarna hela 15 000. Man lyckades nu släppa ner mat och ammunition till de instängda soldaterna i Bastogne. Dessutom landade en grupp frivilliga kirurger på gatorna i staden med glidflygplan. Kirurgerna började genast operera de sårade soldaterna i en verkstad.
Tyskarna misslyckades dock med sin fallskärmsinsats. 1200 soldater deltog i operationen, där 3 av 4 inte nådde sina mål. Eisenhower reagerade snabbt på tyskarnas misslyckande. Den 19 december lät han omgruppera 20 divisioner. På några få dagar fördes tiotusentals ton materiel, livsmedel och manskap till Ardennerna.
De allierade går till motanfall
Nu gick de allierade till offensiv, med bland annat den amerikanska 3:e armén under befäl av den berömde amerikanske generalen George S. Patton. Han lär ha sagt ”Nu har tyskarna stuckit in huvudet rejält i köttkvarnen, så nu är det dags att skruva om.”
Den 24 december anföll över tusen allierade plan de tyska linjerna, då insåg de högre tyska officerarna att offensiven hade misslyckats och ville avbryta den, men Hitler vägrade, och sa: ”Allting har förändrats i väster. Fullständig succé är nu inom räckhåll.”
Den 1 januari 1945 överraskade tyskarna de allierade igen. Den här gången kom anfallet från luften. Flera hundra tyska flygplan attackerade allierade flygbaser i Belgien och Frankrike. Visserligen förlorade tyskarna 280 plan, men man lyckades slå ut fler än 500 flygplan.
General Patton blev bekymrad och skrev den 4 januari han i sin dagbok ”Vi kan fortfarande förlora slaget.”
De hårda striderna fortsatte in i den tredje veckan i januari innan Hitler gav klartecken för en tysk reträtt. Då hade ryssarna satt in stora trupper på östfronten och därför måste Tyskland föra trupper österut.
Ardenneroffensivens följder
Ardenneroffensiven hade liten inverkan på det totala krigsförloppet. Visserligen vann tyskarna stora segrar de första dagarna, men totalt sett innebar offensiven att tyskarna förbrukade de sista resterna av sin strategiska offensiva förmåga. Eftersom tyskarna satte in sina bästa pansarförband i Ardennerna innebar det negativa konsekvenser på östfronten.
Ardenneroffensiven orsakade stora förluster på båda sidorna. Det beräknas att omkring 100 000 stupade eller sårades under denna offensiv.
”Slaget i Ardennerna”, sa Churchill, ”var amerikanernas största bedrift på slagfältet under andra världskriget.”
Litteratur
Antony Beevor, Andra världskriget, Historiska Media, 2012
H.P. Willmott m.fl., Andra världskriget, Bonnier Fakta, 2012
Chris Mann m.fl., De största slagen under andra världskriget, Läsförlaget, 2009
Text: Carsten Ryytty, författare och SO-lärare
Ovanstående text är redigerad av SO-rummet men ingår ursprungligen i boken Hitler och andra världskriget : 444 frågor och svar.
Bokens webbplats
